Thursday 5 March 2009 photo 1/1
|
Allvarligt talat, nu vet jag inte vars jag ska ta vägen. Jag vet inte vad det är med mig, men jag är så omöjlig. Direkt det känns som om jag börjat ta mig någonstans drar någon undan mattan under mig. Känslan är nästan obeskrivbar, jag känner den hela tiden, hur det ligger och skaver där i magen. Jag väntar på något, men jag vet inte vad jag väntar på. Jag ser fram emot något, något som uppenbarligt inte kommer att ske, och det är det som är felet. Kan knappt koncentrera mig på något annat, alla tankar far omring som virvarr i huvudet. Jag springer, men tar mig ingenstans, jag snubblar på mina oknytna skor, jag sitter fast. Jag är fastknuten, och jag kan inte beskriva det, jag kan inte berätta det för någon som förstår, för det går inte. Jag sitter fast i ett stort svart hål, jag ropar, men ingen hör min röst. Jag är i en värld där jag inte syns, ingen lägger märke till mig, hur jag än ropar, klänger och försöker få deras uppmärksamhet. Jag kanske inte är så som person, men själen inom mig... Känns isolerad, så långt ifrån verkligheten som man bara kan komma. Med höga, svarta murar runt omkring, murar som bara en person i hela världen kan riva. En lätt känsla av stress börjar visa sig och hjärtat luras gång på gång..
absolut värd att läsas, jag tycker texten var jättebra.
Bara så alla vet hittade jag den.
absolut värd att läsas, jag tycker texten var jättebra.