April
Saturday 10 October 2009 photo 1/1
|
För alla som bryr sig: Historien nedanför är helt och hållet sann, det har hänt mig på riktigt. Läs den bara, och säg vad ni tycker om mitt jävligt patetiska liv...
jag tvekar, men så vaddå? jag har kunnat röra honom alla andra gånger så varför inte nu?
jag biter mig i läppen, och letar i minnet efter vad vuxna jämt och ständigt varnat mig för; "man får inte röra det som är dött".
Någonting i mig vill trotsa det, varför skulle jag inte kunna röra honom, jag älskar ju honom.
plötsligt får jag svårt att andas, så jag lutar mig bakåt och tar några djupa andetag. Sedan sträcker jag besultsamt fram min vänstra hand och rör vid honom, visst borde jag vara beredd, det som är dött har inte längre ett hjärta som slår, det vet vem som helst. Men ända förvånas jag över den alltför uppenbara tomheten där i. jag blundar och önskar jag inte gjort det.
Tänker mig hur hans hjärta svikit honom, hur det slutat pumpa runt blodet i hans kropp.
Fan
Av ren vana sätter jag handen mot munnen för att kväva ett skrik.
Det är då jag känner lukten, lukten av lik.
Nej det är inte ett lik, tvingar jag mig att tänka, jag har alltid älskat honom, det ska inte ändras för att han är död. Inget lik, bara död.
Men lukten, jag försöker desperat tvinga tillbaks det, men det går inte, jag reser mig snabbt upp, och springer till diket och kräks.
Jag tänker på hur folk kommer att se på mig nu, de kommer tro att jag är svagare än någon annan nu, bara för att jag fått känna tomheten i en älskad persons hjärta. Så vaddå? Det är ju faktiskt inte första gången. Jag borde vant mig vid det här laget.
Det är då tanken slår mig, och av någon underlig anledning ler jag för mig själv. Vilken annan människa är lika van som jag att se sina medmänniskor ligga dödade på marken. Jag skrattar i den väldigt olustiga situationen, vad jag är patetisk
jag tvekar, men så vaddå? jag har kunnat röra honom alla andra gånger så varför inte nu?
jag biter mig i läppen, och letar i minnet efter vad vuxna jämt och ständigt varnat mig för; "man får inte röra det som är dött".
Någonting i mig vill trotsa det, varför skulle jag inte kunna röra honom, jag älskar ju honom.
plötsligt får jag svårt att andas, så jag lutar mig bakåt och tar några djupa andetag. Sedan sträcker jag besultsamt fram min vänstra hand och rör vid honom, visst borde jag vara beredd, det som är dött har inte längre ett hjärta som slår, det vet vem som helst. Men ända förvånas jag över den alltför uppenbara tomheten där i. jag blundar och önskar jag inte gjort det.
Tänker mig hur hans hjärta svikit honom, hur det slutat pumpa runt blodet i hans kropp.
Fan
Av ren vana sätter jag handen mot munnen för att kväva ett skrik.
Det är då jag känner lukten, lukten av lik.
Nej det är inte ett lik, tvingar jag mig att tänka, jag har alltid älskat honom, det ska inte ändras för att han är död. Inget lik, bara död.
Men lukten, jag försöker desperat tvinga tillbaks det, men det går inte, jag reser mig snabbt upp, och springer till diket och kräks.
Jag tänker på hur folk kommer att se på mig nu, de kommer tro att jag är svagare än någon annan nu, bara för att jag fått känna tomheten i en älskad persons hjärta. Så vaddå? Det är ju faktiskt inte första gången. Jag borde vant mig vid det här laget.
Det är då tanken slår mig, och av någon underlig anledning ler jag för mig själv. Vilken annan människa är lika van som jag att se sina medmänniskor ligga dödade på marken. Jag skrattar i den väldigt olustiga situationen, vad jag är patetisk
Comment the photo
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/majanordell/415955335/
Visa toppen
Show footer