November
Saturday 22 November 2008 photo 1/1
|
Varför brände stenen du har i handen?
Det började så lätt, så självklart på något sätt.
För det hon hade gjort var långt ifrån rätt.
Vi började plocka stenar och hetsade varandra och knuffade henne genom staden för att visa alla andra.
Hon försökte be om nåd, men vad kunde hon ha sagt,
alla blickar hon mötte var fulla av förakt.
Hon kommer att straffas, hon kommer att stenas,
hennes liv är snart slut. Hon vet vad som väntar,
hon har själv sett det förut, hon har själv sett det förut...
Då stannade vi till, jag kommer knappt ihåg andledning,
men våra ladare ville tydligen fråga den här mannen,
vad han tyckte, och om han hade förstått vad lagen säger om sådana som begått äktenskapsbrott.
Fram till dess var det självklart, jag höll ju en sten i handen, men det enda han gjorde var att börja rita i sanden.
Och när vi envisades om ett svar, vi kunde ju inte vänta längre, tittade han upp och sa:
"Den som är fri från synd ska kasta första stenen på henne"
Den som är fri från synd ska kasta första stenen på henne...
Varför brände stenen du har i handen, varför kan du inte kasta den?
Det verkar som du håller en sten i handen, hur ska du nu bli av med den?
Ha vilket svar, nu är det dags, då var det avgjort, bara någon annan börjar kasta borde det gå rätt fort. Jag tittade runt på marken om det fanns fler stener, men sen var det något som kändes obehagligt, jag ska förklara vad jag menar.
Alla stod och väntade, till och med ledarna stod still.
Plötsligt stod vi alla som dömda, hur nu det hade gått till.
Ingen vågade titta upp för att möte mannens blick,
så en efter en släppte sina stenar och gick.
En efter en släppte sina stenar och gick...
Jag höll min sten hårt i handen, men backade undan. Jag förstod knappt vad som hade hänt och ville veta vad det var för en man. När platsen var tom och de var ensamma kvar hörde jag att han frågade henne något, men jag hörde inte hennes svar.
Jag blev äcklad av skam och ville bara falla ner när jag hörde vad han sa till henne.
"Inte heller jag dömer dig, gå och synda inte mer".
Stenen i min hand bar jag med hela vägen hem, för jag kunde inte kastade den, eller någon annan. Aldrig mer, aldrig igen...
Varför brände stenen du har i handen, varför kan du inte kasta den?
det verkar som du håller en sten i handen, hur ska du nu bli av med den?
(text: så är det - stenen i handen)
________________________________
Vi dömer våra vänner och andra runt omkring oss.
Sätter mördare i elektriska stolen, dömer dem till döden.
När vi dödar de som har dödat,
då borde vi själva vara lika mycket mördare?
Jag tror att allt inte är vår sak att bedöma.
Och vad är egentligen ett straff? Är det ett straff att dö?
Om den som har gjort det inte ångrar sig,
Kan den då bli förlåten?
Om man vill
Vi kan kanske inte förlåta den som mördar och bedrar.
Men alla kan bli förlåtna om de vill,
inte här på jorden kanske men sedan.
För hur ska man annars överleva?
Det måste vara hemskt att önska sig bort, att önska att man inte fanns.
För det kanske inte kommer bli så, ens innre kommer nog fortsätta att existera.
Därför måste man få chansen att bli förlåten,
för man kan nog aldrig bli av med sig själv.
"Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga,
när du inte ser bjälken i ditt eget?
Ta först bort bjälken ur ditt eget öga,
så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders."
(Luk 6:42)
Det började så lätt, så självklart på något sätt.
För det hon hade gjort var långt ifrån rätt.
Vi började plocka stenar och hetsade varandra och knuffade henne genom staden för att visa alla andra.
Hon försökte be om nåd, men vad kunde hon ha sagt,
alla blickar hon mötte var fulla av förakt.
Hon kommer att straffas, hon kommer att stenas,
hennes liv är snart slut. Hon vet vad som väntar,
hon har själv sett det förut, hon har själv sett det förut...
Då stannade vi till, jag kommer knappt ihåg andledning,
men våra ladare ville tydligen fråga den här mannen,
vad han tyckte, och om han hade förstått vad lagen säger om sådana som begått äktenskapsbrott.
Fram till dess var det självklart, jag höll ju en sten i handen, men det enda han gjorde var att börja rita i sanden.
Och när vi envisades om ett svar, vi kunde ju inte vänta längre, tittade han upp och sa:
"Den som är fri från synd ska kasta första stenen på henne"
Den som är fri från synd ska kasta första stenen på henne...
Varför brände stenen du har i handen, varför kan du inte kasta den?
Det verkar som du håller en sten i handen, hur ska du nu bli av med den?
Ha vilket svar, nu är det dags, då var det avgjort, bara någon annan börjar kasta borde det gå rätt fort. Jag tittade runt på marken om det fanns fler stener, men sen var det något som kändes obehagligt, jag ska förklara vad jag menar.
Alla stod och väntade, till och med ledarna stod still.
Plötsligt stod vi alla som dömda, hur nu det hade gått till.
Ingen vågade titta upp för att möte mannens blick,
så en efter en släppte sina stenar och gick.
En efter en släppte sina stenar och gick...
Jag höll min sten hårt i handen, men backade undan. Jag förstod knappt vad som hade hänt och ville veta vad det var för en man. När platsen var tom och de var ensamma kvar hörde jag att han frågade henne något, men jag hörde inte hennes svar.
Jag blev äcklad av skam och ville bara falla ner när jag hörde vad han sa till henne.
"Inte heller jag dömer dig, gå och synda inte mer".
Stenen i min hand bar jag med hela vägen hem, för jag kunde inte kastade den, eller någon annan. Aldrig mer, aldrig igen...
Varför brände stenen du har i handen, varför kan du inte kasta den?
det verkar som du håller en sten i handen, hur ska du nu bli av med den?
(text: så är det - stenen i handen)
________________________________
Vi dömer våra vänner och andra runt omkring oss.
Sätter mördare i elektriska stolen, dömer dem till döden.
När vi dödar de som har dödat,
då borde vi själva vara lika mycket mördare?
Jag tror att allt inte är vår sak att bedöma.
Och vad är egentligen ett straff? Är det ett straff att dö?
Om den som har gjort det inte ångrar sig,
Kan den då bli förlåten?
Om man vill
Vi kan kanske inte förlåta den som mördar och bedrar.
Men alla kan bli förlåtna om de vill,
inte här på jorden kanske men sedan.
För hur ska man annars överleva?
Det måste vara hemskt att önska sig bort, att önska att man inte fanns.
För det kanske inte kommer bli så, ens innre kommer nog fortsätta att existera.
Därför måste man få chansen att bli förlåten,
för man kan nog aldrig bli av med sig själv.
"Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga,
när du inte ser bjälken i ditt eget?
Ta först bort bjälken ur ditt eget öga,
så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders."
(Luk 6:42)
Visa toppen
Show footer