En glimt av evigheten är den enastående sanna berättelsen om en mans möte med döden och det som händer sedan. Ian McCormack blev bränd av fem kubmaneter när han dök längs Mauritius kust. Han kom till sjukhus men läkarna kunde inte rädda honom och han dog. Drygt femton minuter senare återvände han till livet, efter att ha upplevt både helvetet och himlen.
Döden blev dörren till det verkliga livet för Ian McCormack och hans berättelse påverkar människor världen över, eftersom den handlar om en av de djupaste frågor vi alla slutligen ställer: Vad händer efter döden?

ett kapitel ur boken:

Kapitel tio – Tillbaka
Ty du har räddat min själ från döden
och mina fötter från fall,
så att jag kan vandra inför Gud i de levandes ljus.
Psalm 56: 14.

    På en gång var jag tillbaka i kroppen. Mitt huvud var böjd till höger och jag hade ett öga öppet. Jag tittade på en ung Indisk läkare som hade min högra fot upplyft i sin hand och han stack mig med något vasst under foten. Han testade om det fanns liv i kroppen. Litet visste han att jag nu levde och tittade på honom. Jag undrade vad i hela världen höll han på med, sedan gick det upp för mig, ”Han tror att jag är död”! Just då slutade han med det han gjorde och vände blicken mot mitt ansikte. När vi fick ögonkontakt, såg jag skräcken i hans ansikte precis som om han hade sett ett spöke. Blodet vek sig från hans ansikte och han blev vit som ett lakan. Hans hoppade nästan upp i luften.

     Skakande bad jag Gud ge mig styrka så att jag kunde vrida huvudet åt vänster för att se åt andra sidan. När jag vred huvudet till vänster såg jag sjuksköterskor och sjukvårdare i dörröppningen som stirrade på mig skräckslagna och förvånade. Jag hade uppenbarligen varit död i 15 till 20 minuter. Jag kände mig svag och slöt ögonen, men öppnade dem snabbt för att kontrollera om jag fortfarande var kvar i kroppen. Jag var inte säker på ifall jag skulle försvinna igen. Jag var så trött. Jag slöt mina ögon och somnade ljudligt.

     Jag vaknade inte på nytt förän nästa eftermiddag. När jag vaknade såg jag min vän Simone stå utanför rummet. Han såg blek ut och skakade på huvudet. Han kunde inte förstå att jag levde. Han hade följt efter till sjukhuset och hade tagit med en vän till mig från Nya Zeeland. ”Du har haft en tuff natt eller hur”?sade min vän. ”Ja kompis”, svarade jag. ”Jag vet inte riktigt vad som hände”. Jag ville inte säga – ”Jag dog verkligen”! Jag kämpade fortfarande med allt som hade hänt, jag ville inte att de skulle säga; ”Ut från behandlingsrummet – du har tagit för mycket knark, det rinner nu ut ur dina öron”.

     ”Den här platsen stinker som latrin”, sade de. ”Vi skall få ut dig härifrån. Vi skall ta hand om dig”. Jag motsade dem – jag ville stanna kvar på sjukhuset. Men de tog upp mig, tog mig under armarna och gick ut med mig. Läkaren mötte dem och försökte fysiskt att stå emot dem, men de föste bort honom. En taxi väntade. Simone ville inte följa med i taxin, rädd för att jag kanske var en ande av något slag. De tog hem mig till bungalowen vid stranden och placerade mig i sängen. Sedan gick de direkt till vardagsrummet och festade för min återkomst!

     Jag var utmattad och hungrig. Jag somnade och vaknade mitt i natten av att jag skakade och svettades. Mitt hjärta var fyllt av skräck. Jag låg med huvudet vänt mot väggen. Jag vände mig om för att se vad som skrämde mig. Genom myggnätet och genom järngallret i fönstret såg jag åtta par ögon som tittade på mig. Ett svagt rött sken lyste i deras ögon. I stället för runda pupiller hade de katt liknande ögon. De såg ut att vara till hälften mänskliga och till andra hälften djur. Jag tänkte, ”Vad i hela världen är de”? De tittade i mina ögon och jag tittade i deras och då hörde jag, ”Du är vår och vi kommer tillbaka”. ”Nej, det gör ni inte”! sade jag. Jag tog tag i ficklampan och lyste på dem. Men där fanns inget. Men jag visste att jag sett dem!

     Jag undrade om jag höll på att bli tokig. Jag kände mig mentalt ostabil. Jag var tvungen att övertyga mig själv om att jag inte var sinnessjuk. Jag hade varit med om så mycket de senaste 24 timmarna. Så jag sade, ”Gud, vad är det som pågår”? Sedan förde han mig bit för bit genom allt det jag gått igenom. Det var som om han brände in det i mitt minne. Till sist sade jag, ”Vad är det för individer som försöker attackera mig”? Han svarade, ”Ian, kom ihåg Herrens bön”. Jag försökte komma ihåg den med mitt minne men det gick inte. Då kom det upp ifrån mitt hjärta, jag bad det till ’fräls oss ifrån ondo’. Jag bad det från mitt hjärta. Sedan sade Gud, ”Släck lyset Ian”. Jag kravlade mig upp och släckte taklampan. Jag satt vid änden av sängen med ficklampan påslagen. Jag kände mig som en Jedi krigare från Stjärnornas krig! Jag tänkte, ”Om jag inte släcker ficklampan, då måste jag sova med lyset på för resten av mitt liv”. Jag släckte ficklampan. Inget hände. Bönen hade varit effektiv. Jag lade mig ner och somnade.

Annons

The photo has no tags

December 2009