En del av det jag drömde inatt utspelade sig någonstans där jag inte borde vara. Jag kom plötsligt på att jag i drömmen hade varit inneboende hos en tjej ett tag medan det utfördes stambyte hemma hos mig, och jag kom på att jag nu, långt senare, måste dit och hämta min post. Lyckligtvis hade jag nyckeln kvar, så det var bara att åka dit och gå in.

Jag öppnade ytterdörren och gick in. Ingen post innanför dörren... Var kunde den vara då? Jag började leta efter min post, men hittade den ingenstans. Hittade massa kuvert och papper som jag läste igenom, men jag kände inte igen något. Kände faktiskt knappt igen mig alls i lägenheten. Var det inte helt ommöblerat? Nej, det var nog bara för att det var mörkt! Jag letade vidare genom lägenheten, öppnade sovrumsdörren och gick in där. Jag sökte av en byrå som stod där inne, men där verkade inte finnas någon post.
Plötsligt förnimmer jag något! En sån där otäck känsla av att något är fel, en känsla som går över till att det finns någon mer i rummet. Jag vänder mig snabbt om, och ser att det ligger någon i sängen och sover, och det är INTE den jag hade väntat mig! Impulsen säger åt mig att sticka därifrån snabbt som fan, men precis när jag tar mitt första språng för att avlägsna mig från sovrummet så öppnar hon i sängen ögonen, och jag hinner se vem det är alldeles innan jag piper ut genom sovrumsdörren.

Det var Emma, en nätbekant. Vår relation försvagades efter en fadäs för en tid sen, vilket gjorde att det kändes ännu mer olämpligt än vad det redan var att snoka runt i hennes lägenhet. Tankarna yrde snabbare i mitt huvud än vad jag sprang, så jag hann fundera en hel del på hur det kom sig att hon bodde där. Kände hon min vän och sov över? Eller bodde de tillsammans nu? Eller.... hade min vän flyttat, och Emma flyttat in? Jag hade panik. Jag visste att hon hann se mig innan jag försvann ur sovrummet, men om jag bara tog mig därifrån skulle hon inte kunna ifrågasätta något. Inte just då iallafall.
Men precis när jag ska storma ut genom ytterdörren, ett par sekunder och tusen tankar senare, så kommer hennes föräldrar in. Jag är fast!!

Där står jag i ett främmande hem, utan förklaring men med en enorm nyckelknippa som jag plötsligt inte känner igen en enda nyckel i. Emma kommer ut ur sovrummet, och min hjärna kokar över av vilka undanflykter jag kan ta för att förklara varför jag är där. Ingen känns riktigt bra. Särskilt inte sanningen, av nån anledning.
Emma verkar dock ta det lugnt, hon gör sig en kopp kaffe och försöker inte pressa ur mig något svar. Hon verkar utåt väldigt lugn med det hela, men jag kan läsa av att hon innerst inne kokar av vrede. Och där står jag och vet inte vad jag ska säga eller göra. Hur förklarar man att man av misstag gått in till någon för att leta efter sin post, och sen ohämmat snokat runt där inne? Jag ville bara sjunka genom marken.

Det kanske bara låter som en knäpp liten dröm, men den var lång... Och jävligt obehaglig. =o(

Precis som i jurassic park!