Thursday 25 June 2009 photo 2/2
|
People can say what they wanna say about you,
but we gon' remember the miracles that you showed us,
Through your music, through your dance.
You were the one that made us all realise,
that we are the world,
you are the one that showed us we can moonwalk,
you gave us the beat, you gave us the rythm,
you gave us the soul,
through us your legacy lives on,
we can't stop now, we won't stop now,
Mike Jackson
Hysterien är inte ens en gnutta överskattad. Men alla negativa responser är så jävla respektlöst. Men har man ingen att se upp till så antar jag att man måste tracka ner på dom som har det. Jag har faktiskt aldrig insett hur fast jag varit vid Michael Jackson. Alltid spela Michael Jackson i bilen. Sätta på Bad när man vill lyssna på musik. Putsa hans skivor, läsa om idiotiska åtal. Kolla filmer på YouTube med Michael Jackson-inspirerade danser. Fråga mamma hur bra han faktiskt var på hans tid, jag som vill leva på åttiotalet. Jag vill leva i Michael Jacksons tid.
Jag vill se vilken idol han skulle till att bli. Vara ett tvättäkta Michael Jackson-fan som stack till turnéer även fast det skulle vara omöjligt långt bort. Se Bad-videon när den faktiskt kom ut. Inse hur man kan påverka en värld så mycket med sin närvaro. Att få se hans utveckling till att bli en älskad-eller-hatad-människa.
Men jag kan fan inte göra nåt, jag är 16 år och så jävla ovetande om vem han faktiskt ärligt talat är. Jag kommer aldrig att älska honom mest i världen och vara hans absolut största fan, men jag kan veta själv att jag har aldrig älskat en människa mer för sin musik. Och jag älskar musik jävligt mycket. Petter? Det är min favorit. Favorit, favorit, men jag har tagit Michael Jackson förgivet. Som att ta en rytm givet i en låt. Det går inte att jämföra dom. Idoler kommer och går, men förebilder stannar kvar. Inte trodde jag att han skulle gå och.. dö. Dö.. fyfan vad starkt ord. Eller svagt. Inte vet jag, är man död så är man död. Man kan fan inte vara stendöd eller bara lite sådär död, är man död så är man fanimej död. Gällande de flesta människor. Som inte lever genom andras hjärtan.
Michael Jackson lever i alla. Vi är alla Michael Jackson-barn.
För du kan ärligt talat inte sätta på Billie Jean och säga att den var dålig. Då är det för att du har bestämt dig för det. Du har bestämt dig för att, han där pedofiljäveln Michael Jackson har jävligt ful näsa och sjunger så förjävligt, och dansa kan han inte och hans låtar suger så hårt.
Fyfan vad omoget. Eller nej, inte omoget, jag hittar inte bara ordet. Ordet för att: det är jävligt synd om dig som inte får uppleva musik.
Men kom inte på gott samvete att låtsas som att du älskar Michael Jackson mer än allt på jorden när du hört en radiodänga 4 och en halv gång och vet att han var black turning to white, och hej, nu vet du allt. Det gör inte jag heller. Men jag önskar jag gjorde. Jag ska inte övertyga någon om att älska Michael Jackson nu när han är död, det är fan skamligt. Men fyfan, fyfan om du säger ett ont ord om King of Pop. Du vet ingenting.
Gud vilken osammanhängande text. Jag skiter i det. Jag älskar Michael Jackson.
but we gon' remember the miracles that you showed us,
Through your music, through your dance.
that we are the world,
you are the one that showed us we can moonwalk,
you gave us the beat, you gave us the rythm,
you gave us the soul,
through us your legacy lives on,
we can't stop now, we won't stop now,
Mike Jackson
haha va fan, ofta det inte e olagligt att fejka sin död. lär ju inte vara sant...
Första gången man hörde Thriller albummet, var man 5 år... endå fick man gåshud... Kommer aldrig någonsin glömma honom
48 comments on this photo Show all comments »
Directlink:
http://dayviews.com/luunea/385559258/