Saturday 18 August 2012 photo 4/4
|
Det här är anledningen till varför jag inte orkar med internet. Jag vet att många av er därute dagligen får ta emot skit och genomlider mobbning. Här är min historia som jag skrev den 12 juli, samma dag som min katt dog.
De här människorna som sårat mig så djupt söker upp mig överallt på internet och fortsätter att trakassera mig just därför orkar jag inte med internet på några dagar åtminstone. Jag behöver få vila ifrån de här människorna.
---------------------------
Jag känner för att bara få ett ordentligt slut på det hela nu, skriva av mig allt en sista gång. Långt och mycket för att bara få bort allt ifrån mig, all skit jag fått genomgå och all skit jag fått ta. Det ska bli bra nu, kämpandet är över
.
För exakt 2 år sedan trodde jag att mitt liv skulle få en nystart efter en tids mobbning och depression. Jag trodde att allt skulle bli bra för jag hade ju redan gått igenom allt som gick att genomgå. Det var som att se nytt ljus och att bli född på nytt. Men jag visste inte hur mycket mer skit en människa kunde få ta. Jag visste inte att vad som väntade mig, jag tog bara allt för givet.
När jag började nya skola kom jag snabbt nära två personer som skulle komma att betyda mycket för mig. Jag hade aldrig känt den vänskapen. Alla stunder jag hade med dem var perfekta, trodde jag i alla fall.
Några månader efter att vi kommit nära varandra gav mitt hjärta upp och jag vart svårt sjuk, hela hösten, vintern och våren kämpade jag bara för att vakna upp från sömnen. Jag var på sjukhuset stup i kvarten samtidigt som jag bara vart sämre och sämre. Trots det så kände jag mig glad och frisk för jag hade mina vänner. De förstod mig inte i alla lägen när jag berättade om mitt hjärtfel, men de gjorde så gott de kunde och stöttade mig genom min sjukdom. De fanns bakom mig när jag fick göra min operation i Lund. De ända jag tänkte på under tiden på sjukhuset var mina vänner, jag ville ha dem där vid mig, sittandes på min sängkant samtidigt som de höll mig i handen. Men under tiden jag tänkte på dem hade de annat för sig. Något som skulle ta en stor del av mitt liv.
När jag var hemma från sjukhuset trodde jag att allt var som vanligt mellan oss tre, det var fortfarande vi mot världen. Dum som jag var trodde jag det och dumma som de var sa det inget. Hela sommaren gick och när skolan började var helt plötsligt ytterligare två tjejer med i vårt gäng. Och jag som fortfarande var tagen efter operationen kunde inte göra allt de övriga fyra bestämde sig för att göra. Bara något så enkelt som att gå i samma takt som dem var omöjlig för mig. Jag hamnade mer och mer bakom dem fyra. Och inte vart saken bättre av att jag vart förälskad i en kille, en underbar kille. En av de killar jag haft störst förtroende för. När det kom ut att vi var på G började snacket gå mellan de nya tjejerna i gänget.
En dag i början av hösten när vi hade idrott gick jag iväg och pratade med den här killen samtidigt som de andra tjejerna gick iväg för att byta om. När jag kommer in i omklädningsrummet hör jag hur de här tjejerna säger "alltså, hur kan man gilla "x", han är ju värsta största bebis". Jag vart arg, men sa inget utan jag gick bara förbi dem och upp till idrotten och satte mig på läktaren tillsammans med killen och sa det jag precis fick höra. Han vart sårad, rejält sårad. Efter skoldagen skulle jag, de 4 tjejerna och killen gå tillsammans ner från skolan. Då började tjejerna snacka om den här killen igen och jag röt väl i med att säga "ge er för fan!" och den här killen kallade väl dem för bitchar eller något. Men tjejerna fortsatte att kasta massa skitord efter honom. Sen gick vi skilda vägar, jag gick med "x" och tjejerna gick en annan väg. Den här killen stod med tårar i ögonen framför mig, tog upp en cigg och rökte den på bara några sekunder, han var riktigt upprörd. Och att se honom så fick mig att känna mig så fruktansvärt arg och ledsen. Att se sin crusch stå framför dig med tårar i ögonen av att några du umgås med säger skitsaker till honom. Hur hade du reagerat?
På kvällen skrev jag ett sms till en av de här tjejerna och sa att det var onödigt sagt. Hon svarade något i stil med att "jag är alltid så feg och alltid tar allt på sms" fast vi aldrig någonsin tjafsat förut. Jag svarade med att "ni beter er som självupptagna bitchar när ni faktiskt sårar en person men inte tar det på allvar". Då bröt helvetet loss, allt var plötsligt mitt fel och efter det satt jag i skiten. De bad mig säga det jag just skrev irl i skolan nästa dag. Det jag inte visste var att de här tjejerna snackade med killen och försökte smöra för honom.
Efter idrotten den dagen gick jag själv tillbaka till skolan med de andra tjejerna bakom mig och då skriker de "var det något du ville eller?". jag gick in och satte mig vid den här killen men de här tjejerna kom och ställde sig framför oss och kallade mig för feg osv. så jag sa vad jag hade skrivit och de bara stod och skrek massor med hånord mot mig. "x" som att bredvid mig höll dock med mig och försvarade mig. Sen bara brast det och jag sprang iväg från skolan och satte mig i en skog i flera timmar och bara grät för att allt vart så fucked up för att jag försökte vara den snälla i det hela. Varför skulle jag få råka ut för skiten? Under tiden jag satt i skogen snackade de här tjejerna ihop sig med killen. Och när jag väl gick tillbaka till skolan och gick in i klassrummet började folk viska och killen tittade inte på mig. Min bästavänner sa inte heller något.
När skoldagen var slut vandrade jag själv hemåt. Jag försökte snacka med killen men han ville inte ha med mig att göra mer och tjejerna såg inte ens åt mitt håll. När jag kom ner på busstationen kom mina 2 bästavänner fram till mig och frågade om vi skulle gå på stan. När vi gör det får jag sms av en av tjejerna som säger "jag har fan aldrig någonsin haft en enda rolig dag med dig, alla dagar med dig har vart falska, "de två tjejerna" och vi "andra två" är bästavänner nu, fattar du inte att vi kom nära varandra när du låg döende?". På bussresan hem när det var mörkt satt jag själv längst bak och grät, grät och grät. Jag kände mig bedragen.
Det här fortsatte mer och mer och vart värre och värre. Mina 2 bästavänner bara drogs iväg av de andra och jag satt kvar själv. Själv i klassrummet, själv i korridoren, arbetade själv när det var grupparbeten. Några personer som är 1 år äldre säger idag att de alltid såg mig sittandes själv på kanten av de andra. Och jag märkte det tydligt, speciellt 2 gånger. Jag stod mittemot 1 av mina bästisar och snackade om något när helt plötsligt en av de andra tjejerna ställer sig framför mig med ryggen mot mig och börjar istället snacka med min vän. Det gjorde ont att hon inte heller sa till henne som gjorde så. Nästan samma sak hände när vi gick i korridoren. Jag och 1 av mina bästavänner gick och pratade och när de andra två kom så bara vände hon sig om och började prata med dem. Jag kände mig osynlig och oviktig. Jag slutade äta för mina vänner ville ändå bara sitta med de andra två.
Och vart efter växte sprickan sig större mellan mig och mina vänner. De hade aldrig tid att vara med mig efter skolan för de skulle alltid vara med de andra. De ville aldrig följa med mig hem och jag "kunde aldrig" följa med de hem.
Och efter jullovet kände jag bara för att spy varje gång jag skulle till skolan. Jag började skolka för att jag helt enkelt inte klarade av att gå upp ur sängen på morgonen för att träffa alla de här tjejerna. Jag fick panikångestattacker kvällen innan, jag kunde sitta och hyperventilera tills jag vart svimfärdig och somnade med tårar. Varje natt. Till sist började jag även att spy för jag inte klarade av det. Först då märkte mamma och pappa att det verkligen inte stod rätt till, de tog reda på allt och ringde sedan till skolan och sa att de hade 1 vecka på sig att fixa saken annars skulle vi byta skola. De kallade då till ett friendsmöte men det hjälpte ju inget såklart, vart snarare värre. De var ju 4 och jag var ju knappt en hel människa själv.
Jag började då läsa på distans tills de hade fixat så jag kunde gå till skolan, det hände dock aldrig och efter att läst 2 månader på distans åkte vi och kollade på en ny skola där jag skulle få börja direkt. Så jag åkte till skola och ämnade alla böcker. När jag gick in i klassrummet efter så lång tid tappade alla hakan, och vilka börjar viska tror ni? Precis, de fyra. Jag kunde inte vara kvar i klassrummet så jag gick ut i korridoren och satte mig där och smsade mina "bästavänner" och bad de komma ut. Men de hittade på olika orsaker till att inte göra det, så jag gick med känslan av att jag aldrig någonsin skulle få se den där jävla skolan igen. Det var underbart.
Och när jag började i nya skolan var jag en nedtryckt, blyg tjej med dålig självkänsla. Men jag vart varmt mottagen av alla i hela klassen och även av dem i parallell klassen. Men jag litade inte på att det skulle bli bra, jag hade ju fått genomgå mobbning på 2 skolor i rad. Samtidigt försökte jag smsa mina "bästisar" men de svarade nästan aldrig och jag hörde till sist inte av mig bara för att se om de någon gång skulle ta det initiativet. They didn't. Så jag började mitt nya liv och försökte att släppa allt och de gick väldigt bra! Jag vart så varmt välkomnad av alla och de tyckte de var riktigt roligt att jag började hos dem för de tyckte om mig som person. Och de menade det! Men fortfarande har jag inte våga fästa mig vid någon, inte på de sättet. Jag är skadad för livet och får bära med mig minnen genom hela mitt liv. På avslutningen nu innan sommaren så grät jag hejdlöst, det var bara så sjukt jävla jätte skönt att få slippa skiten! Och jag trivs så bra nu, väldigt bra.
Sen en dag för några veckor sedan där jag lade upp en bild och skrev att jag var så otroligt glad för att allt var över och att människor vart så elaka mot mig kommenterade helt plötsligt en av min fd bästavän och även min andra fd bästavän hoppade in i konversationen. Det vart en stor diskussion där allt pekade på att vara mitt fel. Men då hände det jag aldrig trodde kunde hända, någon försvarade mig. Den lättnaden var otrolig. (Tack, Evelina!)
Men i den här diskussionen kom det i alla fall fram att de ångrade all tid med mig, att allt var falskt och de hade offrat saker de inte skulle offra idag. Den kommentaren jag fick kändes så jävla hård och brutal. Jag förstår inte varför allt ska vara mitt fel? Har inte jag rätten att få ryta i och försvara mig när folk trycker ner mig och stampar på mig som en dörrmatta? Varför? Ja, allt det här är tydligen mitt fel. Men jag bryr mig inte längre. De är alla ute ur mitt liv och jag behöver inte mer ödsla tid på dem. Om allt bara vart falsk hela tiden så är det de som har förlorat tid, inte jag.
Jag har rivit sönder bilder, eldat upp saker som haft med oss att göra och tar nu klivet ut till att leva mitt liv fullt ut.. Minnena finns, men det är nuet som räknas.
Kanske lite luddigt skrivet och inte in i detalj, men livet går vidare nu.
De här människorna som sårat mig så djupt söker upp mig överallt på internet och fortsätter att trakassera mig just därför orkar jag inte med internet på några dagar åtminstone. Jag behöver få vila ifrån de här människorna.
---------------------------
Jag känner för att bara få ett ordentligt slut på det hela nu, skriva av mig allt en sista gång. Långt och mycket för att bara få bort allt ifrån mig, all skit jag fått genomgå och all skit jag fått ta. Det ska bli bra nu, kämpandet är över
För exakt 2 år sedan trodde jag att mitt liv skulle få en nystart efter en tids mobbning och depression. Jag trodde att allt skulle bli bra för jag hade ju redan gått igenom allt som gick att genomgå. Det var som att se nytt ljus och att bli född på nytt. Men jag visste inte hur mycket mer skit en människa kunde få ta. Jag visste inte att vad som väntade mig, jag tog bara allt för givet.
När jag började nya skola kom jag snabbt nära två personer som skulle komma att betyda mycket för mig. Jag hade aldrig känt den vänskapen. Alla stunder jag hade med dem var perfekta, trodde jag i alla fall.
Några månader efter att vi kommit nära varandra gav mitt hjärta upp och jag vart svårt sjuk, hela hösten, vintern och våren kämpade jag bara för att vakna upp från sömnen. Jag var på sjukhuset stup i kvarten samtidigt som jag bara vart sämre och sämre. Trots det så kände jag mig glad och frisk för jag hade mina vänner. De förstod mig inte i alla lägen när jag berättade om mitt hjärtfel, men de gjorde så gott de kunde och stöttade mig genom min sjukdom. De fanns bakom mig när jag fick göra min operation i Lund. De ända jag tänkte på under tiden på sjukhuset var mina vänner, jag ville ha dem där vid mig, sittandes på min sängkant samtidigt som de höll mig i handen. Men under tiden jag tänkte på dem hade de annat för sig. Något som skulle ta en stor del av mitt liv.
När jag var hemma från sjukhuset trodde jag att allt var som vanligt mellan oss tre, det var fortfarande vi mot världen. Dum som jag var trodde jag det och dumma som de var sa det inget. Hela sommaren gick och när skolan började var helt plötsligt ytterligare två tjejer med i vårt gäng. Och jag som fortfarande var tagen efter operationen kunde inte göra allt de övriga fyra bestämde sig för att göra. Bara något så enkelt som att gå i samma takt som dem var omöjlig för mig. Jag hamnade mer och mer bakom dem fyra. Och inte vart saken bättre av att jag vart förälskad i en kille, en underbar kille. En av de killar jag haft störst förtroende för. När det kom ut att vi var på G började snacket gå mellan de nya tjejerna i gänget.
En dag i början av hösten när vi hade idrott gick jag iväg och pratade med den här killen samtidigt som de andra tjejerna gick iväg för att byta om. När jag kommer in i omklädningsrummet hör jag hur de här tjejerna säger "alltså, hur kan man gilla "x", han är ju värsta största bebis". Jag vart arg, men sa inget utan jag gick bara förbi dem och upp till idrotten och satte mig på läktaren tillsammans med killen och sa det jag precis fick höra. Han vart sårad, rejält sårad. Efter skoldagen skulle jag, de 4 tjejerna och killen gå tillsammans ner från skolan. Då började tjejerna snacka om den här killen igen och jag röt väl i med att säga "ge er för fan!" och den här killen kallade väl dem för bitchar eller något. Men tjejerna fortsatte att kasta massa skitord efter honom. Sen gick vi skilda vägar, jag gick med "x" och tjejerna gick en annan väg. Den här killen stod med tårar i ögonen framför mig, tog upp en cigg och rökte den på bara några sekunder, han var riktigt upprörd. Och att se honom så fick mig att känna mig så fruktansvärt arg och ledsen. Att se sin crusch stå framför dig med tårar i ögonen av att några du umgås med säger skitsaker till honom. Hur hade du reagerat?
På kvällen skrev jag ett sms till en av de här tjejerna och sa att det var onödigt sagt. Hon svarade något i stil med att "jag är alltid så feg och alltid tar allt på sms" fast vi aldrig någonsin tjafsat förut. Jag svarade med att "ni beter er som självupptagna bitchar när ni faktiskt sårar en person men inte tar det på allvar". Då bröt helvetet loss, allt var plötsligt mitt fel och efter det satt jag i skiten. De bad mig säga det jag just skrev irl i skolan nästa dag. Det jag inte visste var att de här tjejerna snackade med killen och försökte smöra för honom.
Efter idrotten den dagen gick jag själv tillbaka till skolan med de andra tjejerna bakom mig och då skriker de "var det något du ville eller?". jag gick in och satte mig vid den här killen men de här tjejerna kom och ställde sig framför oss och kallade mig för feg osv. så jag sa vad jag hade skrivit och de bara stod och skrek massor med hånord mot mig. "x" som att bredvid mig höll dock med mig och försvarade mig. Sen bara brast det och jag sprang iväg från skolan och satte mig i en skog i flera timmar och bara grät för att allt vart så fucked up för att jag försökte vara den snälla i det hela. Varför skulle jag få råka ut för skiten? Under tiden jag satt i skogen snackade de här tjejerna ihop sig med killen. Och när jag väl gick tillbaka till skolan och gick in i klassrummet började folk viska och killen tittade inte på mig. Min bästavänner sa inte heller något.
När skoldagen var slut vandrade jag själv hemåt. Jag försökte snacka med killen men han ville inte ha med mig att göra mer och tjejerna såg inte ens åt mitt håll. När jag kom ner på busstationen kom mina 2 bästavänner fram till mig och frågade om vi skulle gå på stan. När vi gör det får jag sms av en av tjejerna som säger "jag har fan aldrig någonsin haft en enda rolig dag med dig, alla dagar med dig har vart falska, "de två tjejerna" och vi "andra två" är bästavänner nu, fattar du inte att vi kom nära varandra när du låg döende?". På bussresan hem när det var mörkt satt jag själv längst bak och grät, grät och grät. Jag kände mig bedragen.
Det här fortsatte mer och mer och vart värre och värre. Mina 2 bästavänner bara drogs iväg av de andra och jag satt kvar själv. Själv i klassrummet, själv i korridoren, arbetade själv när det var grupparbeten. Några personer som är 1 år äldre säger idag att de alltid såg mig sittandes själv på kanten av de andra. Och jag märkte det tydligt, speciellt 2 gånger. Jag stod mittemot 1 av mina bästisar och snackade om något när helt plötsligt en av de andra tjejerna ställer sig framför mig med ryggen mot mig och börjar istället snacka med min vän. Det gjorde ont att hon inte heller sa till henne som gjorde så. Nästan samma sak hände när vi gick i korridoren. Jag och 1 av mina bästavänner gick och pratade och när de andra två kom så bara vände hon sig om och började prata med dem. Jag kände mig osynlig och oviktig. Jag slutade äta för mina vänner ville ändå bara sitta med de andra två.
Och vart efter växte sprickan sig större mellan mig och mina vänner. De hade aldrig tid att vara med mig efter skolan för de skulle alltid vara med de andra. De ville aldrig följa med mig hem och jag "kunde aldrig" följa med de hem.
Och efter jullovet kände jag bara för att spy varje gång jag skulle till skolan. Jag började skolka för att jag helt enkelt inte klarade av att gå upp ur sängen på morgonen för att träffa alla de här tjejerna. Jag fick panikångestattacker kvällen innan, jag kunde sitta och hyperventilera tills jag vart svimfärdig och somnade med tårar. Varje natt. Till sist började jag även att spy för jag inte klarade av det. Först då märkte mamma och pappa att det verkligen inte stod rätt till, de tog reda på allt och ringde sedan till skolan och sa att de hade 1 vecka på sig att fixa saken annars skulle vi byta skola. De kallade då till ett friendsmöte men det hjälpte ju inget såklart, vart snarare värre. De var ju 4 och jag var ju knappt en hel människa själv.
Jag började då läsa på distans tills de hade fixat så jag kunde gå till skolan, det hände dock aldrig och efter att läst 2 månader på distans åkte vi och kollade på en ny skola där jag skulle få börja direkt. Så jag åkte till skola och ämnade alla böcker. När jag gick in i klassrummet efter så lång tid tappade alla hakan, och vilka börjar viska tror ni? Precis, de fyra. Jag kunde inte vara kvar i klassrummet så jag gick ut i korridoren och satte mig där och smsade mina "bästavänner" och bad de komma ut. Men de hittade på olika orsaker till att inte göra det, så jag gick med känslan av att jag aldrig någonsin skulle få se den där jävla skolan igen. Det var underbart.
Och när jag började i nya skolan var jag en nedtryckt, blyg tjej med dålig självkänsla. Men jag vart varmt mottagen av alla i hela klassen och även av dem i parallell klassen. Men jag litade inte på att det skulle bli bra, jag hade ju fått genomgå mobbning på 2 skolor i rad. Samtidigt försökte jag smsa mina "bästisar" men de svarade nästan aldrig och jag hörde till sist inte av mig bara för att se om de någon gång skulle ta det initiativet. They didn't. Så jag började mitt nya liv och försökte att släppa allt och de gick väldigt bra! Jag vart så varmt välkomnad av alla och de tyckte de var riktigt roligt att jag började hos dem för de tyckte om mig som person. Och de menade det! Men fortfarande har jag inte våga fästa mig vid någon, inte på de sättet. Jag är skadad för livet och får bära med mig minnen genom hela mitt liv. På avslutningen nu innan sommaren så grät jag hejdlöst, det var bara så sjukt jävla jätte skönt att få slippa skiten! Och jag trivs så bra nu, väldigt bra.
Sen en dag för några veckor sedan där jag lade upp en bild och skrev att jag var så otroligt glad för att allt var över och att människor vart så elaka mot mig kommenterade helt plötsligt en av min fd bästavän och även min andra fd bästavän hoppade in i konversationen. Det vart en stor diskussion där allt pekade på att vara mitt fel. Men då hände det jag aldrig trodde kunde hända, någon försvarade mig. Den lättnaden var otrolig. (Tack, Evelina!)
Men i den här diskussionen kom det i alla fall fram att de ångrade all tid med mig, att allt var falskt och de hade offrat saker de inte skulle offra idag. Den kommentaren jag fick kändes så jävla hård och brutal. Jag förstår inte varför allt ska vara mitt fel? Har inte jag rätten att få ryta i och försvara mig när folk trycker ner mig och stampar på mig som en dörrmatta? Varför? Ja, allt det här är tydligen mitt fel. Men jag bryr mig inte längre. De är alla ute ur mitt liv och jag behöver inte mer ödsla tid på dem. Om allt bara vart falsk hela tiden så är det de som har förlorat tid, inte jag.
Jag har rivit sönder bilder, eldat upp saker som haft med oss att göra och tar nu klivet ut till att leva mitt liv fullt ut.. Minnena finns, men det är nuet som räknas.
Kanske lite luddigt skrivet och inte in i detalj, men livet går vidare nu.
Annons
Camera info
Camera NIKON D5000
Focal length 55 mm
Aperture f/5.6
Shutter 1/20 s
ISO 200
Mickaela
Fri 31 Aug 2012 21:08
Så otroligt tråkigt och jag är extremt ledsen för din skull. Ingen människa i världen borde gå igenom sånt här. Jag har blivit mobbad i 3 skolor på raden (i 10 år) och när jag började gymnasiet den 21 augusti var jag livrädd, jag hade panik dagen innan skolan började, jag ville verkligen inte dit och de har fortfarande inte blivit lättare men folken på denna skolan accepterar mig för den jag är, de finns folk som accepterar en och försvarar en, vilket jag aldrig heller trodde vore möjligt. Men jag fick en helt ny chans på ett helt nytt liv, precis som du.
Du är så otroligt stark och du är en så otroligt vacker person som är perfekt som du är. Kan inte fatta att folk har gjort så mot dig och allt med ditt hjärtfel och så, känns så sjukt att folk kan bete sig så illa mot en underbar tjej som du är! Du är så mycket starkare än dem, så mycket mer värd! Det hoppas jag att du vet!
Även om jag inte känner dig vet jag till en del hur det är, att vara mobbad hela livet har jag varit tills nu. Man har ärr för livet, som aldrig försvinner. Man kan bara försöka släppa taget och gå vidare, vet hur svårt det är. Försöker själv varenda dag.
Finns alltid för dig! :)
Du är så otroligt stark och du är en så otroligt vacker person som är perfekt som du är. Kan inte fatta att folk har gjort så mot dig och allt med ditt hjärtfel och så, känns så sjukt att folk kan bete sig så illa mot en underbar tjej som du är! Du är så mycket starkare än dem, så mycket mer värd! Det hoppas jag att du vet!
Även om jag inte känner dig vet jag till en del hur det är, att vara mobbad hela livet har jag varit tills nu. Man har ärr för livet, som aldrig försvinner. Man kan bara försöka släppa taget och gå vidare, vet hur svårt det är. Försöker själv varenda dag.
Finns alltid för dig! :)
alvaelfven
Mon 27 Aug 2012 23:45
Jag säger i stort sätt som alla andra: att du är stark. Men det är för att det är sant! Du är en tuff brud, fortsätt så. Man blir ju tårögd av att läsa texten och jag kan tänka mig hur hemskt du borde haft det.. Hjärtfel och allt påengång.. Ge aldrig upp!
EmmaBl
Mon 20 Aug 2012 19:39
Starkt av dig! <3
Jag har haft och har fortfarande panikångest, när jag berättade det för mina bästavänner, dom var 6 st, var det bara 1 utav dom 6 som accepterade det, tyckte det var fräckt gjort, att dom bara slutade prata med mig och allt...
Jag har haft och har fortfarande panikångest, när jag berättade det för mina bästavänner, dom var 6 st, var det bara 1 utav dom 6 som accepterade det, tyckte det var fräckt gjort, att dom bara slutade prata med mig och allt...
Anonymous
Sun 19 Aug 2012 21:51
fy fan.. fattar inte att folk kan göra så. Särskilt inte sina "bästavänner" nä fyfan...
Stå på dig, du är så jävla stark!
Stå på dig, du är så jävla stark!
Inuzuka
Sun 19 Aug 2012 18:52
Trots all skit du har fått stå ut med verkar du ändå ha en sån fin inställning! Man ska inte ödsla energi på människor som dom, de bara tar en massa. Vet själv hur det är med "vänner" som sen inte visar sig vara så mycket till vän i långa loppet utan man känner sig mest bara utnyttjad. Nu har jag visserligen inte blivit mobbad, men som sagt, de tar bara en sån massa energi ifrån en.
När började du i nya skolan?
Lycka till med "nya livet", eller vad man ska säga :) Som hästägare och skolbyte och ny miljö :)
När började du i nya skolan?
Lycka till med "nya livet", eller vad man ska säga :) Som hästägare och skolbyte och ny miljö :)
elinvarupptaget
Sun 19 Aug 2012 18:17
Detta gick rakt in i hjärtat :/<3 Du är verkligen jättestark :)
~ Josefin ~
Sun 19 Aug 2012 17:56
Fyfan att det finns sådana människor, usch... Hur orkar de lägga ned tid på att vara så falska och vara så äckliga människor?! :(
Men du är stark som har tagit dig igenom allt det här, med hjärtfel och det också, det blir ju inte lättare precis. :/ <3
Men du är stark som har tagit dig igenom allt det här, med hjärtfel och det också, det blir ju inte lättare precis. :/ <3
Esperanca
Sun 19 Aug 2012 18:12
Jadu, många frågor utan svar.. :/
åh, det är ni som ger mig stöd som gör mig stark!
åh, det är ni som ger mig stöd som gör mig stark!
Janina ♥❤
Sun 19 Aug 2012 13:50
Åh gud vad hemskt. Du är sjuukt stark som klarar av allt det här.
<3
<3
Anonymous
Sun 19 Aug 2012 13:26
hörru, du är så sjukt stark och även om det inte verkar så ,så är du en stor förebild för mig. <333
twua
Sun 19 Aug 2012 11:43
Du är så j'vla stark som klarar av allt detta!
MASSA styrkekramar till dig och jag ser verkligen upp till dig som person! <3
MASSA styrkekramar till dig och jag ser verkligen upp till dig som person! <3
Matiilda Johansson(y'
Sun 19 Aug 2012 11:22
Fyfan.. Vet inte vad jag ska skriva! Helt jävla sjukt att man kan vara så! Visst, ingen är perfekt och gör helt rätt hela tiden men fyfan, att bara kunna trycka ner nån så, förlåt om du tar illa upp (det tror jag inte i och försig) men J'VLA IDIOTER ! att man bara har mage till att göra nåt sånt........ Stackars dig, usch stackars sig asså att va i den situationen, tror inte det går att sätta sig själv i den situationen eller kunna ens känna det, som inte varit med om det. Du är stark & kul att det blivit bra! YOU GO GIRL!
Esperanca
Sun 19 Aug 2012 18:11
det är så sorgligt med mobbning. Det är verkligen det... Mobbning är helt sjukt. Det är som en tyst misshandel. Ingen ser, ingen hör och ingen agerar.
Det är ni som stöttar mig som gör mig stark! Tack!
Det är ni som stöttar mig som gör mig stark! Tack!
Anonymous
Sun 19 Aug 2012 11:19
<3
Anonymous
Sun 19 Aug 2012 19:37
Jag är med dig. Hela vägen & hela tiden.
Men nu tycker jag att du ska smsa mig.
Men nu tycker jag att du ska smsa mig.
Anonymous
Sat 18 Aug 2012 23:05
Sånt här är rent utsagt äckligt, men de är jävligt starkt av dig att skriva ut det såhär!
Niall Horan ♥
Sat 18 Aug 2012 22:53
gud vad hemskt.
hur kan nån göra så?
du är otroligt stark, du är grym!
hur kan nån göra så?
du är otroligt stark, du är grym!
Anonymous
Sat 18 Aug 2012 21:46
Jag ska inte säga att jag varit i samma sits som du, inte alls. Men mobbad har jag varit. Misshandlad blev jag även och sådant. Alla tar detta på olika sätt och du ska förstå hur stark du är som kommer ut ur det här som en bättre människa. Om du orkar, och vill läsa något som likanar det du skrivit så läs detta inlägget: http://evertsson.blogg.se/2012/august/min-historia-de-forflutna.html
Det är min historia. Den kanske kan hjälpa. Du är inte ensam. Vi finns, bara lite undangömda. <3
Det är min historia. Den kanske kan hjälpa. Du är inte ensam. Vi finns, bara lite undangömda. <3
Esperanca
Sun 19 Aug 2012 18:10
Mobbning är helt sjukt. Det är som en tyst misshandel. Ingen ser, ingen hör och ingen agerar.
Läste din historia och den grep mig verkligen. Det är så bra att det alltid finns någon som vågar ta och skriva om sånt här eftersom det är ett så vardagligt problem för så många. Många människor förstår inte ens att det här är mobbning...
Läste din historia och den grep mig verkligen. Det är så bra att det alltid finns någon som vågar ta och skriva om sånt här eftersom det är ett så vardagligt problem för så många. Många människor förstår inte ens att det här är mobbning...
Anonymous
Sat 18 Aug 2012 21:37
Har bara en fråga, var det 2 vänner som du var bara vän med innan operationen och efter operationen så kom det till 2 och blev dom 4, sen var det 2 bästa vänner som inte var med i det gänget? :)
Och älskar texten den är felfri och lätt att läsa, blir helt tårögd förstår vilket helvete du haft det då min egen syster blev mobbad av 2 st och sen hennes "bästa vänner" vände ryggen och slutade prata med henne, nu går hon i gymnasiet och har flera andra vänner :)
Och älskar texten den är felfri och lätt att läsa, blir helt tårögd förstår vilket helvete du haft det då min egen syster blev mobbad av 2 st och sen hennes "bästa vänner" vände ryggen och slutade prata med henne, nu går hon i gymnasiet och har flera andra vänner :)
Esperanca
Sun 19 Aug 2012 18:08
Det var mina 2 bästavänner som skaffade sig 2 nya vänner under tiden jag var på sjukhuset. S man kan säga att det vart 4 mot 1.
Aw! Tack!
Jag hoppas din syster har det så mycket bättre nu, det förtjänar hon!
Aw! Tack!
Jag hoppas din syster har det så mycket bättre nu, det förtjänar hon!
Anonymous
Sun 19 Aug 2012 18:14
Okej förstår.
Ja hon trivs och har det jätte bra! Hoppas allt blir bra för dig med :)
Ja hon trivs och har det jätte bra! Hoppas allt blir bra för dig med :)
77 comments on this photo Show all comments »
Directlink:
http://dayviews.com/esperanca/508753524/