Friday 5 February 2010 photo 1/1
|
Asså de säger du? :)
Annons
Comment the photo
Anonymous
Mon 8 Feb 2010 09:16
Jag säger mycket på fritiden. Här är en del av det jag kan få ut från munnen:
Vi skrev ett litet mail. Utdrag följer nedan, eftersom en del av er återkommande läsare brukar uppskatta sådana här texter. Vi skrev det inte för er.
"Den indiska förståelsen av varför lidande uppkommer tilltalar oss, påståendet att lidande (egentligen bör ’dukkha’ översättas till otillfredsställelse) har sina rötter i begär-aversion-reaktioner på både inre och yttre stimuli verkar för oss tillräckligt rätt och riktigt för att duga att tillämpas. Fastklamrande vid upplevelser eller deras avsaknad genererar inget annat än varierande grader av neuroser, menade buddhan Shakyamuni, som oftast i västländerna kallas för Buddha, och vi känner oss böjda att hålla med. Kognitionen gör oftast inte nämnvärd skillnad på kroppslig smärta och psykisk smärta vid det kontinuerliga matandet av medvetandet (i sin helhet, inklusive det omedvetna och dess gelikar) med upplevelsematerial, vilket får till följd att omedvetet rotad smärta emellanåt projiceras på kroppen som förnimmelser av olika slag när medvetandet begär förklaring av den från kognitionen. Ni har säkerligen stött på människor som klagar över värk i kroppen utan kliniska skäl till sådan, eller kanske sett heroinmissbrukare genomgå abstinensperioder (något trivialiserat, de som inte lyckas avväpna den psykiska smärtan tappar kontrollen över handlingarna och återfaller på grund av dess sammansmältning med extremt upprört nociceptiskt neuronsystem). Barn har inte förmågor till självinsikt, därför drabbas de vanligen av kroppsliga symtom under påfrestande livsepisoder, exempelvis magkatarr eller kronisk huvudvärk.
De flesta etablerade soteriologier påstår detta; inget mänskligt lidande finns som inte kan hanteras av frälsningens antagna källa. De skiljer sig något åt vad gäller detaljer i praktikerna, men metodiken har gemensamt innehåll. Följande har teoretisk-idealistisk karaktär. Katoliker biktar inför Gudinnan medlat av osjälviska presbyter, vilka agerar utan personlighet i kultfunktionärsrollen. Protestanter biktar inför Gudinnan vid tideböns- eller gudstjänsttillfällen och då under avpersonaliserad extas (primärt karismatiska kristna, pingstvänner och liknande) eller kontemplation (mindre hysteriskt utövande protestanter). Hinduer biktar inför Gudinnans avatarer i materiell skepnad eller enligt tradition, ofta i ett tillstånd av ’darshan’. Buddhister låter bikten fortgå spontant utan yttre recipient (dharma/dhamma kan oproblematiskt förstås som en monistisk teism), tankarna i den inre dialogen ses i grund meditation uppkomma och försvinna. Kristna betraktar osjälviskt (vilket betyder ’avpersonaliserat, i enlighet med Gudinnans vilja’) handlande som ett ideal. Hinduer betraktar osjälviskt uppfyllande av dharma-plikterna som ett ideal. Buddhister betraktar osjälviskt agerande i enlighet med dharma/dhamma som ett ideal. Alla dessa traditioner har askes som ett centralt inslag, och då askes med innebörden kontroll över begär och aversioner, alltså, en kontroll över reaktioner på såväl yttre som inre stimuli. De lär att sådana reaktioner stärker begärens och aversionernas kontroll över både kropp och psyke, vanemönster och personlighet uppstår, vilket hamnar i vägen för osjälviskt-tjänande-idealet, vilket ingen av dessa traditioners mittfåror betraktar som skäl till självdestruktivitet, tvärtom. Ni kan själva stoppa in några tankar om den gyllene regelns universalitet i den här delen av vår ordsoppa.
Bön och meditation utövas i de här traditionerna inom symboldiskurser som inarbetas via liturgi och inomkonfessionell undervisning, exempelvis buddhistiska klosterrutiner eller kristna bibelstudiegrupper. Båda begreppen refererar till samma typ av praktik, ett tillåtande av psykiska processers fortgående utan medveten inblandning, övning i acceptans och (osjälvisk) kärlek. Att reagera ger anledningen till reaktionen ett erkännande av dess makt, och bön/meditation avser bryta det mönstret, i vilket både tankar och handlingar ingår. Att tänka något innebär i dessa traditioner sådd av ett frö som kommer att växa, inombords eller i form av handlingar, därav betraktas även tankar som syndiga eller onyttiga, om de uppkommer som (självisk, personlighetskarakteriserad) respons på begär eller aversioner. Detta gäller även omedvetna tankar, vilket alltför sällan nämns. Medvetandet sover, men det gör inte psyket i sin helhet, när kroppen och medvetandet stängs av och vilar fortsätter omedvetna processer utan hänsyn till resten. Därför störs sömnen av omedvetna aspekter av lidande, och därför når en del människor total kontroll över drömmar, de har nått kännedom om och kontroll över det omedvetna vilket således inte tillåts eller får skäl till reaktioner på sitt eget innehåll. Detta ligger också till grund för bönens/meditationens avpersonaliserade medvetandefrikopplande element, såsom recitationer (repetitiva eller långdragna, exempelvis bönetexter eller mantran) och kodifierat ’lyssnande’ (observerande utan reaktion, ibland utan fokus (buddhistisk introspektion, exempelvis)), och gör det också möjligt för människor i klostermiljöer att avstå från sömn annat än för kroppens läkningsprocesser (utsöndring av slaggprodukter, muskelläkning/-uppbyggnad, &c.) vilka beror av kostens och vardagssysslornas karaktär (matregler i kristna och indiska kloster avser minimera mängden sovtid genom att minimera mängden läknings- och matsmältningsbehov och på så vis öka mängden tid i bön/meditation).
Hela den faderullan håller gängse religionspsykologer i praktiken med om, och således också terapeutiskt arbetande psykologer som insett att begär (girighet, med mera) och aversioner (fördömanden/klandranden, med mera) saknar positiva effekter annat än för stunden (ett drogrus, ett sex, ett tillfälle i extas eller kontemplation (nämnda traditioner lär att upplevelser av extas eller kontemplation i sig inte heller bör reageras på), och så vidare). Njutning och äckel i själviska syften skadar. Detta känns för oss som ett påstående värdigt att betrakta som livsåskådningsdoktrin, men vi ser inga skäl till att betrakta det som normerande för andra, vi har inte ens gått ett liv i våra egna skor, än mindre i andras.
Samma nämnda traditioner betraktar empati som möjligt först när tillgång till preferensfritt sinne (utan begär och aversioner, bla bla, &c.) uppnåtts, försök till empati med egna personligheter med i spel leder till projicerande av egna föredraganden och annat sånt på andra, vilket i sin tur leder till missförstånd eller än värre, neuroser, och avsaknad av kontroll över empatiska perspektiv ligger till grund för psykostillstånd (upplevelser av att styras av (eventuellt ej existerande) andra, upplevelser av att kunna styra andra/yttre fenomen, upplevelser av psykiska fenomen som yttre fenomen, och så vidare). Därför innehåller alla dessa traditioner mer eller mindre rigida etiska regelverk (som förenklar basalt åsidosättande av begär och aversioner, och övning på sådant åsidosättande) som på sätt och vis verkar sakna förnuftsförankring (vilket har poänger, eftersom de omedvetna processerna vanligen inte arbetar förnuftigt och således inte kan rås på med förnuft eller intellekt, och när dom kan rås på på så vis finns inte längre skäl till det), vilket dessutom vid kontakt med andra traditioner än den egna öppnar upp för övning i förståelse för andra som strävar efter samma eller motsvarande mål inom ramarna för annorlunda etiska regelverk. Antagligen ser ni i ljuset av egna erfarenheter och kunskaper hur ett sådant här perspektiv på empati färgat doktriner kring kärleksrelationer och sexualliv (åh, sex, en sådan outtömlig källa till begär och aversioner), och antagligen inser ni också hur galet svårt vi har det med förhållningssätt till kristendoms-/religionskritik enligt standardmall 1.A (’djävla dumma regler’, ’man får inte knulla som man vill’, ’man får inte äta som man vill’, ’man får inte lagstifta som man vill’, ’man måste be till något som inte finns på riktigt’, ’man måste umgås med människor man inte gillar’, ’man måste delta i ritualer/ceremonier’, med mera) i hlegon.nte-forumen och i andra sammanhang. Även själviskt förankrade teoretiska dispyter känns rätt töntiga att delta i eftersom de inleds av människor med motsatta syften till våra, och alltför ofta deltar vi reagerande, även fast vi borde göra det utan att betrakta dom som töntiga, se WilliamLaud:s forumsdeltagande för referens till uttryck för mer ideal hantering."
Som ni kan se förklarar detta delar av de gedigna esoteriska systemens uppbyggnad och innehåll. Det förklarar också radikala traditionalisters separatistiska och identitära värderingar, och försvarar desamma. ’Fy faen för moderniteten’, som Hitler hade sagt.
Vi orkar inte elaborera kring detta mer nu. Kanske kommer vi att göra det senare.
Ikväll lyssnar vi på vemodig musik (Green Carnation:s The Quiet Offspring och Marilyn Manson:s Mechanical Animals) uppblandad med härjigt våldsam dito (typ metal-hardcore och käng-/crustpunk), och lär väl sjunka in i soffan med en middag och en vuxencigarett strax. Sedan en till vuxencigarett och ett par folköl till.
Antagligen har vi inte rekommenderat den här artikeln här: http://motkultur.blogspot.com/2009/04...
Så, då, lite meckighet och sedan middag efter intagande av den.
Heil!
L:L:
Vi skrev ett litet mail. Utdrag följer nedan, eftersom en del av er återkommande läsare brukar uppskatta sådana här texter. Vi skrev det inte för er.
"Den indiska förståelsen av varför lidande uppkommer tilltalar oss, påståendet att lidande (egentligen bör ’dukkha’ översättas till otillfredsställelse) har sina rötter i begär-aversion-reaktioner på både inre och yttre stimuli verkar för oss tillräckligt rätt och riktigt för att duga att tillämpas. Fastklamrande vid upplevelser eller deras avsaknad genererar inget annat än varierande grader av neuroser, menade buddhan Shakyamuni, som oftast i västländerna kallas för Buddha, och vi känner oss böjda att hålla med. Kognitionen gör oftast inte nämnvärd skillnad på kroppslig smärta och psykisk smärta vid det kontinuerliga matandet av medvetandet (i sin helhet, inklusive det omedvetna och dess gelikar) med upplevelsematerial, vilket får till följd att omedvetet rotad smärta emellanåt projiceras på kroppen som förnimmelser av olika slag när medvetandet begär förklaring av den från kognitionen. Ni har säkerligen stött på människor som klagar över värk i kroppen utan kliniska skäl till sådan, eller kanske sett heroinmissbrukare genomgå abstinensperioder (något trivialiserat, de som inte lyckas avväpna den psykiska smärtan tappar kontrollen över handlingarna och återfaller på grund av dess sammansmältning med extremt upprört nociceptiskt neuronsystem). Barn har inte förmågor till självinsikt, därför drabbas de vanligen av kroppsliga symtom under påfrestande livsepisoder, exempelvis magkatarr eller kronisk huvudvärk.
De flesta etablerade soteriologier påstår detta; inget mänskligt lidande finns som inte kan hanteras av frälsningens antagna källa. De skiljer sig något åt vad gäller detaljer i praktikerna, men metodiken har gemensamt innehåll. Följande har teoretisk-idealistisk karaktär. Katoliker biktar inför Gudinnan medlat av osjälviska presbyter, vilka agerar utan personlighet i kultfunktionärsrollen. Protestanter biktar inför Gudinnan vid tideböns- eller gudstjänsttillfällen och då under avpersonaliserad extas (primärt karismatiska kristna, pingstvänner och liknande) eller kontemplation (mindre hysteriskt utövande protestanter). Hinduer biktar inför Gudinnans avatarer i materiell skepnad eller enligt tradition, ofta i ett tillstånd av ’darshan’. Buddhister låter bikten fortgå spontant utan yttre recipient (dharma/dhamma kan oproblematiskt förstås som en monistisk teism), tankarna i den inre dialogen ses i grund meditation uppkomma och försvinna. Kristna betraktar osjälviskt (vilket betyder ’avpersonaliserat, i enlighet med Gudinnans vilja’) handlande som ett ideal. Hinduer betraktar osjälviskt uppfyllande av dharma-plikterna som ett ideal. Buddhister betraktar osjälviskt agerande i enlighet med dharma/dhamma som ett ideal. Alla dessa traditioner har askes som ett centralt inslag, och då askes med innebörden kontroll över begär och aversioner, alltså, en kontroll över reaktioner på såväl yttre som inre stimuli. De lär att sådana reaktioner stärker begärens och aversionernas kontroll över både kropp och psyke, vanemönster och personlighet uppstår, vilket hamnar i vägen för osjälviskt-tjänande-idealet, vilket ingen av dessa traditioners mittfåror betraktar som skäl till självdestruktivitet, tvärtom. Ni kan själva stoppa in några tankar om den gyllene regelns universalitet i den här delen av vår ordsoppa.
Bön och meditation utövas i de här traditionerna inom symboldiskurser som inarbetas via liturgi och inomkonfessionell undervisning, exempelvis buddhistiska klosterrutiner eller kristna bibelstudiegrupper. Båda begreppen refererar till samma typ av praktik, ett tillåtande av psykiska processers fortgående utan medveten inblandning, övning i acceptans och (osjälvisk) kärlek. Att reagera ger anledningen till reaktionen ett erkännande av dess makt, och bön/meditation avser bryta det mönstret, i vilket både tankar och handlingar ingår. Att tänka något innebär i dessa traditioner sådd av ett frö som kommer att växa, inombords eller i form av handlingar, därav betraktas även tankar som syndiga eller onyttiga, om de uppkommer som (självisk, personlighetskarakteriserad) respons på begär eller aversioner. Detta gäller även omedvetna tankar, vilket alltför sällan nämns. Medvetandet sover, men det gör inte psyket i sin helhet, när kroppen och medvetandet stängs av och vilar fortsätter omedvetna processer utan hänsyn till resten. Därför störs sömnen av omedvetna aspekter av lidande, och därför når en del människor total kontroll över drömmar, de har nått kännedom om och kontroll över det omedvetna vilket således inte tillåts eller får skäl till reaktioner på sitt eget innehåll. Detta ligger också till grund för bönens/meditationens avpersonaliserade medvetandefrikopplande element, såsom recitationer (repetitiva eller långdragna, exempelvis bönetexter eller mantran) och kodifierat ’lyssnande’ (observerande utan reaktion, ibland utan fokus (buddhistisk introspektion, exempelvis)), och gör det också möjligt för människor i klostermiljöer att avstå från sömn annat än för kroppens läkningsprocesser (utsöndring av slaggprodukter, muskelläkning/-uppbyggnad, &c.) vilka beror av kostens och vardagssysslornas karaktär (matregler i kristna och indiska kloster avser minimera mängden sovtid genom att minimera mängden läknings- och matsmältningsbehov och på så vis öka mängden tid i bön/meditation).
Hela den faderullan håller gängse religionspsykologer i praktiken med om, och således också terapeutiskt arbetande psykologer som insett att begär (girighet, med mera) och aversioner (fördömanden/klandranden, med mera) saknar positiva effekter annat än för stunden (ett drogrus, ett sex, ett tillfälle i extas eller kontemplation (nämnda traditioner lär att upplevelser av extas eller kontemplation i sig inte heller bör reageras på), och så vidare). Njutning och äckel i själviska syften skadar. Detta känns för oss som ett påstående värdigt att betrakta som livsåskådningsdoktrin, men vi ser inga skäl till att betrakta det som normerande för andra, vi har inte ens gått ett liv i våra egna skor, än mindre i andras.
Samma nämnda traditioner betraktar empati som möjligt först när tillgång till preferensfritt sinne (utan begär och aversioner, bla bla, &c.) uppnåtts, försök till empati med egna personligheter med i spel leder till projicerande av egna föredraganden och annat sånt på andra, vilket i sin tur leder till missförstånd eller än värre, neuroser, och avsaknad av kontroll över empatiska perspektiv ligger till grund för psykostillstånd (upplevelser av att styras av (eventuellt ej existerande) andra, upplevelser av att kunna styra andra/yttre fenomen, upplevelser av psykiska fenomen som yttre fenomen, och så vidare). Därför innehåller alla dessa traditioner mer eller mindre rigida etiska regelverk (som förenklar basalt åsidosättande av begär och aversioner, och övning på sådant åsidosättande) som på sätt och vis verkar sakna förnuftsförankring (vilket har poänger, eftersom de omedvetna processerna vanligen inte arbetar förnuftigt och således inte kan rås på med förnuft eller intellekt, och när dom kan rås på på så vis finns inte längre skäl till det), vilket dessutom vid kontakt med andra traditioner än den egna öppnar upp för övning i förståelse för andra som strävar efter samma eller motsvarande mål inom ramarna för annorlunda etiska regelverk. Antagligen ser ni i ljuset av egna erfarenheter och kunskaper hur ett sådant här perspektiv på empati färgat doktriner kring kärleksrelationer och sexualliv (åh, sex, en sådan outtömlig källa till begär och aversioner), och antagligen inser ni också hur galet svårt vi har det med förhållningssätt till kristendoms-/religionskritik enligt standardmall 1.A (’djävla dumma regler’, ’man får inte knulla som man vill’, ’man får inte äta som man vill’, ’man får inte lagstifta som man vill’, ’man måste be till något som inte finns på riktigt’, ’man måste umgås med människor man inte gillar’, ’man måste delta i ritualer/ceremonier’, med mera) i hlegon.nte-forumen och i andra sammanhang. Även själviskt förankrade teoretiska dispyter känns rätt töntiga att delta i eftersom de inleds av människor med motsatta syften till våra, och alltför ofta deltar vi reagerande, även fast vi borde göra det utan att betrakta dom som töntiga, se WilliamLaud:s forumsdeltagande för referens till uttryck för mer ideal hantering."
Som ni kan se förklarar detta delar av de gedigna esoteriska systemens uppbyggnad och innehåll. Det förklarar också radikala traditionalisters separatistiska och identitära värderingar, och försvarar desamma. ’Fy faen för moderniteten’, som Hitler hade sagt.
Vi orkar inte elaborera kring detta mer nu. Kanske kommer vi att göra det senare.
Ikväll lyssnar vi på vemodig musik (Green Carnation:s The Quiet Offspring och Marilyn Manson:s Mechanical Animals) uppblandad med härjigt våldsam dito (typ metal-hardcore och käng-/crustpunk), och lär väl sjunka in i soffan med en middag och en vuxencigarett strax. Sedan en till vuxencigarett och ett par folköl till.
Antagligen har vi inte rekommenderat den här artikeln här: http://motkultur.blogspot.com/2009/04...
Så, då, lite meckighet och sedan middag efter intagande av den.
Heil!
L:L:
Anonymous
Fri 5 Feb 2010 19:50
du e kattig :P
haha fan va kul jag har de med de ordet :D de va det jag lärde mig i skolan idag :P<3
haha fan va kul jag har de med de ordet :D de va det jag lärde mig i skolan idag :P<3
Anonymous
Fri 5 Feb 2010 15:25
Klart jag säger att du är snyyygg ;) <3
Anonymous
Fri 5 Feb 2010 14:41
absolut ;)
Anonymous
Fri 5 Feb 2010 11:50
klart ;D
25 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/nigorapper/441377421/