Det första jag lade märke till var ögonen på den nyanlända. Gröna, uttrycksfulla. De tycktes be om tillåtelse att få nå fram. När hon mötte min blick kändes det som att översköljas av kristallvatten, pulsen ökade och läpparna blev torra. Det ögonblicket bär för alltid med sig lukten av smältande stearin.

Hon öppnade munnen. Som en kolibri dansade en röst len som sammet över rummet och rakt in i mig.

"Hej."

Ett enda litet ord.

Riktat direkt mot mig, jag svär att det var det.

Plötsligt väldigt intresserad av en mörk fläck på en sliten golvplatta slog jag ned blicken. Närvaron av hennes existens var som klister, klibbade mot huden och ögonen och framför allt mot en obestämd punkt inne i magen. Det skrämde mig lite grann, på ett spännande och lite märkligt sätt. Vem var hon egentligen?

"Sätt dig någonstans, jag går och kokar nytt te."

Lia snuddade nästan obemärkt vid den nyas högra hand och försvann ut i köket. Den nyanlända vilade i våra händer nu. Jag undrade om hon kände någon av de andra eller om hon var lika spännande ny för dem som för mig. Hon sjönk ned på en stor, molnfluffig kudde bredvid fåtöljen, därifrån gav hon mig full uppsikt över henne. Som en ängel på sitt moln, tänkte jag. Kanske utmanade hon mig, kanske såg hon på mig vilket intresse hon väckt. Tanken generade mig.

Som vanligt var det Bea som tog ordet:

"Vad heter du då?", frågade hon. Inte på något stöddigt vis, utan bara ärligt nyfiket.

"Linnea", svarade hon. Den gröna blicken till en början fäst på Bea, men efter en stavelse helt fokuserad på mig. Uppsynen lite förändrad nu. Hon behövde inte längre be om att få nå fram till mig, dörren var redan öppen. Bortblåst, sönderskjuten.

"Och vad heter ni?"

Ett litet leende i ena mungipan.

"Beatrice", presenterade sig Bea. Nathalie strax efter, sedan Jennie och sist jag. Linnea nickade sakta, lät blicken passera över oss fyra igen medan läpparna ljudlöst formade våra namn.

"Trevligt", framhöll hon och drog upp ena benet under sig. Händerna placerade hon mjukt över smalbenet.

"Hur kommer det sig att vi inte sett dig förut?", undrade jag tyst strax innan Jennie uttryckte exakt samma fråga högt. Plötsligt slog det mig att jag kanske redan borde veta vem Linnea var.

"Oj ...", började hon och lät blicken flyga åt sidan. "Det är väl antagligen för att jag inte lärde känna Lia förrän alldeles nyligen skulle, jag tro", gissade Linnea och skrattade till. Jag kände en svag lättnad, då var det inte jag som varit ouppmärksam.

"Vi började snacka på nätet, ni vet. Träffades på riktigt för första gången för kanske en vecka sedan.", fortsatte hon medan hon sneglade ut mot köket.

Jaså, tänkte jag. Är hon som jag? Lär känna folk på nätet, blir så outhärdligt nyfiken så man bara måste ses. Ett torrt skratt flög upp genom min strupe och i tystnad önskade jag henne bättre lycka än mig med fortsatta relationer.

Annons

The photo has no tags

May 2013