March
Wednesday 18 January 2012 photo 1/1
|
Tears Dry On Their Own
One Direction Fanfiction
Carrie är en helt vanlig tjej, hon har långt blondt lockigt hår, är normalbyggd och ett sött ansikte. Hon hade så många vänner hon behövde och hon tyckte om musik. Hennes familj var medelklass, dom var inte rika men dom klarade sig fint. De hade en hyffsat stor villa i utkanten av Brighton i England med en normalstor trädgård och en pool på baksidan. Carrie hade aldrig varit kär, aldrig ens gillat någon, och tyckte hennes kompisar var urlöjliga när dom pratade om sina pojkvänner, och hon trodde aldrig att hon nånsin skulle bete sig så över en kille. Men man ska aldrig säga aldrig.
Del 1 – SUMMER!
FREAKING FINALLY!! tänkte jag när klockan ringde och jag äntligen fick gå hem. Jag skulle in till London och shoppa, för imorgon var det skolavslutning. Jag samlade ihop mina böcker och lade ner dem i mappen innan jag gick ut ur klassrummet. Jag slöt upp med Marcus – min bästa vän, som nog trodde vi var något mer – och slog honom på axeln.
"Hiiiii Mackieeee!" sa jag och log. Han log tillbaka.
"Hi weirdo. On your way to your locker?" Marus var fin. Men han var min bästa vän och jag skulle aldrig kunna tänka på honom på det viset.
"Yes sir." svarade jag och svängde in i skåprummet och gick fram till mitt skåp. Skåpet var stökigt, det låg papper och pennor överallt. Jag tog ut min bruna fransväska i läder och hängde över axeln. Jag stängde skåpet och gick bort till Marcus som plockade i sitt skåp.
"I'm going in to town with Emmy for some shopping. Sure you don't want to go out with us tomorrow night?"
"Yeah I'm sure. Mum's having some kind of get-together thingy with the family."
"Aw shame. Gonna miss you" sa jag och sa hejdå. Jag trängde mig förbi alla ungdomar i korridoren och gick mot utgången för att möta upp Emmy. Emmy var min absolut bästa vän och med henne kunde jag vara sig själv. Emmy hade kort hår med rakat på sidorna och luggen brukade hon styla lite som hon ville. Emmy var riktigt snygg, och hade jämt pojkvänner.
"Yo dawwwg" sa hon på skämt när hon såg mig och jag skrattade.
"Zup?" sa jag med tillgjord röst för att skämta tillbaka. Emmy fnissade och vi gick bort till busshållsplatsen. Vi steg på bussen och höll fram våra oyster cards och gick och satte oss längst bak i bussen. När vi var framme vid hållplatsen närmast Topshop steg vi av, för det var våran favoritaffär och vi tänkte börja där.
Väl inne i affären gick Emmy direkt fram till klänningarna. Hon hade alltid rockiga kläder, och därför drog hon fram en svart klänning med tyll längst ner. Jag själv tyckte inte riktigt om att bära klänning, så jag började leta efter ett par fina shorts och nån sorts topp att ha till. Det gick oväntat snabbt för oss att hitta de perfekta skolanslutningskläderna så vi tänkte att vi kunde åka hem tidigare och prova ut olika frisyrer att ha nästa dag. Emmy bestämde sig för en svart tight miniklänning och till det skulle hon ha sin skinnjacka. Jag själv valde ett par ljusblå höga shorts och ett vitt linne till det.
Vi tog bussen hem och sa hejdå när vi skulle gå åt olika håll. Jag tittade ner i mobilen och gick sakta åt mitt håll. Jag märkte inte att jag mötte någon, och det gjorde tydligen inte den personen heller. Vi gick rakt in i varandra och jag trillade ner på marken.
"Oh God, I'm so sorry! Let me help you up!" hörde jag en killröst säga och jag tittade upp. En kille med mörkt lockigt hår och en hoodie med luvan uppfälld sträckte ut handen mot mig. Jag tog emot den och log tacksamt mot killen när jag stod på benen igen.
"Carrie" sa jag och sträckte fram handen för att hälsa. Han verkade tveka lite men sträckte sedan fram sin hand och skakade min.
"Harry" sa han och log ett snett leende.
"Hi Harry" sa jag och log. Han såg förvirrad ut.
"Don't you know who I am?" frågade han och log förvånat.
"No... should I?" frågade jag förvirrad.
"No, it's just, most of the times I go outside I get mobbed by screaming girls. I'm in One Direction" sa han och log.
"Ooohh, that boyband from the X Factor?" sa jag och allt klarnade.
"Exactly" sa han och log igen. "Should I walk you home? It's the least I can do after almost killing you" jag skrattade. Jag kunde förstå varför vissa tjejer kunde dödat för att få vara i min sits just nu.
"No it's fine, and you were on your way the opposite direction?" sa jag och log finurligt.
"Umm yeah... but you're nice to talk to and.. kinda cute" sa han och kliade sig generat i huvudet och tittade fram under det stora krulliga håret och log ett litet leende.
"If you insist" sa jag och log. Han vände sig om och gjorde "damerna först-tecknet" med armarna och jag slöt upp jämte honom.
Eftersom det var en bit till mitt hus han vi prata genom en del. Harry pratade om bandet och om turnén dom snart skulle ut på. Jag berättade att vi slutade skolan nästa dag, om mina intressen, vilka var att spela piano, gitarr och att sjunga.
Vi stannade utanför mitt hus och jag tittade in hans ögon. Dom var gröna, och väldigt fina.
"Before I leave, could you sing something to me?" sa han och tog mina händer. Jag tittade ner och klämde försiktigt och nervöst om hans händer.
"I'm not sure.. I'm not that good" sa jag och kollade åt sidorna, ner mot mina fötter och överallt utom på Harry.
"Pleeease pretty pretty pretty please with turtles on top?" bad Harry och tittade på mig med en tillgjord hundvalps-min. Jag stönade lite men bestämde mig för att göra det.
"What do you want to hear?" frågade jag honom.
"Something nice" sa han och log. Jag skrattade lite, sen lugnade jag ner mig och tänkte på vad jag skulle sjunga. Sen kom jag på det. Jag tittade honom djupt i ögonen och började.
"Yeah I... tell you something.. I'll think you'll understand. Yeah I tell you something.." sen stämde Harry in och vi sjöng båda två: "I wanna hold you haaand, I wanna hold your hand, let me hold you hand" vi fortsatte sjunga och jag kände Harry släppa mina händer och infamnade mig i en kram. Jag lade mina armar om hans nacke och log mot honom då vi sjöng till varandra. När låten vad slut log vi lite mot varandra, men sen började båda skratta. Harry var den första att säga något.
"Your good" sa han medan han pillade lite i mina lockar.
"You to" sa jag och tittade in i hans ögon.
"I'm sorry to say this but I need to go..." sa han och tittade lite sorgset på mig. Jag nickade och släppte mitt grepp om hans nacke. Han sa hejdå och började gå därifrån. Efter han gått några steg vände han sig om.
"Can I see you again?" sa han och viftade med sin mobil, som för att fråga om han kunde få mitt nummer. Jag log.
"Only if you make an effort" sa jag med ett leende och gick mot dörren, utan att ge honom mitt nummer. Han såg paff ut, men sedan log han och började gå igen. Jag gick in genom dörren och lutade mig mot den efter jag stängt den. Vad hände precis? Var det enda som flöt runt i mina tankar. Jag hade stod och sjöng för en total främling och när han såg mig i ögonen fick jag lust att.. kyssa honom. Gud, jag började bli som Emmy. Men det kändes bra. Jättebra.
------------------------------
förlåt om den var lite dryg nu i början, men jag ska försöka va bättre! lämna gärna en kommentar också :)
One Direction Fanfiction
Carrie är en helt vanlig tjej, hon har långt blondt lockigt hår, är normalbyggd och ett sött ansikte. Hon hade så många vänner hon behövde och hon tyckte om musik. Hennes familj var medelklass, dom var inte rika men dom klarade sig fint. De hade en hyffsat stor villa i utkanten av Brighton i England med en normalstor trädgård och en pool på baksidan. Carrie hade aldrig varit kär, aldrig ens gillat någon, och tyckte hennes kompisar var urlöjliga när dom pratade om sina pojkvänner, och hon trodde aldrig att hon nånsin skulle bete sig så över en kille. Men man ska aldrig säga aldrig.
Del 1 – SUMMER!
FREAKING FINALLY!! tänkte jag när klockan ringde och jag äntligen fick gå hem. Jag skulle in till London och shoppa, för imorgon var det skolavslutning. Jag samlade ihop mina böcker och lade ner dem i mappen innan jag gick ut ur klassrummet. Jag slöt upp med Marcus – min bästa vän, som nog trodde vi var något mer – och slog honom på axeln.
"Hiiiii Mackieeee!" sa jag och log. Han log tillbaka.
"Hi weirdo. On your way to your locker?" Marus var fin. Men han var min bästa vän och jag skulle aldrig kunna tänka på honom på det viset.
"Yes sir." svarade jag och svängde in i skåprummet och gick fram till mitt skåp. Skåpet var stökigt, det låg papper och pennor överallt. Jag tog ut min bruna fransväska i läder och hängde över axeln. Jag stängde skåpet och gick bort till Marcus som plockade i sitt skåp.
"I'm going in to town with Emmy for some shopping. Sure you don't want to go out with us tomorrow night?"
"Yeah I'm sure. Mum's having some kind of get-together thingy with the family."
"Aw shame. Gonna miss you" sa jag och sa hejdå. Jag trängde mig förbi alla ungdomar i korridoren och gick mot utgången för att möta upp Emmy. Emmy var min absolut bästa vän och med henne kunde jag vara sig själv. Emmy hade kort hår med rakat på sidorna och luggen brukade hon styla lite som hon ville. Emmy var riktigt snygg, och hade jämt pojkvänner.
"Yo dawwwg" sa hon på skämt när hon såg mig och jag skrattade.
"Zup?" sa jag med tillgjord röst för att skämta tillbaka. Emmy fnissade och vi gick bort till busshållsplatsen. Vi steg på bussen och höll fram våra oyster cards och gick och satte oss längst bak i bussen. När vi var framme vid hållplatsen närmast Topshop steg vi av, för det var våran favoritaffär och vi tänkte börja där.
Väl inne i affären gick Emmy direkt fram till klänningarna. Hon hade alltid rockiga kläder, och därför drog hon fram en svart klänning med tyll längst ner. Jag själv tyckte inte riktigt om att bära klänning, så jag började leta efter ett par fina shorts och nån sorts topp att ha till. Det gick oväntat snabbt för oss att hitta de perfekta skolanslutningskläderna så vi tänkte att vi kunde åka hem tidigare och prova ut olika frisyrer att ha nästa dag. Emmy bestämde sig för en svart tight miniklänning och till det skulle hon ha sin skinnjacka. Jag själv valde ett par ljusblå höga shorts och ett vitt linne till det.
Vi tog bussen hem och sa hejdå när vi skulle gå åt olika håll. Jag tittade ner i mobilen och gick sakta åt mitt håll. Jag märkte inte att jag mötte någon, och det gjorde tydligen inte den personen heller. Vi gick rakt in i varandra och jag trillade ner på marken.
"Oh God, I'm so sorry! Let me help you up!" hörde jag en killröst säga och jag tittade upp. En kille med mörkt lockigt hår och en hoodie med luvan uppfälld sträckte ut handen mot mig. Jag tog emot den och log tacksamt mot killen när jag stod på benen igen.
"Carrie" sa jag och sträckte fram handen för att hälsa. Han verkade tveka lite men sträckte sedan fram sin hand och skakade min.
"Harry" sa han och log ett snett leende.
"Hi Harry" sa jag och log. Han såg förvirrad ut.
"Don't you know who I am?" frågade han och log förvånat.
"No... should I?" frågade jag förvirrad.
"No, it's just, most of the times I go outside I get mobbed by screaming girls. I'm in One Direction" sa han och log.
"Ooohh, that boyband from the X Factor?" sa jag och allt klarnade.
"Exactly" sa han och log igen. "Should I walk you home? It's the least I can do after almost killing you" jag skrattade. Jag kunde förstå varför vissa tjejer kunde dödat för att få vara i min sits just nu.
"No it's fine, and you were on your way the opposite direction?" sa jag och log finurligt.
"Umm yeah... but you're nice to talk to and.. kinda cute" sa han och kliade sig generat i huvudet och tittade fram under det stora krulliga håret och log ett litet leende.
"If you insist" sa jag och log. Han vände sig om och gjorde "damerna först-tecknet" med armarna och jag slöt upp jämte honom.
Eftersom det var en bit till mitt hus han vi prata genom en del. Harry pratade om bandet och om turnén dom snart skulle ut på. Jag berättade att vi slutade skolan nästa dag, om mina intressen, vilka var att spela piano, gitarr och att sjunga.
Vi stannade utanför mitt hus och jag tittade in hans ögon. Dom var gröna, och väldigt fina.
"Before I leave, could you sing something to me?" sa han och tog mina händer. Jag tittade ner och klämde försiktigt och nervöst om hans händer.
"I'm not sure.. I'm not that good" sa jag och kollade åt sidorna, ner mot mina fötter och överallt utom på Harry.
"Pleeease pretty pretty pretty please with turtles on top?" bad Harry och tittade på mig med en tillgjord hundvalps-min. Jag stönade lite men bestämde mig för att göra det.
"What do you want to hear?" frågade jag honom.
"Something nice" sa han och log. Jag skrattade lite, sen lugnade jag ner mig och tänkte på vad jag skulle sjunga. Sen kom jag på det. Jag tittade honom djupt i ögonen och började.
"Yeah I... tell you something.. I'll think you'll understand. Yeah I tell you something.." sen stämde Harry in och vi sjöng båda två: "I wanna hold you haaand, I wanna hold your hand, let me hold you hand" vi fortsatte sjunga och jag kände Harry släppa mina händer och infamnade mig i en kram. Jag lade mina armar om hans nacke och log mot honom då vi sjöng till varandra. När låten vad slut log vi lite mot varandra, men sen började båda skratta. Harry var den första att säga något.
"Your good" sa han medan han pillade lite i mina lockar.
"You to" sa jag och tittade in i hans ögon.
"I'm sorry to say this but I need to go..." sa han och tittade lite sorgset på mig. Jag nickade och släppte mitt grepp om hans nacke. Han sa hejdå och började gå därifrån. Efter han gått några steg vände han sig om.
"Can I see you again?" sa han och viftade med sin mobil, som för att fråga om han kunde få mitt nummer. Jag log.
"Only if you make an effort" sa jag med ett leende och gick mot dörren, utan att ge honom mitt nummer. Han såg paff ut, men sedan log han och började gå igen. Jag gick in genom dörren och lutade mig mot den efter jag stängt den. Vad hände precis? Var det enda som flöt runt i mina tankar. Jag hade stod och sjöng för en total främling och när han såg mig i ögonen fick jag lust att.. kyssa honom. Gud, jag började bli som Emmy. Men det kändes bra. Jättebra.
Visa toppen
Show footer