November
Tuesday 22 September 2009 photo 2/2
|
Nova. Första gången hon dök upp var en kväll i november.
Just den kvällen skulle komma att förändra mitt liv, bita sig
fast i hjärnan på mig som en illvillig blodigel. När någonting
dör föds något annat. Gammalt ut, nytt in. Kvällen skulle
följas av ett inre, ohanterligt kaos. Men det visste jag inte då.
Och nu är det försent att förhindra det.
Jag minns smattrandet mot fönsterrutor och den jordiga lukt-
en som flöt in genom den öppna balkongdörren. Oväder.
Spöregnet verkade vara ute efter att förinta, som ett skyfall
av vässade hajtänder. Ett träd blåste omkull över en kvinna
som promenerade förbi med sin hund. Bägge två omkom.
Mina vänner och jag satt tre våningar upp bakom en betong-
vägg, i Lias lägenhet. Smällen när trädet föll överröstade
vinden och regnet och fick oss att rusa ut på balkongen. Och
där såg vi döden för första gången. Ett sådant tragiskt och
abrupt slut på ett liv som precis börjat, tänkte vi och tog var-
andras händer.
Vi pratade länge om döden efteråt, om hur lätt saker liksom
flyter bort mellan fingrarna på en utan att man kan göra någon-
ting åt det. Levande ljus på soffbordet bidrog till att sätta oss
i en gemensam stämning. Luften var liksom tjock av alla
tankar och sorger och saknad av gammalt som dött ut. Vi
var nog rätt obehagliga till mods alla fem när dörrklockan
som plötsligt fyllde lägenheten fick oss att vakna till. Lia
öppnade förstås, det var ju hon som var herre i huset. Vi
hörde henne prata med någon ute i hallen. Någon minut
senare kom hon tillbaka in i rummet med ännu en tjej strax
bakom sig.
Det första jag lade märke till var ögonen på den nyanlända.
Gröna, uttrycksfulla. De tycktes be om tillåtelse att få nå fram.
När hon mötte min blick kändes det som att översköljas av
kristallvatten, pulsen ökade och läpparna blev torra. Det ögon-
blicket bär för alltid med sig lukten av smältande stearin.
Hon sade hej. Rakt in i mig sade hon hej.
En mörk fläck på en sliten golvplatta var vad som mötte min
blick när jag förläget slog ned blicken. Närvaron av hennes
existens var som klister, klibbade mot huden och ögonen
och framför allt mot en obestämd punkt inne i magen. Det
skrämde mig lite grann, på ett spännande och lite märkligt
sätt. Vem var hon egentligen?
________________________________________________________
påbörjat alltså. ej färdigt.
Just den kvällen skulle komma att förändra mitt liv, bita sig
fast i hjärnan på mig som en illvillig blodigel. När någonting
dör föds något annat. Gammalt ut, nytt in. Kvällen skulle
följas av ett inre, ohanterligt kaos. Men det visste jag inte då.
Och nu är det försent att förhindra det.
Jag minns smattrandet mot fönsterrutor och den jordiga lukt-
en som flöt in genom den öppna balkongdörren. Oväder.
Spöregnet verkade vara ute efter att förinta, som ett skyfall
av vässade hajtänder. Ett träd blåste omkull över en kvinna
som promenerade förbi med sin hund. Bägge två omkom.
Mina vänner och jag satt tre våningar upp bakom en betong-
vägg, i Lias lägenhet. Smällen när trädet föll överröstade
vinden och regnet och fick oss att rusa ut på balkongen. Och
där såg vi döden för första gången. Ett sådant tragiskt och
abrupt slut på ett liv som precis börjat, tänkte vi och tog var-
andras händer.
Vi pratade länge om döden efteråt, om hur lätt saker liksom
flyter bort mellan fingrarna på en utan att man kan göra någon-
ting åt det. Levande ljus på soffbordet bidrog till att sätta oss
i en gemensam stämning. Luften var liksom tjock av alla
tankar och sorger och saknad av gammalt som dött ut. Vi
var nog rätt obehagliga till mods alla fem när dörrklockan
som plötsligt fyllde lägenheten fick oss att vakna till. Lia
öppnade förstås, det var ju hon som var herre i huset. Vi
hörde henne prata med någon ute i hallen. Någon minut
senare kom hon tillbaka in i rummet med ännu en tjej strax
bakom sig.
Det första jag lade märke till var ögonen på den nyanlända.
Gröna, uttrycksfulla. De tycktes be om tillåtelse att få nå fram.
När hon mötte min blick kändes det som att översköljas av
kristallvatten, pulsen ökade och läpparna blev torra. Det ögon-
blicket bär för alltid med sig lukten av smältande stearin.
En mörk fläck på en sliten golvplatta var vad som mötte min
blick när jag förläget slog ned blicken. Närvaron av hennes
existens var som klister, klibbade mot huden och ögonen
och framför allt mot en obestämd punkt inne i magen. Det
skrämde mig lite grann, på ett spännande och lite märkligt
sätt. Vem var hon egentligen?
________________________________________________________
påbörjat alltså. ej färdigt.
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jehnderback/411663456/
Visa toppen
Show footer