Wednesday 21 October 2009 photo 1/1
|
Men ni vet, man vill ju vara sådär "fin". Sådär "fin", så att samhället ger dig en "fin" stämpel i pannan. Sådär "fin" så att man är accepterad, avundsjukad (nu finns det ett sådant ord), och bara.. Jävligt snygg. Det är såna som jag, som vill det, såna som har dåligt självförtroende och inte tror på sig själv för 7 öre, till och med. Men så vaknar man ju en dag (försenad till skolan och gud tömmer hela sin urinblåsa över Västerås), ligger där och så inser man att, fan, fan va trist det skulle vara om alla var sådär über snygga. Fan vad trist det skulle vara om inte rödhåriga, klumpiga, små-bröstiga jag fanns. Så du pallrar dig upp från sängen, fryser om fötterna och tänker "jag duger." Och så fortsätter det hela morgonen - du sminkar dig, flinar lite och tänker "min näsa är nog inte sådär super stor trots allt." och "rumpan är ju rätt så klämgo' after all!" - ända tills du på stan möter en s.k. "snygg människa" och då bara har du lust att skjuta dig i huvudet. Av olika anledningar. För att vara lite moraltant så ska man vara glad över att man lever, och är frisk. Att överläppen är tunnare än underläppen är nog inte en big deal, trots allt.
Hur fan lyckas jag alltid se ut som en jävla förstoppad gnu med knullat öra på varje klassfoto?!
Hur fan lyckas jag alltid se ut som en jävla förstoppad gnu med knullat öra på varje klassfoto?!