Nu vill jag ju inte att det här ska bli nån jävla snyft historia. Så här kände jag stora delar av min uppväxt. Idag kan jag inte fatta hur jag kunde tycka så dåligt om mig själv. Tror också att mitt självhat kommer från den dåliga bild vi har av hur vi ska vara. Barn är lätt påverkade. Det hjälpte ju inte heller att jag såg mig som någon slags lägre stående varelse. De som var snyggare och smalare än mig ansåg jag var mer värda som människor än mig själv. De är det samhälle vi lever i dag. Härligt va? Vad hände sedan då? Jo jag blev äldre. Började banta och grejer. Tränade jättemycket. I åttan var jag ett jävla muskelberg. Var för första gången nöjd med min kropp. Sedan orkade jag inte hålla på längre. Det är inge roligt att banta jag lovar. Ge er inte in i den leken. Fy fan. Hur som helst lade jag på mer kilon och började må dåligt igen. Sedan hände något i nian. Jag började läsa saker om att älska sig själv. Mia Törnblom är en av mina idoler. Jag började inse att hur jag mådde kanske inte behövde ligga i hur många kilon jag gick ner eller om jag var snygg eller inte. Det kanske bara var en fråga om att respektera det jag såg i spegeln.(slutkläm sista bilden.)

Annons

The photo has no tags

Camera NIKON D3000

Focal length 28 mm

Aperture f/4.0

Shutter 1/1300 s

ISO 400

Date

June 2011