Att uppfylla alla krav runtomkring sig kan vara svårt, att få sin vilja igenom är ibland lika svårt som det är för en skräddare att tränga igenom vattenytan.

Betyder det att man i själva verket är viktlös? Eller att man är för tung för att nå sina mål?

Precis som krav, så hopar sig frågor och funderingar likt högar av gyllenbruna löv på hösten.

Vissa vackrare än andra, vissa totalt obegripligt fula, ruttna och onödiga.

Finns det svaret,
som med enkelhet och självsäkerhet löser alla frågor?
Är det verkligen meningen att substansen däruppe ska arbeta i högtryck med alla små funderingar?

Som våren smyger sig på, tätt intill, utan att märkas, faller oftast funderingar och oklarheter i glömska.
Enbart för att gadda ihop sig,
planera och filosofera ut det bästa sättet att konfrontera alla dessa hjärnceller.
På en och samma gång.

En rejäl smäll, och man är där igen, tusen frågor och gåtor, utan facit. Utan en minsta bris av hjälpmedel står man där.

När man efter många sena kvällar och grubblande dagar faktiskt kommer på ett möjligt svar på en av funderingarna i frågehavet,
så gäller det handla rätt.
Till skillnad från skolbänken, så har man inget sudd i handen.

Ställ dig på ett stort resecentrum. Se på alla människor som springer, går, joggar förbi.
Vad är det som går runt i deras huvuden?
Att komma i tid och kunna försörja sin familj, är bara en av tiotusentals anledningar till att alla dessa individer skyndar sig till sina transportmedel.

Det är som att simma, simma runt i detta hav med frågetecken. Allt det handlar om, är att vara på ytan. Att aldrig någonsin glömma hur man simmar.
Att gräva ner sig i frågorna, är som att surra fast en betongklump vid foten, och leende hoppa i.

Då går det åt helvete, även om du kan simma.

schit galet bra skrivet!