När jag vaknade imorse så var det uppenbart tydligt att håret inte var van vid den här längden. Jag såg ut som en skrämd kärring. Håret stod åt all håll och volym var bara förnamnet.

Så nu åkte det upp i en tofs och ett spänne i luggen...det här barret SKA tämjas...vare sig det vill eller inte.

Jag har tagit alla mina vitaminer och druckit vatten...men det gjordes givetvis efter att jag vägt mig. Nu är det minus 29 kg. Så ett kg till så hamnar jag på 30 exakt. :)

Men en sak som känns skum...eller så är det normalt, jag vet inte. Men innan operationen så blev jag glad för varje kg som jag gick ner...nu är det mer..jaha...nu har det gått ner lite till. Så frågan är om det betyder mer att gå ner för mig när jag själv kämpar än om jag går ner "av mig själv" eller vad man ska säga. Nu är jag ju opad så att jag inte kan äta så mycket som hjärnan själv vill...så jag har inget val..jag går ner även fast jag äter och oavsett vad jag äter. Innan op var det JAG som gjorde jobbet själv liksom.

Jag vet att jag måste göra ett jävla jobb nu också iofs. Jag måste äta hela tiden, se till att få i mig tillräckligt med vatten så att jag slipper åka in och få dropp osv. Kan det bara vara så att jag helt enkelt fortfarande ser en operation som ett "fusk" och inte tillåter mig själv att vara stolt över dom kilon som försvinner nu efter pga det? :/

Oavsett så har jag hittat en klänning som jag mer än gärna vill komma i till nästa sommar. *hoppas hoppas*

Tänkte äta frukost nu i alla fall..och dricka mer vatten. Funderar på att inhandla laxermedel också...för jag får verkligen inte ut ett skit. :/

Har testat med katrinplommon pure. Fått i mig 2 burkar och det hjälpte nada. :( En korkskruv i arslet kankse skulle hjälpa?

Anyway...nu blir det frukost...sen ska jag ta lite efter bilder eftersom jag inte tog några i tisdags. Eller så våntar jag tills 1 kg till försvunnit. We will see.

There are more blog posts on this day (2)