Saturday 11 July 2009 photo 14/15
|
Av JONAS GRÖNLUND
Publicerad 10 juli 2009 19.47 | Uppdaterad 10 juli 2009 23.26
Jonas Grönlund får gallra hårt i spelschemat och väljer Regina Spektor, Dungen och Ludacris.
Större festivaler handlar alltid mer om att välja bort än att välja. Utbytet artister och konserter är så stort att det omöjligt går att se allt. Givetvis är det ett lyxproblem men risken att välja fel band och konsert överskuggar hela tiden helhetsupplevelsen.
Som kontrast till mindre lyckade konsertval gjorde Regina Spektor ett stabilt framträdande tidigt på torsdagskvällen. När den ryskamerikanska singer-songwritern gör entré på Hawaii tror jag först att hon i ren sympati för gummistövlarna som trampar framför scenen har klätt upp sig i en svart sopsäck. När storbildsskärmarna ställt in skärpan inser jag att det är svarta paljetter som blänker i strålkastarljuset.
Regina Spektor är tveklöst en enastående låtskrivare och sångerska. Det faktum att hon trots små medel utan problem fyller upp festivalens största scen är om inte annat ett bevis för det. Uppbackningen består enbart av en violinist, en cellist och en trummis. Flera gånger visar hon att hon klarar sig minst lika bra helt solo.
Problemet är hennes ovana att spexa till det med tillgjorda fraseringar och gester. Som när hon i ”Bobbin’ For Apples” betonar ordet ”someone” i raden ”Someone next door is fucking to any of my songs” för att gestalta en säng som knarrar av guppande täcken.
Även om det är högst medvetet blir det generande men inte på det sätt som är avsett.
Amerikanska Ludacris som stänger Pampasscenen på torsdagskvällen är en av världens största rapstjärnor. Kan man då förvänta sig en mer påkostad och avancerad show än svenska Mohammed Ali som gör en bra men något ojämn spelning precis innan i rookietältet? Nej, det kanske man inte kan men vi borde ha rätt att kräva det.
Det finns ingen ursäkt för att hiphopens megastjärnor gång på gång tillåts göra arenaspelningar enbart i sällskap av en dj. Det spelar ingen roll hur trogen den sättningen är genrens rötter. På stora scener krävs något mer än en fingerfärdig dj och ett förutsägbart Michael Jackson-medley som konsertens höjdpunkt. Framför allt för att det ljudmässigt alltid låter som om rapparen stångas med en vägg av förinspelad bakgrundsmusik.
Det håller inte.
Betydligt roligare var svenska Dungen som öppnade samma scen på fredagen.
När man har en doft av våt träflis i luften och solen gassandes i nunan blir gruppen och frontmannen Gustav Ejstes hypnotiska och melodiösa John Bauer-rock en inte alltför oangenäm start på dagen.
Och när det melankoliska pianointrot på ”Målerås Finest” efter tre låtar ljuder ur högtalarna har jag redan glömt gårdagens dikeskörningar
Publicerad 10 juli 2009 19.47 | Uppdaterad 10 juli 2009 23.26
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/nasseyounow/389788354/