August
Tuesday 13 May 2008 photo 5/13
|
Jag hatar mig själv
Kan man göra något annat då man ser nått så vackert som Storforsen bölja fram
Ångesten växer fram i virvlarna av vattenmassorna som dånar fram och slår mot
klipporna
Massorna är otroligt meditativ och jag fastnar i ett stirr
Jag fastnar i nya och gamla tankegångar, jag sugs in i
vågorna och de slår hårt mot mitt sinne
Jag ser formationer skapas för korta ögonblick för att sedan försvinna bland
massorna för att aldrig mer existera igen, bara i annan form, men aldrig just
det vackra mönstret, dånet, bruset.
Jag vill dö
Jag hatar mig själv
Jag hatar mig för att jag är liten, för att jag är betydelselös, för att mina
problem är så små och att allt är så obetydligt och jag hatar att något kan
vara så vackert och så ouppnåeligt
Jag hatar människan, jag hatar människan för allt hon gör mot sin omgivning och
hatar människan för att jag är en del av henne
Jag hatar mig själv för vad jag gör mot min omgivning,
vad jag gör mot mig själv
och för att jag är så liten, och mina problem så små
Jag hatar mig för att mina problem blir så stora så de inte får
platts i mitt huvud, det dånar och jag mår illa och vill kasta mig i vågorna för att stoppa dånet och
suset i öronen som plågar mitt sinne och får mig känna mig så tom.
Mitt i allt blir jag glad
Att mina problem blir så små, att allt är så obetydligt och att det finns
skönhet i världen
Skönhet ingen människa kan komma åt, återskapa eller leva upp till
Att något bara kan existera utan att någon har kontroll,
förväntningar eller kan ställa krav
Det är en tröst att vad som än händer med mig och mänskligheten kommer forsarna
fortfarande påla och dåna i djupet av mitt sinne och på denna underbara platts.
Virvlarna jag såg i vattnet idag, skapades enbart för min blick, de var mina…
Det var speciellt, jag fick vara med om något unikt, och jag blev glad för att
jag levde!
Kan man göra något annat då man ser nått så vackert som Storforsen bölja fram
Ångesten växer fram i virvlarna av vattenmassorna som dånar fram och slår mot klipporna
Massorna är otroligt meditativ och jag fastnar i ett stirr
Jag fastnar i nya och gamla tankegångar, jag sugs in i vågorna och de slår hårt mot mitt sinne
Jag ser formationer skapas för korta ögonblick för att sedan försvinna bland massorna för att aldrig mer existera igen, bara i annan form, men aldrig just det vackra mönstret, dånet, bruset.
Jag vill dö
Jag hatar mig för att jag är liten, för att jag är betydelselös, för att mina problem är så små och att allt är så obetydligt och jag hatar att något kan vara så vackert och så ouppnåeligt
Jag hatar människan, jag hatar människan för allt hon gör mot sin omgivning och hatar människan för att jag är en del av henne
Jag hatar mig själv för vad jag gör mot min omgivning, vad jag gör mot mig själv
och för att jag är så liten, och mina problem så små
Mitt i allt blir jag glad
Att mina problem blir så små, att allt är så obetydligt och att det finns skönhet i världen
Skönhet ingen människa kan komma åt, återskapa eller leva upp till
Att något bara kan existera utan att någon har kontroll, förväntningar eller kan ställa krav
Det är en tröst att vad som än händer med mig och mänskligheten kommer forsarna fortfarande påla och dåna i djupet av mitt sinne och på denna underbara platts.
Virvlarna jag såg i vattnet idag, skapades enbart för min blick, de var mina… Det var speciellt, jag fick vara med om något unikt, och jag blev glad för att jag levde!
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/deatheater/206921179/
Visa toppen
Show footer