Wednesday 20 March 2013 photo 4/10
|
Transgender~
Jag var udda, har alltid varit. Och i skolan var det jobbigast ända sen jag var en liten. Jag var ändå ett väldigt glatt barn och pratade med allt och alla till då mobbningen startade. Ja, Jag vet.. jag var inte intresserad av smink, löshår, nagellack, shopping och allt sånt där tjejigt. Discon var hemskast, eller om mamma skulle tvinga på mig en klänning. Jag kände seriöst för att gråta, vad var det för fel på mig? om det var kalas kunde jag slänga runt tonvis med kläder och säga "det här ser inte bra ut."eller "usch fy fan det här visar dom där fula brösten som egentligen inte ska sitta där, kan man inte bara skära bort dom?!" jag fattade inte vad det var för konstigt med mig. Varför jag inte ville "visa" upp vad jag hade. Jag tyckte alla tjejer i skolan betedde sig som värsta hororna och jag umgicks mest med killar för dom var shysta. Dom gillar samma saker som jag, och helst umgicks jag med yngre killar (missförstå mig inte) men det var bara för dom var roliga och larviga. Jag gillade inte äldre killar (såna som var i min ålder) dom var snuskiga (fortfarande är) Tjejer är ytliga fittor som sprider rykten om en. Ja förlåt mig, Men det är så jag såg samhället. sen jag var 8 år så var jag kallad, fet, ful, skabb, jävla köttbulle, äckel, hora... och det höll på i 10 års tid. jag är 18 nu och mitt självförtroende i sig är helt förstört och rubbat. När jag var 15 år fick jag nog. jag hoppade av skolan. I hela högskolan blev jag ner tryckt och i gymnasiet blev jag ignorerad som en skugga....
Mitt Namn ~
Jag är Alex, det har jag varit sen jag föddes. och mitt namn som jag döptes till är inte jag, det är någon annan människa. för den dottern som min pappa och mamma är så stolt över finns inte. Förlåt....
jag önskade jag kunde berätta för dom. Men jag kan inte.
IMVU
vid 15 års åldern köpte jag mig en egen dator. Jag började använda en online sida kallad IMVU. (dem flesta känner nog till det) Till en början så träffade jag en jätte trevlig kille. Vi pratade om allt och ingenting, mitt mående då var förskräckligt, jag åt inte, jag sov inte, jag gjorde ingenting annat än att bara sitta i ett hörn på mitt rum. en och annan tår föll när ingen såg. Den här killen fick mig att må bättre, jag blev kär (trodde jag) men som alla andra var jag väl ung och dum. Jag hade aldrig känt i hela mitt liv att jag var behövd eller att någon behövde mig. Jag la helt enkelt ner den lilla energi jag hade på honom. varenda liten droppen av den. Eftersom hans IMVU hade något fel så var chatrutan alltid svart. ingen av oss kunde säga hur vi såg ut. Jag trodde att kärlek handlade om personligheten inte om utseendet, men efter en månad så bjöd han in mig och sa -"Jag kan inte tro vad jag hör... du var med någon annan." jag minns inte detta så mycket, men jag var oskyldig. han försvann..... och jag bröt ihop. Förtroende, förtroende var vad han inte hade för mig.
efter den tiden sårade jag en hel del människor eftersom jag inte var redo för ett nytt förhållande. Jag var beredd att ge upp...
TILL HAN DÖK UPP ....
hans namn är Cris. Denna underbara pojke är från England, född i portugal. nu har han och jag varit ihop i 1 år och en månad. och han har verkligen byggt upp mitt självförtroende och styrka. all oro och rädsla har försvunnit med tiden på grund av honom. Men HAN är ändå den enda jag litar på. Han kan säga att jag är vacker, för orden jag hör är äkta. Han älskar mig för Alex. Vårat förhållande var en aning skakigt, för jag ljög..
Jag gjorde detta av rädsla. jag ljuger inte, men jag var tvungen för jag var så rädd att bli sårad igen. Jag såg det inte som en stor grej faktiskt. Vet ni varför?
Min avatar var en kille och han visste inte om att jag var transgender. jag berättade aldrig, för jag hade fått nog. jag är ALEX och då är jag det. jag vägrade visa mitt riktiga jag. ( men detta var dom få första veckorna) Eftersom jag var så ful som alla sa så använde jag min kompis bilder (av tillåtelse.) men en dag då skedde det....
"Du har inget du behöver berätta för mig va?"
han ställde mig den frågan hela dagen och djupt där inne visste jag att han förstod. Hur kunde jag vara så dum?
"Du vet att, jag är din älskare och jag vill att du ska kunna berätta allting för mig, är det något du inte berättat som du vill säga nu, prata. istället för att du skjuter upp det.... jag älskar dig för den du är."
Och jag berättade, han visste redan. han visste allting. Ni förstår han jobbar med datorer och när han träffar någon och dom ger ut sitt namn så kollar han genast upp det, han har sina kontakter och kan kolla om det är fake eller inte.
men hela den tiden så visste han, men han älskade mig....
;////; Nu har jag en ring på mitt finger, en framtid som bara väntar att få upptäckas och möjligtvis ett giftemål.
Tack för att du ALDRIG lämnade mig ♥
Annons
SoScared
Mon 25 Mar 2013 20:04
Det du beskriver är faktiskt lik min historia till 99%. Jag är själv transgender MTF så jag vet precis hur det är att leva "in denial". Har du påbörjat själva utredningen?
Anonymous
Mon 25 Mar 2013 23:59
Nej..
Mina föräldrar vet inget..
Och dom kommer försöka stoppa oss eller (alla fall min pappa) om dom får reda på det..
För dom kommer döma min pöjk o att det är hans fel..
Vi kommer nog förmodligen inte göra något förns vi bor själva..
Mina föräldrar vet inget..
Och dom kommer försöka stoppa oss eller (alla fall min pappa) om dom får reda på det..
För dom kommer döma min pöjk o att det är hans fel..
Vi kommer nog förmodligen inte göra något förns vi bor själva..
SoScared
Tue 26 Mar 2013 00:43
Stackarn :/ Du kan ju börja prata med en kurator om det utan att de behöver veta något om det. Det kommer bara sen att påskynda utredningen sen när du väl kommer ut till föräldrarna.
Anonymous
Tue 26 Mar 2013 09:04
Tack <3 men jag är ej sån som person. Pratar inte med främlingar om mina problem. Har varit till en psykolog nämligen...
Och det kändes inte bekvämt alls. Snackar endast med honom..
Jag är jätte rädd för vad mina föräldrar ska tycka, ja vill helst bara flytta nu på en gång så vi får bestämma själva vad vi vill. Vad JAG vill.
Och det kändes inte bekvämt alls. Snackar endast med honom..
Jag är jätte rädd för vad mina föräldrar ska tycka, ja vill helst bara flytta nu på en gång så vi får bestämma själva vad vi vill. Vad JAG vill.
SoScared
Tue 26 Mar 2013 20:40
Ja, det förstår jag, men jag tror inte att man behöver vara så pass djupt, bara att säga som det är, kort och precist.
Anonymous
Thu 21 Mar 2013 14:48
Vänta, svara på detta tack?
Anonymous
Sun 24 Mar 2013 13:32
Nej... xD Har lockat det nån gång kanske, inte ofta .w.
Aleqto
Wed 20 Mar 2013 21:44
Jag känner igen mig i allt du skriver, kanske just för att jag själv är trans.
Att komma ut för föräldrarna är svårt, att tala om för dom att man inte är deras dotter, man är deras son.. det är fan.. det är så jävla jobbigt!
Min mamma började gråta, hon grät och grät och grät.. sen blev hon arg på mig, riktigt arg på mig.
Nu har det gått 4 månader och det börjar bli bättre, hon gör små framsteg hela tiden och dom blir större och större.
Min pappa och jag har aldrig haft bra kontakt, men han hatade när jag sa att jag var "lesbisk" eftersom jag bara gillar tjejer.
Han hade inte så mycket att säga till om när jag sa att jag var trans.
Enligt min bror som bor hos pappa ibland så vägrar pappa säga han... tydligen säger han bara hon elelr hen eftersom "jag inte är en kille för jag inte är opererad, börjat på t eller bytt namn"
Min mormor har nästan stött bort mig.
Men håll dig nära dom du älskar och dom du litar på, för det är dom som är det bästa du kan ha.
Min flickvän blev tillsammans med mig innan jag kommit ut, nu är jag Alexander och hennes pojkvän och för henne är det inget konstigt.
Mina vänner som jag känt i flera år är på väg att acceptera och säga Alex,Alexander eller han om mig.
Min ena bror säger bara han och kallar mig för alexander eller alex.
Du har en underbar pojkvän och det får du påminna dig själv om varje dag, alla har itne som tur som du har, du är en lycklig kille!
Och även om du inte känner mig så finns jag här om du vill prata.
Finns även ett bra forum du kan gå med i och få bra info, få stöd, och läsa om hur det är för andra.
http://forum.transsexualism.se/
Att komma ut för föräldrarna är svårt, att tala om för dom att man inte är deras dotter, man är deras son.. det är fan.. det är så jävla jobbigt!
Min mamma började gråta, hon grät och grät och grät.. sen blev hon arg på mig, riktigt arg på mig.
Nu har det gått 4 månader och det börjar bli bättre, hon gör små framsteg hela tiden och dom blir större och större.
Min pappa och jag har aldrig haft bra kontakt, men han hatade när jag sa att jag var "lesbisk" eftersom jag bara gillar tjejer.
Han hade inte så mycket att säga till om när jag sa att jag var trans.
Enligt min bror som bor hos pappa ibland så vägrar pappa säga han... tydligen säger han bara hon elelr hen eftersom "jag inte är en kille för jag inte är opererad, börjat på t eller bytt namn"
Min mormor har nästan stött bort mig.
Men håll dig nära dom du älskar och dom du litar på, för det är dom som är det bästa du kan ha.
Min flickvän blev tillsammans med mig innan jag kommit ut, nu är jag Alexander och hennes pojkvän och för henne är det inget konstigt.
Mina vänner som jag känt i flera år är på väg att acceptera och säga Alex,Alexander eller han om mig.
Min ena bror säger bara han och kallar mig för alexander eller alex.
Du har en underbar pojkvän och det får du påminna dig själv om varje dag, alla har itne som tur som du har, du är en lycklig kille!
Och även om du inte känner mig så finns jag här om du vill prata.
Finns även ett bra forum du kan gå med i och få bra info, få stöd, och läsa om hur det är för andra.
http://forum.transsexualism.se/
Anonymous
Wed 20 Mar 2013 22:00
Oj, oj. Tack så jätte mycket ;-; <3!!
Mhm, grejen är den att ja vet inte riktigt när rätta tiden är att komma ut med detta till mina föräldrar. Både han och jag gemensamt tycker att vi borde vänta, börjar skolan i juli i England och ska studera i 3 år. Vi båda tycker att bästa sättet att berätta detta (om jag känner för att jag vill) är när jag och han bor ihop. <3 för min pappa säger att homosexuella/lesbiska/transgender o.s.v är sjukt... Att dom borde bli strandsatta på en ö helt själva...
De gör ont och höra det, jag är nära min mamma. Men vet ej hur hon skulle reagera över huvudtaget.
Pappa kommer förmodligen (eller jag vet att han kommer) lägga skulden på min pojkvän att han förstört mig....
Och det skulle innebära att han inte skulle låta mig stanna...
Det vet jag skulle knäcka mig..
Jag tror så här, alla vi går igenom en tuff tid, men i slutändan så kommer vi få något som är värt att leva för. Men det är väntan som är outhärdlig.
Men tack du <3 ;-;
Mhm, grejen är den att ja vet inte riktigt när rätta tiden är att komma ut med detta till mina föräldrar. Både han och jag gemensamt tycker att vi borde vänta, börjar skolan i juli i England och ska studera i 3 år. Vi båda tycker att bästa sättet att berätta detta (om jag känner för att jag vill) är när jag och han bor ihop. <3 för min pappa säger att homosexuella/lesbiska/transgender o.s.v är sjukt... Att dom borde bli strandsatta på en ö helt själva...
De gör ont och höra det, jag är nära min mamma. Men vet ej hur hon skulle reagera över huvudtaget.
Pappa kommer förmodligen (eller jag vet att han kommer) lägga skulden på min pojkvän att han förstört mig....
Och det skulle innebära att han inte skulle låta mig stanna...
Det vet jag skulle knäcka mig..
Jag tror så här, alla vi går igenom en tuff tid, men i slutändan så kommer vi få något som är värt att leva för. Men det är väntan som är outhärdlig.
Men tack du <3 ;-;
Aleqto
Wed 20 Mar 2013 22:08
Gör som jag gjorde, skriv ett brev.
Det är mycket lättare att skriva ner känslor och förklara hur allt ligger till när man skriver. För när man pratar snubblar man ofta på orden och man missar viktiga delar.
Så skriv ett brev och förklara hur du känt redan från när du var barn.
Att din pappa tycker så är helt sjukt, men jag vet att folk tänker så, min biologiska morfar anser att homosexualitet kan botas med exorsism.
Men du är 18, din pappa eller mamma kan inte tvinga dig till något.
Om din pappa inte låter dig stanna i England kan du skita i det, för enligt lagen har han ingen rätt att bestämma över dig.
Om du är nära din mamma tror jag inte hon reagerar för dåligt, hon kommer bli ledsen över att förlora sin "dotter" men med tiden kommer hon förstå att du är samma person, bara kommer se annorlunda ut och bli kallad något annat.
Trots att är det inte lätt för oss att komma ut och acceptera oss själva, så man kan bara förvänta sig att det tar tid för ens omgivning också.
Ett tips är att inte vänta för länge, för när du kommit ut kommer du känna känslan att alla ser dig som kille, men du framstår att vara kanske 14, och låter som ett litet barn, medans andra killar har skägg, mörk röst osv.
Och det längtar man efter, eller hur? jag vet bara hur mycket jag längtar! längtar så jag spricker!
Du har sån tur att du har så fin pojkvän :) och måste säga att ni är jävligt starka som klarar långdistansförhållande! det ska du ha cred för mannen! jag klarar fan knappt av att inte träffa min flickvän på en vecka xD
Det är mycket lättare att skriva ner känslor och förklara hur allt ligger till när man skriver. För när man pratar snubblar man ofta på orden och man missar viktiga delar.
Så skriv ett brev och förklara hur du känt redan från när du var barn.
Att din pappa tycker så är helt sjukt, men jag vet att folk tänker så, min biologiska morfar anser att homosexualitet kan botas med exorsism.
Men du är 18, din pappa eller mamma kan inte tvinga dig till något.
Om din pappa inte låter dig stanna i England kan du skita i det, för enligt lagen har han ingen rätt att bestämma över dig.
Om du är nära din mamma tror jag inte hon reagerar för dåligt, hon kommer bli ledsen över att förlora sin "dotter" men med tiden kommer hon förstå att du är samma person, bara kommer se annorlunda ut och bli kallad något annat.
Trots att är det inte lätt för oss att komma ut och acceptera oss själva, så man kan bara förvänta sig att det tar tid för ens omgivning också.
Ett tips är att inte vänta för länge, för när du kommit ut kommer du känna känslan att alla ser dig som kille, men du framstår att vara kanske 14, och låter som ett litet barn, medans andra killar har skägg, mörk röst osv.
Och det längtar man efter, eller hur? jag vet bara hur mycket jag längtar! längtar så jag spricker!
Du har sån tur att du har så fin pojkvän :) och måste säga att ni är jävligt starka som klarar långdistansförhållande! det ska du ha cred för mannen! jag klarar fan knappt av att inte träffa min flickvän på en vecka xD
Anonymous
Thu 21 Mar 2013 07:11
jo, klart man längtar!<3 men vill faktiskt helst säga det personligen. Men inte utan honom där.
Ah... Jag är faktiskt väldigt överraskad jag själv. Men vi båda vet att skulle vi inte ha varandra så skulle vi inte finnas till här på jorden än idag. Vi håller varandra i humöret och håller upp varandra. Vi skypar i princip dygnet runt. Vi sover på Skype, på fredagar är de film kvällar, vi gör allt för att få varenda dag till något speciellt.
Visa dagar är värre än andra.
Men vi måste göra det, det bara är så. För det förns nu min ångest minskar, och det är förns nu sen flera år tillbaka han kan gråta. Han har inte gråtit sen han var 12 för han höll allting inne..
Han log aldrig tills han träffade mig.
Nu kan man verkligen se glöden i hans ögon och vad jag gör genom att bara andas, prata eller vara i närheten.
Jag har gjort något som ingen annan kunde, att stanna vid hans sida och även i svåra tider. <3
Ah... Jag är faktiskt väldigt överraskad jag själv. Men vi båda vet att skulle vi inte ha varandra så skulle vi inte finnas till här på jorden än idag. Vi håller varandra i humöret och håller upp varandra. Vi skypar i princip dygnet runt. Vi sover på Skype, på fredagar är de film kvällar, vi gör allt för att få varenda dag till något speciellt.
Visa dagar är värre än andra.
Men vi måste göra det, det bara är så. För det förns nu min ångest minskar, och det är förns nu sen flera år tillbaka han kan gråta. Han har inte gråtit sen han var 12 för han höll allting inne..
Han log aldrig tills han träffade mig.
Nu kan man verkligen se glöden i hans ögon och vad jag gör genom att bara andas, prata eller vara i närheten.
Jag har gjort något som ingen annan kunde, att stanna vid hans sida och även i svåra tider. <3
basiirashasho
Wed 20 Mar 2013 18:57
Jag vet att vi inte känner varandra men jag finns här ifall du behöver prata!
Anonymous
Wed 20 Mar 2013 18:39
gud va gulligt!
Anonymous
Wed 20 Mar 2013 21:50
Ja ;-; det måste jag hålla med dig om <3 han är det bästa som hänt.
Anonymous
Wed 20 Mar 2013 18:33
Det är inget fel på dej min vän! Du är fett fin btw :3
Anonymous
Wed 20 Mar 2013 18:05
ÅÅÅÅH <3
Anonymous
Wed 20 Mar 2013 21:49
Man blir så glad av den här gruppen känner jag eftersom alla är vi lika fast ändå så olika <3 man respekterar och tar hand om varandra.
45 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/hbtq/513501105/