.:"Varje dag

befinner jag mig i Polen på stridsfälten (…); varje dag är jag hos utsatta, förföljda och döende

människor, men jag är också nära jasminbusken och fliken av blå himmel utanför mitt

fönster."

8

Vad lär man sig av blommorna? Flera saker. Framför jasminbusken i juli 1942 blottlägger

Etty Hillesum, kanske utan att själv veta om det, på nytt den "perfekta" tiden i sin semitiska

värld och detta kommer att bli ett stöd för henne. Alltså står hon den 1 juli förundrad inför

buskens blomprakt och lever på något sätt genom den och låter den bli hennes sällskap. Men

ett tiotal dagar senare antecknar hon: "De senaste dagarnas regn och stormar har förstört

jasminbusken. Dess vita blommor flyter omkring utströdda i svarta pölar på det platta

garagetaket." Enligt vårt västerländska sätt att se innebär detta att allt är slut, det vill säga

utplånat. "Utmattad!", skulle Ronsard utbrista, han som i så hög grad satte sin prägel på vår

skolgång. Etty Hillesum reagerar annorlunda: "Men någonstans inom mig fortsätter denna

jasminbuske att blomma lika överdådigt och lika kärleksfullt som förr." Det som har skett

ända till slutet, det som är perfekt kan helt enkelt inte bara upphöra att existera. Så är det

definitivt. Det är upp till människans minnesförmåga att bevara detta levande, givet hennes

begränsade kapacitet.

Annons

The photo has no tags

May 2010