Liksom bilden inte är något vidare så känner jag detsamma. Knappast smärtfritt har julhelgen i förtretlig mak inte gjort sig någon brådska. Jag hade hoppats och jag ville tro på oss, men allting raseras som vanligt ifrån första stund. Och jag kommer hinna hoppas och tro på oss alla igen, tills näst. Och samma visa om igen. En vass klack för mycket och nu låter jag dig (fan i helvete) aldrig trampa på mig igen. Vill skrika det till dig, men du skulle inte förstå. För du vill inte. Julafton detta år, som inte längre är detta år, måste ha varit årets hemskste dag, bara rent allmänt sådär. Jul är ingenting för mig. Känslan av att fortfarande inte passa in, hatar den verkligen. Och då har jag knappt träffat någon. Allt är bara fel. Så fel det skulle kunna bli. Tror jag.. Vill verkligen bara bort. Bort från allt, känner mig hemsk men jag klarar inte av er två heller.. Jag är inte van helt enkelt. Och ni sköter ändå ert eget. Jag behövs inte. Och saknaden av någon jag inte längre vet.. Vet inte ens vad jag ska säga. För vad finns att säga nu? Behövs vi verkligen nu? Och saknaden av er alla där borta. Och jag kommer hata att sakna dig när jag far, när du far. Saknad förtär, vad jag vet.. Nedrans satfläsk min äppeltysk, eller hur?

Ångest spasmer och hallucinationer. Jag vill hemhemhem.

jag kommer iallafall sakna dig!