November
Monday 27 April 2009 photo 1/1
|
Recension av svd... mando diao
Omgivna av popcorn och folköl drucken genom sugrör, till ett soundtrack av Peter and Gordon, sitter gängliga tjejer och långluggiga killar i grupper på Annexets gråa heltäckningsmatta och väntar på Mando Diao. Hela läktaren är reserverad för bandets gäster.
Mando Diao är tillbaka efter en turné genom stora delar av Europa, och det enda som saknas för att fullborda arenarocken är pannbandet på trummisen. Det är flodljus och körtjejer och när Gustaf Norén sjunger ”Yeah, yeah, yeah” i inledande Sheepdog svarar publiken ännu högre. Men så är volymen väldigt låg också. Längst framme vid scenen är ljudbilden fadd, längre bak i det enorma Annexet måste man speja fram mellan vajande digitalkameror för att se något. Dessutom är det tänt i lokalen nästan hela konserten.
Bandets 60-tals-mim funkar bra live och Gibson-gitarren sitter klistrad i armhålan. Never seen the light of day tillägnas Dalarna, och låtarna är mindre plastiga än på skiva. Men det känns ändå som en spelning på världens största ungdomsgård och det är svårt att bli medryckt. Under The shining och Gloria blir det verkligen, precis som på senaste skivan Give me fire, en Las Vegas-show, med funk-rock, discokulor och trumpet, och volymen tar sig lite. Men sen bara fortsätter det, låt efter låt, i sammanlagt 90 generiska minuter, och när Long before rock ’n’ roll till slut klingar ut är jag sen länge helt försjunken i den lavalampa-aktiga och väldigt hypnotiska skärm där ljudteknikern följer musiken.
Omgivna av popcorn och folköl drucken genom sugrör, till ett soundtrack av Peter and Gordon, sitter gängliga tjejer och långluggiga killar i grupper på Annexets gråa heltäckningsmatta och väntar på Mando Diao. Hela läktaren är reserverad för bandets gäster.
Visa toppen
Show footer