19 December 2006
Säfsen
28/10 - 07 - en tillbakablick
Anledningen att jag reste till Säfsen var för att söka ro åt själen. Jag ville släppa tanken på L för ett tag, eller kanske komma fram till en lösning åt våra oförenliga drömmar. Att ta del av harmonin som råder i det stilla vinterlandskapet skulle inverka gott på mig, inbillade jag mig. För nog var det ett sökande. En själslig resa. Visst bjuder jag min själ på resor ständigt, men nu var det dags för en helt annan typ av resa. Den felande länken i mitt resonemang kom snart att visa sig - inte kan man planera en läkande själslig resa i förväg!
Veckan fick en förträfflig start. Jag tog många, långa, skogspromenader. Inandades stillheten och upplevde att naturen mottog mig som om jag vore en del av henne, vilket jag ju givetvis är men kanske vid enstaka tillfällen inte uppfattar. Vid ett tillfälle sprang jag vilse i skogen under en joggingtur. Jag var relativt lättklädd och skyn började mörkna. Jag valde att hänge mina sinnen åt mitt lokalsinne fullkomligt, och det slutade med att jag fann vägen hem. Vilken tillfredsställande känsla, att lyckas!
Jag begav mig också ut på tur till häst, islandshäst. Det var fantastiskt! Det kändes så rätt att vara tillbaka i sadeln. Under den första galoppen tårades mina ögon, inte enbart av fartvinden. Och jag blev så full i skratt! Så full i skratt att jag nästan trillade ur sadeln. Ja, jisses... Det var ett minne väl värt att hålla fast vid.
Så fick jag för mig att jag skulle läsa 1984. Jag borde inte gjort det, men å andra sidan hade jag förmodligen inte kunnat vara så mottaglig för just det verket vid något annat tillfälle. Det var en plåga. Även om mina tankar riktades åt Winston och hans omgivning, var den ändå mer betungande än lämpligt med tanke på det tillstånd jag befann mig i. Det var en plåga! Jag kunde inte annat än lida när jag kastade mig in i historien om Winston och de andra, om tankens utplånande med hjälp av en begräsning av det gemensamma språket. Hur människor genomgick den mest fascinerande av hjärntvättar och resulterade i mekaniska varelser med ett enda syfte i skallen. Då grät jag. För människornas undergång. För att jag fortfarande var vid liv, men inte de. För att mina tankars framfart inte var spärrade av någonting, medan deras var.
Medkänsla - medlidande?
Mina tankar upptogs i största utsträckning av 1984 under resterande tiden av vistelsen. Det gjorde mig inte så mycket, det var vettiga tankar. Det var en sådan kontrast mellan de där tankarna och platsen jag befann mig på. Där var det rofyllt och helt enkelt underbart. Och i verket, ett helvete så som ett verkligt helvete ser ut.
Nåväl. Jag tog mig levandes från Säfsen, men mitt sinne var fortfarande oroligt. Jag kommer ihåg att jag påbörjade min Monolog - mitt mästerverk - i den härvan också. Det var L, bland annat, som gav mig iden till den. Kändes skönt att låta den ligga på hyllan också ett tag, den... den självbetraktelsen, den... iden om människans sinnesstämning då hon befinner sig vid vansinnets rand.
Det var aldrig meningen att denna text skulle kännas så melankolisk. Men i ärlighetens namn så antar jag att den mest korrekta benämning på denna resa är: vacker, men ack så melankolisk.
Direct link:
http://dayviews.com/fannyandreasson/2006/12/19/