Sunday 21 February 2010 photo 1/1
|
Fick önskemål om att lägga ut min novell.
Det är ett skolprojekt innom tema Kärlek
SUBSCRIBE!
Katter.
Ebba Amnehagen 8a
Han slog upp ögonen, och gäspade buttert. Han vred sig åt höger och såg på väggklockan som hängde bredvid fönstret med de ständigt neddragna rullgardinerna. Kvart över 7. Någon väckarklocka hade han inte, och planerade hursomhelst inte att skaffa. Han skulle rent tekniskt bli pensionär om 2 år, och till dess klarade han sig på livsförsäkringen. Det hade han gjort de senaste 7 åren och det gjorde han fortfarande. Han reste sig mödosamt upp ur sängen, greppade käppen och styrde stegen mot köket.
Hon var det vackraste han sett. Solen lyste på hennes bruna lockiga hår och hennes gröna ögon glittrade. Hennes tunna läppar var målade röda runt hennes breda leende. Han kunde inte ens tänka på att henne utan att le. Han gick fram emot henne och kysste henne. Det hördes applåder från alla nära och kära, och ris kastades över bröllopsparet. Båda log, så de fick alldeles ont i kinderna, och han viskade i hennes öra: Det här är den bästa dagen i mitt liv, Jag älskar dig Jenny. Hon kysste honom igen, sedan styrde hon stegen mot den svarta bil som stod en bit bort, med den långa klänningen snävandes runt benen. Man hörde busvisslingar skratt och applåder, och han följde efter, och hela tiden log han. Det var en glädjens dag.
Kaffepannan tjöt på spisen, och han vaknade ur sin dagdröm. Reste sig upp från köksbordet och lyfte pannan från spisen, och den slutade genast skrika och klaga. Han öppnade en säck kattmat, och lade den på golvet. Att hälla upp i skålar var bara onödigt. Han hade 18 katter och de åt utan problem upp hela säcken, dessutom slapp han ju extra disk. Påsen behövde bara nudda golvet, och varenda katt befann sig runt hans fötter. Dom strök sig mot hans ben och jamade och gnydde. – Varsågoda! Sa han ljudligt, och plötsligt var det "katternas krig" i köket. Han tänkte inte ens på det längre. Han var van. Men visst älskade han katterna mer än allt annat. Människor däremot stod han inte ut med över huvud taget. Det var kanske därför han blev så förvånad när det ringde på dörren. Faktiskt blev han så förvånad att han trampade tre katter på svansen under sin väg mot lägenhetsdörren. När han väl var framme hade det ringt 3 gånger. Mycket irriterande. Genom kikhålet fick han syn på Ewa. Grannen från tre trappor ner. Han öppnade dörren, och innan han ens hunnit hälsa hade hon stormat in i lägenheten och börjat babbla på om allt möjligt. Hon ställde en skokartong på bordet, och han hörde hur det prasslade där inne. Han satte sig på en köksstol och en katt hoppade upp i hans knä. Han strök den varsamt över ryggen och den jamade nöjt. – och jaa vad stökigt du har det och ojoj tar du hand om dig själv ordentligt och jag skulle aldrig kunna bo en sån här röra, for det ur ewas mun tillsammans med liknande kommentarer. Efter ett tag sa han: - Ewa, vad är det i kartongen? - Jo, du Erik, det är så att jag ska resa bort ett tag. Sade hon och lyfte locket, och höll upp en iller. Så jag undrade…
Det hade funnits flera kattungar Erik hade kunnat tänka sig att ta med hem, men Jenny hade redan bestämt sig. Och som de flesta gånger Jenny hade bestämt sig för något, så blev det så. Och med sig hem fick de Lisen. Deras första katt. Lisen var några månader gammal och inte större än en knuten hand, men hon var trots det både kavat och energisk. Hennes päls var vit och ljusbrun, och hon hade en alldeles klar-rosa tunga. Lisen var som barnet Erik och Jenny aldrig fick, och kanske var det därför de skaffade Nico. Nico var korpsvart och slank och en mycket ståtlig katt. Och när de tids nog blev små kattungar, hade varken Jenny eller Erik hjärta att sälja. Erik byggde en uteplats åt de på balkongen, och Jenny och han brukade sitta där ute med katterna och dricka kaffe i solen. Det var den bästa tiden i livet.
Klockan var lite över tio, och han satt vid bordet som vanligt. Katterna låg ute på balkongen och sträckte sig som vanligt, utom Lisen, som blivit en gammal katt och hellre låg i Eriks knä och blev kliad bakom öronen - som vanligt. Allt var som vanligt, förutom att en iller brottades med hans tesked. Han vågade knappt släppa blicken från djuret, med insikten i att den antagligen skulle attackera honom om han bara så mycket som blinkade. Djur som de ser väl ingen skillnad på en tesked och en gubbe som jag, tänkte han. Han hade protesterat vilt till att ta hand om den, men Ewa och hennes babbelkäft var ostoppbar. Sen var det tack och adjö och han hade ansvar för illern Lukas i 2 månader. Efter en timmes stirrande på illern, som sovit i 30 minuter av den tiden, började han slappna av lite mer. - Vad gör man med en sån som du då? Sa han, med sin bullriga röst. Illern ryckte till lite, sen stirrade dom varann i ögonen. Sen lade sig "Lukas" ner igen, med huvudet på framtassarna. Plötsligt kände Erik, att faktiskt, så gillade han nog den lilla krabaten trots allt. Och även om han inta var någon social individ eller var något stort fan av förändringar, kanske det skulle bli bra trots allt. Han lät Illern somna om, och gick ut på balkongen till katterna, precis som han brukade. Förutom att den senaste tiden hade han inte fått sällskap.
Sikta på käglan i mitten! Svarade Erik med ett skratt. Jenny fnittrade, siktade, sköt, STRIKE! Jenny gick tillbaka till sin plats med ett stolt leende. – Jag tror jag gillar bowling! Sa hon och vred sig mot Erik. – Din tur. Erik suckade. – Du kan ju allt, verkligen! Jag förstår inte hur du lyckas. Jenny skrattade och ungefär en timme senare var de på väg hem. Dom tog den långa vägen hem. Vägen genom skogen, som sedan mynnade ut mot stranden. Efter en halvtimmes promenad slog Erik upp dörren till det vita höghuset. Väl inne i sin lägenhet hördes Lisen trippandes genom vardagsrummet tätt följd av 4 små kattungar. Jenny satte sig på golvet och strök lisen över ryggen, samtidigt som alla kattungar hoppade och klättrade runt lite varstans i köket. Erik skrattade till. Här var allt han älskade. Han var lyckligast i världen. Han hade världens vackraste fru och han hade katterna, och mer ville han inte ha. Han styrde stegen mot sovrummet, och Jenny reste sig lätt upp, och följde efter honom, och stängde dörren efter sig. Det var en lycklig kväll.
Dagarna gick och blev till veckor. Erik spenderade fortfarande dagarna hemma med sina älskade katter, och bortsett från Lukas som bott på Ejdervägen 14 i snart 2 veckor nu, var allt som det brukade. Tills en dag när det ringde på dörren igen. Han ryckte till. Besök var inte något han vanligtvis såg fram emot, men sedan han fått Lukas vid det senaste, var han inte lika stött vid varje knackning på dörren. Människor kanske inte var så jobbiga egentligen, det hade slagit honom flera gånger de senaste 2 veckorna. Så det var med ett visst hopp han stack fötterna i tofflorna och reste sig från köksbordet för att öppna. Han tryckte handtaget och slog upp dörren. Där stod en kvinna med håret i en sträv knut. Hennes långa kropp hade knappt några former över huvud taget, och var intryckt i en vit kjol och en röd skjorta. Hennes höga klackar klapprade mot golvet när hon gick in i lägenheten. – Erik Nyman? Jag kommer från hälsovårdsnämnden.
Händerna skakade. Hjärtat slog 110 slag i sekunden. Hela världen blev svart. Han kunde verkligen inte förstå det. Han satte sig chockat ner på golvet för att återhämta sig. Efter en stund reste han sig, sprang till vasken, och spydde upp allt han ätit det senaste dygnet, tillsammans med sitt tidigare liv och all lycka. Han var en tom man. Plötsligt insåg han det ännu en gång. Och en till. Och en till. Och för varje gång han insåg det, högg det i hjärtat. Han, han måste vara hos henne. Han måste se henne igen. Han måste vara hos henne en sista gång. Han sprang ut genom dörren och bankade på dörren till grannen. Grannen öppnade, och innan han hunnit säga något, flämtade Erik fram: Kör mig till sjukhuset! Snälla Johannes! Vi har ingen bil! Jenny har fått hjärtstillestånd! Erik var inte ens färdig
innan Johannes stängde dörren och var på väg ner för trapporna. Erik skyndade efter. 15 minuter senare kysste han Jenny på pannan. Fan Jenny. Faan. Och han började gråta. Aldrig mer skulle han få höra hennes röst. Aldrig mer skulle han få se hennes lysande gröna ögon. Faan. Han älskade henne så jävla mycket. Han satt i över två timmar och betraktade henne. Hennes bleka hud, och hennes långa bruna hår. Hennes smala armar som stack ut ur den vita sjukhurrocken. Hennes lilla knoppiga näsa, hennes smala läppar och de långa svarta ögonfransarna som sträckte sig från de stängda ögonlocken. Hon VAR skönheten. Tillslut bad de honom lämna rummet. – Jag älskar dig. Viskade han. Sedan släppte han hennes kalla hand och sick ut ur rummet. Det var sista gången han såg henne. Dagen de båda dött.
Ensamhet. Han var i upplösningstillstånd. Alla katterna. Vad skulle han ta sig till? De var den enda anknytning han hade till Jenny. Han var ingen nu, ingen alls. Han var änkling, utan vänner. Han hade blivit av med allt han haft kärt. Han greppade en kniv, och gick in till sovrummet. Han lade kniven på sängbordet, och kröp ner i sängen, och märkte att han grät. Hela han skakade. Han frös om fötterna och kände en enorm saknad an Lisen, som enda sen Nico blivit överkörd, brukat kura ihop sig vid Eriks fötter. Han såg på kniven. Han var ensam. Helt ensam. Hur skulle han klara sig utan katterna? Hela han skakade. Jenny. Jag klarar mig inte utan er. Han smekte kniven över skaftet, och efter ett tag somnade han. Han vaknade av att något krälade över hans hand. Han slog upp ögonen och där var Lukas. Lukas. Just det. Han måste ha gömt sig under hälsovårdsnämndens besök. Han lyfte upp illern och lade den på sin runda mage. Sådär låg dom en lång stund, och efter ett bra tag kände han sig mycket bättre till mods. Han klappade Lukas på huvudet. Du, min vän. Du är framtiden. Mina katter var det förflutna. De var min hake till Jenny. Nu när de är borta, kan jag nog, försöka. Han lämnade rummet och ställde sig framför hallspegeln. Han lyfte raklöddret och satte igång. Han rakade sig, kammade sig, tog på sig en ren skjorta, drog på sig jackan och lade illern i innerfickan. – kom nu lilla framtid. Kom nu så lämnar vi det här fängelset. Och så öppnade han dörren till Ejdervägen 14. Och gick ut.
Det är ett skolprojekt innom tema Kärlek
SUBSCRIBE!
Katter.
Ebba Amnehagen 8a
Comment the photo
jag blev helt berörd :C
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/delux/444283230/