Wednesday 19 September 2007 photo 3/9
|
självdestruktivitet kan yttra sig på jävligt många sätt, och att sitta och skära sig i armarna är inte alltid det som ligger närmast till hands för alla. det finns gott om killar med sönderärrade armar, men jag tror att tjejer i allmänhet är mer välrepresenterade på den fronten. men det finns många som är självdestruktiva på ett helt annat sätt, och i vissa fall är inte självdeestruktivitet det första man tänker på när man ser det. jag minns för några år sedan, när jag fortfarande levde som om varje minut var den absolut sista. jag tog alla droger jag kunde hitta, gick på varenda spelning jag kunde, brände alla mina pengar på vadhelst jag kände för, hade så mycket lösaktigt sex att vissa fortfarande sarkastiskt kallar mig för en könsjukdom (jag tror inte att ni fattade, så läs den meningen några gånger så förstår ni det roliga), jag kastade mig handlöst in i destruktiva förhållanden och när de slutligen kollapsade så började allt om igen. jag sov ett stort antal nätter i trappuppgångar i främmande städer på grund av infall jag fått, och när det var som värst så vaknade jag upp på en offentlig toalett, självmordsbrev skrivet på väggen, blod överallt (en del mitt, knappast allt),jag hade bara fragmentariska minnen av de senaste 3-4 dagarna, och ingen aning om var jag var eller hur jag kommit dit. öppnade dörren, var nånstans vid en landsväg (en liten bit utanför åmål visade det sig), iklädd trendriktiga svarta jeans och en tunn jacka i januari, och ingen jävla aning om vad jag skulle göra. inga droger kvar, ingen alkohol, ingen telefon, inga pengar, och framförallt, inget minne av vad som inträffat och varför. likväl, några dagar innan hade jag befunnit mig hemma hos dåvarande flickvän, fått ett vansinnigt intensivt ångestanfall, skrämt skiten ur alla närvarande och hotat med att ta livet av mig. sen är det en lucka, sen offentlig toalett i åmål. på något sätt tog jag mig hem, och med noggranna efterforskningar lyckades jag till och med leta upp min gitarr som tydligen blivit kvarglömd på någon buss någon gång under resans lopp. det var liksom så det fungerade för mig. det var min egen variant av självdestruktivitet. jag trodde jag skulle dö, hela tiden, oavsett om jag så låg tryggt i min säng eller om jag käftade med tungt kriminella heroinister i någon göteborgsförort bara för att se vad som skulle hända. eller tog en tupplur i en snöhög med ohälsosamt hög promillehalt. eller balanserade på ett broräcke. det var liksom skit samma med allting och världen var bara ett jävla skämt som ändå skulle ta slut. jag visste att jag inte var odödlig, jag var jävligt medveten om min dödlighet, och jag omfamnade den fullständigt. men, jag kände ju själv att jag ändå var döende av någon mystisk, odiagnoserad förbannelse från någon högre instans, gud hatade mig, och skulle jag ändå dö var det lika bra att öppet visa mitt förakt mot livet, för att inte ge någon annan rätt i något överhuvudtaget. nu funkar det inte alls så längre. eller, ja. jo, ibland har jag mina svaga stunder. men i stort gör jag allt för att motstå impulserna, och det ironiska är att jag mår sämre nu än vad jag gjorde då. det känns som att jag slutat käfta emot, och självmant placerat huvudet mot gevärspipan. och alla tycker att det är så bra att jag ordnar upp mitt liv, men i själva verket är det bara jag som slutat kämpa fullständigt. så ja, jo, självdestruktivitet är ju inte något som är exklusivt för det kvinnliga könet, verkligen inte. men jag tror att folk ser för mycket till sönderskurna underarmar och för lite till beteendemönster. det är lättare att känna igen det förstnämnda, och lite svårare att koppla det sistnämnda, i många fall. men börjar man gräva lite så är det inte svårt att hitta självdestruktiva beteenden och motiv på ställen man förut förbisett.
Annons