Sunday 9 January 2011 photo 1/3
|
1.
Snön knastrade under mina fötter när jag gick. Klockan var mycket, säkert halv två. Jag hade lovat att vara hemma senast tolv, mamma måste ha varit utom sig av oro redan halv ett.
Jag började gå snabbare längs trottoaren. Det var tomt på folk runtomkring mig, inte en kotte syntes till. Den kalla isiga luften stack i strupen och näsan när jag andades in. När jag passerade en busshållsplats kände jag lukten av kebab. Det låg en uppochnervänd frigolitlåda i snön. Min mage kurrade. Jag hade inte ätit på flera timmar. Måste hem och lugna mamma och sedan ta något att äta.
I buskaget till höger om mig såg jag äntligen den lilla stigen. Det var genväg till gatan där jag bodde. Jag hade använt den sedan jag gick i tredje klass, då jag upptäckt den av en slump. Jag hade blivit inknuffad bland buskarna av en storväxt kille i fyran.
Jag vek undan några frosttäckta grenar och steg in på stigen. Tur att jag inte var mörkrädd. Efter några få steg slöt sig mörkret runt mig men månen lyste på trädkronorna, så det var ljust ovanför mig i alla fall. Istapparna som bildats på de högsta grenarna skimrade i månljuset. Jag tänkte på de dödsfall som orsakats av fallande istappar och ryste.
Efter några få minuters promenad skymtade jag något i ögonvrån. Jag vred på huvudet och stannade till av vad jag såg. Det stod ett rött tegelhus inne bland träden. Det såg fallfärdigt ut och det fanns inga fönster på framsidan av huset. Det hade definitivt inte funnits där förut, men det såg att ha stått där i väldigt många år.
Jag blev nyfiken, såklart. Den rostiga grinden stod på vid gavel. Jag gick in på tomten. På väg upp mot huset passerade jag en gammal svart lyktstolpe som lös med ett gult sken. Lyset avslöjade en klunga med statyer några meter bort. Snön hade inte lyckats hålla sig kvar på statyerna, vilket var märkligt. Allt annat var snötäckt.
Huset låg längre in bland träden än vad jag först hade trott. Det tog säkert en kvart att nå trappan som ledde upp till dörren, och fem minuter till att gå uppför trappan och upptäcka lite ljus som sipprade ut under dörren. Det var någon hemma. Jag knackade på dörren och väntade, men ingen kom för att öppna. Jag tryckte ner handtaget. Det var olåst. Dörren gled ljudlöst upp. Jag steg in i hallen och ropade lite försiktigt.
“Hallå? Någon där?"
Inget svar. Jag tog några steg in och hamnade i ett vardagsrum. Det var fint och gammaldags inrett. En stor röd matta. På mattan stod ett bord i något slags mörkt träslag. Bordet omgavs av en soffgrupp klädd i mörkt blå sammet. Det hängde flera stora, vävda tyger på tre av väggarna. De föreställde inget särskilt, det var bara ett virrvarr av färger. Den fjärde väggen var täckt av porträtt. En stor golvlampa med fransar gav rummet ett dämpat ljus. Det fanns ingen teve, bara en stor otymplig radio.
Jag gick vidare till ett annat rum. Köket. Det rummet var modernare. Det var som taget ur en kökskatalog, inga tecken på att någon någonsin ätit eller ens vistats där. Även här var ena väggen täckt av porträtt.
Alla rum i huset hade en vägg som var helt täckt av porträtt på både gamla och unga människor. Jag hittade ett sovrum med en stor säng. Den var bäddad helt med vita lakan och såg ut som ett fluffigt moln. Jag kände mig med ens väldigt trött. Hungern hade försvunnit och ersatts av trötthet. Jag gick fram till sängen och tvekade lite innan jag lade mig i den. Det var lite obehagligt med porträtten, det kändes som att de stirrade på mig. Inbillning, trodde jag. Efter några minuter sov jag djupt.
Snön knastrade under mina fötter när jag gick. Klockan var mycket, säkert halv två. Jag hade lovat att vara hemma senast tolv, mamma måste ha varit utom sig av oro redan halv ett.
Jag började gå snabbare längs trottoaren. Det var tomt på folk runtomkring mig, inte en kotte syntes till. Den kalla isiga luften stack i strupen och näsan när jag andades in. När jag passerade en busshållsplats kände jag lukten av kebab. Det låg en uppochnervänd frigolitlåda i snön. Min mage kurrade. Jag hade inte ätit på flera timmar. Måste hem och lugna mamma och sedan ta något att äta.
I buskaget till höger om mig såg jag äntligen den lilla stigen. Det var genväg till gatan där jag bodde. Jag hade använt den sedan jag gick i tredje klass, då jag upptäckt den av en slump. Jag hade blivit inknuffad bland buskarna av en storväxt kille i fyran.
Jag vek undan några frosttäckta grenar och steg in på stigen. Tur att jag inte var mörkrädd. Efter några få steg slöt sig mörkret runt mig men månen lyste på trädkronorna, så det var ljust ovanför mig i alla fall. Istapparna som bildats på de högsta grenarna skimrade i månljuset. Jag tänkte på de dödsfall som orsakats av fallande istappar och ryste.
Efter några få minuters promenad skymtade jag något i ögonvrån. Jag vred på huvudet och stannade till av vad jag såg. Det stod ett rött tegelhus inne bland träden. Det såg fallfärdigt ut och det fanns inga fönster på framsidan av huset. Det hade definitivt inte funnits där förut, men det såg att ha stått där i väldigt många år.
Jag blev nyfiken, såklart. Den rostiga grinden stod på vid gavel. Jag gick in på tomten. På väg upp mot huset passerade jag en gammal svart lyktstolpe som lös med ett gult sken. Lyset avslöjade en klunga med statyer några meter bort. Snön hade inte lyckats hålla sig kvar på statyerna, vilket var märkligt. Allt annat var snötäckt.
Huset låg längre in bland träden än vad jag först hade trott. Det tog säkert en kvart att nå trappan som ledde upp till dörren, och fem minuter till att gå uppför trappan och upptäcka lite ljus som sipprade ut under dörren. Det var någon hemma. Jag knackade på dörren och väntade, men ingen kom för att öppna. Jag tryckte ner handtaget. Det var olåst. Dörren gled ljudlöst upp. Jag steg in i hallen och ropade lite försiktigt.
“Hallå? Någon där?"
Inget svar. Jag tog några steg in och hamnade i ett vardagsrum. Det var fint och gammaldags inrett. En stor röd matta. På mattan stod ett bord i något slags mörkt träslag. Bordet omgavs av en soffgrupp klädd i mörkt blå sammet. Det hängde flera stora, vävda tyger på tre av väggarna. De föreställde inget särskilt, det var bara ett virrvarr av färger. Den fjärde väggen var täckt av porträtt. En stor golvlampa med fransar gav rummet ett dämpat ljus. Det fanns ingen teve, bara en stor otymplig radio.
Jag gick vidare till ett annat rum. Köket. Det rummet var modernare. Det var som taget ur en kökskatalog, inga tecken på att någon någonsin ätit eller ens vistats där. Även här var ena väggen täckt av porträtt.
Alla rum i huset hade en vägg som var helt täckt av porträtt på både gamla och unga människor. Jag hittade ett sovrum med en stor säng. Den var bäddad helt med vita lakan och såg ut som ett fluffigt moln. Jag kände mig med ens väldigt trött. Hungern hade försvunnit och ersatts av trötthet. Jag gick fram till sängen och tvekade lite innan jag lade mig i den. Det var lite obehagligt med porträtten, det kändes som att de stirrade på mig. Inbillning, trodde jag. Efter några minuter sov jag djupt.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Sat 15 Jan 2011 01:23
har du gjort den??
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/julreell/482174404/