Monday 14 January 2013 photo 1/1
|
Det är ned släckt i rummet jag stiger in i. Och ibland blir verkligheten så påtaglig när man sitter mittemot sin bästa vän som ligger och går under av ångest. Och man vet inte vad man ska göra! Det känns som att hela världen rasar när hon pressar fram:
"Hur länge ska jag stå ut?"
"Jag vet inte, men det tar slut"
Men samtidigt vet jag inte om jag ens tror på det själv längre.
Det blir som ett hån mot allt man någonsin trodde på som barn, när man är livrädd för att få ett samtal om att hon är död en dag.
"Ibland undrar jag vem av oss som kommer dö först"
Säger hon utan att se på mig. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Allt känns så overkligt och jag känner mig inte levande längre. Utan en levande död.
"Ska vi gå ut, du minns väl förra gången du mådde så mycket bättre när vi hade kommit ut"
Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill egentligen bara skrika och be henne att sluta, sluta gräva ner sig själv i all ondska och smärta. Men jag vet att det är inte så enkelt. Jag vet precis hur man mår och känner av att precis ha förlorat en vän.
Jag vet hur det är att förlora en vän, vet hur det är att förgås av allt mörker och all smärta. Jag vet hur det är att inte vilja leva längre. Men jag vet inte hur jag ska hjälpa dig.
"Ibland funderar jag på att ringa mamma när jag känner att jag kanske ska dö, men jag gjorde inte det den här gången och det är kanske lika bra"
Jag vill bara krama henne, men förmår mig inte att röra mig en enda millimeter eller att ens röra vid henne. Jag är rädd för att hon ska gå sönder då och försvinna mitt framför ögonen på mig.
Annons