Thursday 21 February 2008 photo 5/5
|
Jag har länge funderat över vad som varit värst i mitt liv, och aldrig tidigare har jag kommit på något. Men nu i efterhand har jag kommit på ganska mycket. Men det som gjorde och gör mest ont var när du försvann. När du var borta i flera månader utan att höra av dig. Jag undrade och undrar fortfarande hur man kan lämna fyra barn så lång tid utan att höra av sig, bara mamma visste vad du höll på med. Jag kan bli så fruktansvärt arg på dig idag för det, men det är också därför det är så viktigt för mig att prata med dig så fort du är hemma. Det är också därför mina vänner tycker det låter så roligt när jag säger att jag ska hem och prata med mina föräldrar. Men jag gör det, för tänk om du en dag får för dig att lämna oss igen, att jag kommer hem från skolan och återigen få höra att du flyttat. Jag har aldrig sagt att jag är besviken på dig, jag har aldrig visat minsta svaghet eller ens nämnt den enamhet som jag kände när du försvann. För det skötte resten av familjen. Det enda jag minns är att jag var runt 10 år när du valde att komma hem igen och jag minns också hur glad jag blev över att få höra din röst i dörröppningen.
Annons