Monday 7 April 2008 photo 3/3
|
Jag skulle inte kunna komma på något bättre forum än Södra teatern att spela på för Low. De röda sammetsridåerna absoberar den melankoliska värmen låtarna avger och lägger sig sedan som ett harmoniskt molntäcke över publiken.
Frontmannen Alan Sparhawk liknar nästan en profet där han står i ledig skjorta och utsrålar en skev andlighet. Tillsammans med de rogivande trumslagen börjar publikens gäspningar avlösa varandra men inte för att folk har ledsnat de ler och låter sig enbart vaggas in i Lows lågmälda dröm. De stilla gäspningarna är som ett erkännande, små applåder.
De nedsläckta rummet och den nakna musiken känns som ett allvarsamt och förtroendeingivande samtal mellan två personer som druckit ett par öl. Ackorden lämnar en doft av bekännelser bakom sig och jag kommer på mig själv att önska att kvällen inte ska ta slut än på länge.
Lite av lows storhet som hörs på deras skivor går dock förlorad här, tonerna flyter stundvis så mycket in i varandra så att det blir svårt att skilja på låtarnas början och slut. Gränserna har suddats ut och vissa riktlinjer har gått förlorade. När man en gång har åtnjutit hela Lows register kan framträdandet tyckas något fattigt utan de extra kryddorna. Ni fattar galoppen.
Men på det stora hela tar de sig som vanligt förbi min trasiga hjärtpassage och smörjer varje sinne. Precis som jag visste att de skulle göra.
Annons