Friday 6 June 2008 photo 1/3
|
Det här kan bli en förvirrande text.
Jag känner mig tom. Nästan apatisk. Jag vet inte alls vad jag vill göra. Jag tror att jag skulle vilja prata med någon. Kanske Sanna, för hon känner oss båda bra. Men går det faktiskt över så här fort? Att man faktiskt kan skratta redan samma dag. Men det gör ont att se bilder har jag märkt. Att minnas gör inte ännu ont. Kanske det aldrig blir så heller. Och jag är ju tacksam mot honom att han hade så mycket kurage att han sade det face-to-face. Kanske det gjorde det lättare. Vi pratade ju också igenom det. Och båda...tyckte att det har varit av den bästa tiden i våra liv. Vilket det har varit. Om inte den bästa så av de bästa tiderna i mitt liv. Och han har blivit en otrolig bra vän under den här tiden.
Vad ska jag göra nu? Jag vet inte.
Men jag märker ju att jag hoppas. Hoppas att han ska ändra sig, att något ska hända, att vi hittar tillbaks til varann igen och jag vill inte hoppas! Grusade förhoppningar gör bara ännu mer ont. Och egentligen tror jag inte på dem heller, har inte gjort det för en sekund, men jag känner ju mig själv och jag märker att jag hoppas. Hjälp mig sluta hoppas, snälla! Jag har redan fått tillräckligt.
Egentligen mer än tillräckligt. Fyra månader som ur en dröm. Något som jag aldrig vågat hoppas på. Och något som alltid kommer att vara ett ljuvligt minne.
I've had the time of my life, no I never felt like this before. Yes I swear it's the truth, and I owe it all to you.
Men nu då. Undrar vad jag ska säga till mina vänner. Önskar nästan att det ännu var skola så att jag skulle veta att jag skulle träffa dem. Nu är de utspridda lite här och var. Borde kanske ringa någon idag. Jag vet inte. Jag vet inte alls.
The End.
Jag känner mig tom. Nästan apatisk. Jag vet inte alls vad jag vill göra. Jag tror att jag skulle vilja prata med någon. Kanske Sanna, för hon känner oss båda bra. Men går det faktiskt över så här fort? Att man faktiskt kan skratta redan samma dag. Men det gör ont att se bilder har jag märkt. Att minnas gör inte ännu ont. Kanske det aldrig blir så heller. Och jag är ju tacksam mot honom att han hade så mycket kurage att han sade det face-to-face. Kanske det gjorde det lättare. Vi pratade ju också igenom det. Och båda...tyckte att det har varit av den bästa tiden i våra liv. Vilket det har varit. Om inte den bästa så av de bästa tiderna i mitt liv. Och han har blivit en otrolig bra vän under den här tiden.
Vad ska jag göra nu? Jag vet inte.
Men jag märker ju att jag hoppas. Hoppas att han ska ändra sig, att något ska hända, att vi hittar tillbaks til varann igen och jag vill inte hoppas! Grusade förhoppningar gör bara ännu mer ont. Och egentligen tror jag inte på dem heller, har inte gjort det för en sekund, men jag känner ju mig själv och jag märker att jag hoppas. Hjälp mig sluta hoppas, snälla! Jag har redan fått tillräckligt.
Egentligen mer än tillräckligt. Fyra månader som ur en dröm. Något som jag aldrig vågat hoppas på. Och något som alltid kommer att vara ett ljuvligt minne.
I've had the time of my life, no I never felt like this before. Yes I swear it's the truth, and I owe it all to you.
Men nu då. Undrar vad jag ska säga till mina vänner. Önskar nästan att det ännu var skola så att jag skulle veta att jag skulle träffa dem. Nu är de utspridda lite här och var. Borde kanske ringa någon idag. Jag vet inte. Jag vet inte alls.
The End.
Comment the photo
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ocean-soul/217618598/