Tuesday 15 September 2009 photo 1/1
|
Stum av tystnad, stod han där. Rumba, alltså. Vilken knasboll till ligistknarkaröverhuvud vi har, tänkte han i smyg. Inte så högt att Karl-Charles skulle kunna höra, förstås.
Rumba petade sig i håret, och försökte tänka ut en kortfattad och bra mening att säga. Efter ett tag hade han tänkt klart, och inledde sin mening.
- Jag ska fatta mig kort, sa han genom porten. Min nötformade segelbåt i väldigt litet format kan vara en samhällsfara.
-Va? En samhällsfara? Ja, men då var det ju en annan sak. Stig på, kära gosse.
Den massiva ekporten öppnades, och Rumba bemöts av dom allra mest nyputsade akvarierna en ligistknarkaralv någonsin upplevt, om man bortser att Karl-Charles också var en ligistknarkaralv, och faktiskt sett akvarierna innan Rumba. Rumba står där, alldeles häpen. Ett lyckorus tänder till Rumbas kropp, och allt som har med segelbåtar i nötformat är som bortblåst ur hans skalle.
Gapandes, likt en flamingo i en grotta gjord av ost, står han där, och fachineras om och om igen av den fantastiska syn som nyss uppenbarat sig framför hans gossiga ligistknarkaralvögon. Kristallklara akvarieglas, det är väl ungefär den bästa beskrivningen det kan få.
Karl-Charles står där, med händerna i sidan, och ler av triumf. Stoltheten är obeskrivbar, men atmosfären är skönt fluffig. På något vis verkar det som att båda ligistknarkaralver befinner sig i en dröm som nyss besannats. Rumbas dröm är i detta fall att uppleva så blänkande akvarieglas, och Karl-Charles dröm är att någon gång putsa ett glas så blankt att det uppfyller någons dröm.
Båda tycks ha glömt bort det egentliga ärendet. Rumba häver plötsligt ur sig: Glööööhh. Får jag slicka på det här alldeles blanka glaset, för att liksom få smaka dess blankhet? Jag vill inte bara uppleva blankhet synmässigt sett, nämligen.
Karl-Charles rycker plötsligt till, och hans kindmuskler drar ihop sig. En purpurröd färg infinner sig på nästippen, och plötsligt ryter han: DIN SNORSTROPP! SKA DU SLICKA PÅ MITT NYPUTSADE GLAS, DIN MEGAHULIGAN! UT! UUUUUT! Förresten, du är portad från ligistknarkaralvlandet för alltid, och dina arbetsuppgifter här ersätts av en vikarie. Stick, din uppblåsta näverpungvalp!
Rumba tappar bort sig helt, och står där, stum av förvåning, både av att ha blivit avskedad och portad från det urholkade berget, och dels på grund av att han fortfarande står i en nästintill magiskt kliniskt korrekt akvariesal.
Men sedan traskar Rumba. Långt. Han traskar kilometervis i sitt berg, som han en gång varit delägare till. Rumba tänker över vad han sa därinne, och inser hur idiotiskt det var. En tår faller sakta från hans vidgade pupill. Han intalar sig själv hur värdelös han är.
Precis när han ska vrida stenporten ut från berget åt sidan, bemöts han av en fiskliknande ärtsäljarpojke. Ärtsäljarpojken frågar först om Rumba vill köpa några ärtor, men ser sedan Rumbas bekymrade ansikte och tårarna som faller från kinden. Efter att Rumba tackat nej till 6 kilogram ärtor, säger pojken att han egentligen är en hemlig agent.
-VA? ÄR DU? Vad kattsingen är du för någon häftig snubbe? Ska du sätta dit ligistknarkaralvligan som bor här, eller? Och hur kattsingen kom du in i vårt berg?
-Hehe. Jag sa att jag var en hemlig agent bara för att trösta dig lite grann, kära du.
- Så du är bara en ärtsäljare?
- Nepp. Jag är en robot från Grå af Silvermat och snacks & CO AB . Du råkade visst få med dig min katalysator, när jag stod i kassan och hackade grålök. Den ramlade av, för att jag tränade på att kasta grålöken i fläktsystemet, så att jag slipper hacka löken själv, sa ärtsäljarpojken.
-Syftar du på en nötliknande liten segelbåt, svarade Rumba.
-Japp, det gör jag. Ge mig den!
- Åh kattsingen i satan, den där lilla grunkan fick mig både avskedad och portad från ligistknarkaralvberget. Jag borde kräva dig på ersättning, din förpantade ärtsäljare till hushållsrobot!
- Nännemen, den gossen går inte. Jag är för sablarns inte en robot som kan hantera ekonomiskt problematiska situationer. Din fråga om ersättning startade en övertändning i mitt robotsvalj, din glupska trädsmutsare! Om 29 sekunder sprängs jag, och därmed även hela ligistknarkaralvberget!
Rumba sprang. Fort som attsingen, likt en plåstersväljande tamråtta på semester i en fuktig stad. Men inte ut från berget, utan tillbaka till Karl-Charles. När åtta sekunder återstår står han där, utanför Karl-Charles port och skriker och gormar om att Karl-Charles ska öppna porten. Men Karl-Charles är på vresigt humör, sedan Rumba kom med sin dumma fråga. Karl-Charles svarar att Rumba borde stoppa in ett smutsigt, leprasmittad kängurukadaver i truten.
Plötsligt smäller det. Hela ligistknarkaralvsamhället far i tusen bitar. Rumba ser flera miljarder vackra akvarieglas flyga i bitar, och ett hundratal spetsar och penetrerar hans ståtliga ligistknarkaralvkropp. En smäll, ett sus, en tystnad.
Sedan är det över. Men Rumba dog ändå lycklig. Rumba sitter fastnaglad mot en björk 7,4 kilometer från olycksplatsen med flera kilogram akvarieglas i sitt härligt ickeförruttnande lik. Ett leende sitter lika fastnaglat på läpparna. Att dö en så härlig död som denna går inte att finna någonstans i livet, var hans sista tanke..
Rumba petade sig i håret, och försökte tänka ut en kortfattad och bra mening att säga. Efter ett tag hade han tänkt klart, och inledde sin mening.
- Jag ska fatta mig kort, sa han genom porten. Min nötformade segelbåt i väldigt litet format kan vara en samhällsfara.
-Va? En samhällsfara? Ja, men då var det ju en annan sak. Stig på, kära gosse.
Den massiva ekporten öppnades, och Rumba bemöts av dom allra mest nyputsade akvarierna en ligistknarkaralv någonsin upplevt, om man bortser att Karl-Charles också var en ligistknarkaralv, och faktiskt sett akvarierna innan Rumba. Rumba står där, alldeles häpen. Ett lyckorus tänder till Rumbas kropp, och allt som har med segelbåtar i nötformat är som bortblåst ur hans skalle.
Gapandes, likt en flamingo i en grotta gjord av ost, står han där, och fachineras om och om igen av den fantastiska syn som nyss uppenbarat sig framför hans gossiga ligistknarkaralvögon. Kristallklara akvarieglas, det är väl ungefär den bästa beskrivningen det kan få.
Karl-Charles står där, med händerna i sidan, och ler av triumf. Stoltheten är obeskrivbar, men atmosfären är skönt fluffig. På något vis verkar det som att båda ligistknarkaralver befinner sig i en dröm som nyss besannats. Rumbas dröm är i detta fall att uppleva så blänkande akvarieglas, och Karl-Charles dröm är att någon gång putsa ett glas så blankt att det uppfyller någons dröm.
Båda tycks ha glömt bort det egentliga ärendet. Rumba häver plötsligt ur sig: Glööööhh. Får jag slicka på det här alldeles blanka glaset, för att liksom få smaka dess blankhet? Jag vill inte bara uppleva blankhet synmässigt sett, nämligen.
Karl-Charles rycker plötsligt till, och hans kindmuskler drar ihop sig. En purpurröd färg infinner sig på nästippen, och plötsligt ryter han: DIN SNORSTROPP! SKA DU SLICKA PÅ MITT NYPUTSADE GLAS, DIN MEGAHULIGAN! UT! UUUUUT! Förresten, du är portad från ligistknarkaralvlandet för alltid, och dina arbetsuppgifter här ersätts av en vikarie. Stick, din uppblåsta näverpungvalp!
Rumba tappar bort sig helt, och står där, stum av förvåning, både av att ha blivit avskedad och portad från det urholkade berget, och dels på grund av att han fortfarande står i en nästintill magiskt kliniskt korrekt akvariesal.
Men sedan traskar Rumba. Långt. Han traskar kilometervis i sitt berg, som han en gång varit delägare till. Rumba tänker över vad han sa därinne, och inser hur idiotiskt det var. En tår faller sakta från hans vidgade pupill. Han intalar sig själv hur värdelös han är.
Precis när han ska vrida stenporten ut från berget åt sidan, bemöts han av en fiskliknande ärtsäljarpojke. Ärtsäljarpojken frågar först om Rumba vill köpa några ärtor, men ser sedan Rumbas bekymrade ansikte och tårarna som faller från kinden. Efter att Rumba tackat nej till 6 kilogram ärtor, säger pojken att han egentligen är en hemlig agent.
-VA? ÄR DU? Vad kattsingen är du för någon häftig snubbe? Ska du sätta dit ligistknarkaralvligan som bor här, eller? Och hur kattsingen kom du in i vårt berg?
-Hehe. Jag sa att jag var en hemlig agent bara för att trösta dig lite grann, kära du.
- Så du är bara en ärtsäljare?
- Nepp. Jag är en robot från Grå af Silvermat och snacks & CO AB . Du råkade visst få med dig min katalysator, när jag stod i kassan och hackade grålök. Den ramlade av, för att jag tränade på att kasta grålöken i fläktsystemet, så att jag slipper hacka löken själv, sa ärtsäljarpojken.
-Syftar du på en nötliknande liten segelbåt, svarade Rumba.
-Japp, det gör jag. Ge mig den!
- Åh kattsingen i satan, den där lilla grunkan fick mig både avskedad och portad från ligistknarkaralvberget. Jag borde kräva dig på ersättning, din förpantade ärtsäljare till hushållsrobot!
- Nännemen, den gossen går inte. Jag är för sablarns inte en robot som kan hantera ekonomiskt problematiska situationer. Din fråga om ersättning startade en övertändning i mitt robotsvalj, din glupska trädsmutsare! Om 29 sekunder sprängs jag, och därmed även hela ligistknarkaralvberget!
Rumba sprang. Fort som attsingen, likt en plåstersväljande tamråtta på semester i en fuktig stad. Men inte ut från berget, utan tillbaka till Karl-Charles. När åtta sekunder återstår står han där, utanför Karl-Charles port och skriker och gormar om att Karl-Charles ska öppna porten. Men Karl-Charles är på vresigt humör, sedan Rumba kom med sin dumma fråga. Karl-Charles svarar att Rumba borde stoppa in ett smutsigt, leprasmittad kängurukadaver i truten.
Plötsligt smäller det. Hela ligistknarkaralvsamhället far i tusen bitar. Rumba ser flera miljarder vackra akvarieglas flyga i bitar, och ett hundratal spetsar och penetrerar hans ståtliga ligistknarkaralvkropp. En smäll, ett sus, en tystnad.
Sedan är det över. Men Rumba dog ändå lycklig. Rumba sitter fastnaglad mot en björk 7,4 kilometer från olycksplatsen med flera kilogram akvarieglas i sitt härligt ickeförruttnande lik. Ett leende sitter lika fastnaglat på läpparna. Att dö en så härlig död som denna går inte att finna någonstans i livet, var hans sista tanke..
Comment the photo
<br />
Jag längtar tills vi seglar iväg till Ostindien och stannar därborta i Carribien.. Du och jag, Perpeter!
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/mrmoonlander/409833215/