June
Sunday 30 August 2009 photo 4/6
|
fortsättning på novellen:
Nu fanns ingen Jocke bredvid mig längre, ingen som satt vid frukostbordet då jag vaknade. Ingen som nästintill skrek på mig då jag sa att jag ville döpa mina barn till Joar och Isak. Eller våra barn. Vi skulle ha två barn tillsammans, ett hus ute i en fin miljö där våra barn kunde springa friskt och vi skulle ha en fin liten amstaff som skulle heta Saxon. Varje dag lade Jocke ner en tiokrona i en burk vi hade i köket för att kunna få råd med den hunden någon gång. Fast vi tömde den då och då för att kunna ha råd med det som gjorde att vi levde. Eller gjorde oss döda. Vi kunde bara välja våra vägar själva sa Jocke en gång. Vi gick tillsammans. In i dimman.
- Tre timmar innan jag hittade honom så hade han suttit bredvid mig.
”Ebba.” sade han och tog min hand och lade den på sitt hjärta.
”Detta är ditt tills den dagen du inte vill ha det längre. Jag andas för dig, vaknar för att få skratta med dig, känna doften av ditt vackra hår och se på dig då du somnar. Jag älskar dig och det finns ingen i hela världen som skulle kunna ta mig ifrån dig. Jag kommer aldrig lämna dig.” Den meningen fanns med mig varje dag, ”jag kommer aldrig lämna dig”. Den första månaden var jag arg, förtvivlad och uppgiven. Inte för att någonting förändrats nu. Jag var arg för att han lovat att aldrig lämna mig, aldrig i hela sitt liv. Joakim Svensson levde bara i 20 år, jag dog med honom. Varje liten del av mig värkte varenda natt då jag tänkte på honom som mest. Då jag önskade att han kunde smeka mig på ryggen igen. Bara andas. Jocke, snälla andas.
De som säger att tiden läker alla sår ljuger. Jag kommer aldrig glömma det skal som jag fick möta den natten. Det var en vacker sommarnatt. En av de vackraste. På himlen var det olika ränder av färger. Solen sken bakom ett berg och allting var som en siluett. Jag minns att det var en fin natt och att jag var lycklig. Jocke satt inne med sina kompisar i soffan, heroinet låg på bordet och de sniffade, gång på gång, tur på tur. Höga skratt medan jag stod ute i det vackra nattskenet som lade sig över staden. Jag funderade på livet, på mig och Jocke. På vårt drogberoende.
- Tre timmar innan jag hittade honom så hade han suttit bredvid mig.
”Ebba.” sade han och tog min hand och lade den på sitt hjärta.
”Detta är ditt tills den dagen du inte vill ha det längre. Jag andas för dig, vaknar för att få skratta med dig, känna doften av ditt vackra hår och se på dig då du somnar. Jag älskar dig och det finns ingen i hela världen som skulle kunna ta mig ifrån dig. Jag kommer aldrig lämna dig.” Den meningen fanns med mig varje dag, ”jag kommer aldrig lämna dig”. Den första månaden var jag arg, förtvivlad och uppgiven. Inte för att någonting förändrats nu. Jag var arg för att han lovat att aldrig lämna mig, aldrig i hela sitt liv. Joakim Svensson levde bara i 20 år, jag dog med honom. Varje liten del av mig värkte varenda natt då jag tänkte på honom som mest. Då jag önskade att han kunde smeka mig på ryggen igen. Bara andas. Jocke, snälla andas.
De som säger att tiden läker alla sår ljuger. Jag kommer aldrig glömma det skal som jag fick möta den natten. Det var en vacker sommarnatt. En av de vackraste. På himlen var det olika ränder av färger. Solen sken bakom ett berg och allting var som en siluett. Jag minns att det var en fin natt och att jag var lycklig. Jocke satt inne med sina kompisar i soffan, heroinet låg på bordet och de sniffade, gång på gång, tur på tur. Höga skratt medan jag stod ute i det vackra nattskenet som lade sig över staden. Jag funderade på livet, på mig och Jocke. På vårt drogberoende.
Visa toppen
Show footer