Friday 12 December 2008 photo 2/2
|
12 dagar kvar till Jul - Krubban
För länge sedan växte det i en stor skog långt borta två träd som hade skjutit upp ur samma rot. De ville inte skiljas åt, de var av samma trä och hörde ihop. Så växte de upp, och ju starkare de blev desto mer fruktade de timmerhuggaren. De växte nämligen så rakt att hela skogen såg på dem med stolthet. "Ni båda", sade de gamla träden, "är bestämda för något alldeles särskilt. Dö unga måste ni, det är sant, men inte över något annat träd i hela världen vilar så mycket förbannelse och välsignelse som över er två, skilda åt och ändå förenade av Gud själv som ni är." Mera sae de inte. Det var en märkvärdig spådom. De unga träden tänkte på den och visste inte om de skulle vara glada eller ledsna. Men högmodiga var de i alla fall inte. Allt som är skapat vill nämligen innerst inne gärna göra det som det har blivit skapat för. Och så lät de allt ske. Och timmerhuggaren kom och fällde först det ena trädet. Man gjorde ett fodertråg av det, ett sådant som djuren äter ur. Det stod i stallet där Maria var och itne hade någonting att lägga sitt barn i. Så lade hon det i krubban, och det är något alldeles särksilt med det trä som vår frälsare bäddades på till sin allra första sömn i vår människorvärld. Det andra trädet fortsatte emellertid att växa och blev stort och kraftigt. Och till sist gjorde man ett stort kors av det, det kors som Jesus spikades upp på när han blev vuxen. Krubban av trä bör alltså vara något viktigt för oss. Och när ni blir stora, kommer livet att lära er hur de båda, korset och krubban, hör ihop.
(och mamma har förresten lagt till en till ängel där :P)
För länge sedan växte det i en stor skog långt borta två träd som hade skjutit upp ur samma rot. De ville inte skiljas åt, de var av samma trä och hörde ihop. Så växte de upp, och ju starkare de blev desto mer fruktade de timmerhuggaren. De växte nämligen så rakt att hela skogen såg på dem med stolthet. "Ni båda", sade de gamla träden, "är bestämda för något alldeles särskilt. Dö unga måste ni, det är sant, men inte över något annat träd i hela världen vilar så mycket förbannelse och välsignelse som över er två, skilda åt och ändå förenade av Gud själv som ni är." Mera sae de inte. Det var en märkvärdig spådom. De unga träden tänkte på den och visste inte om de skulle vara glada eller ledsna. Men högmodiga var de i alla fall inte. Allt som är skapat vill nämligen innerst inne gärna göra det som det har blivit skapat för. Och så lät de allt ske. Och timmerhuggaren kom och fällde först det ena trädet. Man gjorde ett fodertråg av det, ett sådant som djuren äter ur. Det stod i stallet där Maria var och itne hade någonting att lägga sitt barn i. Så lade hon det i krubban, och det är något alldeles särksilt med det trä som vår frälsare bäddades på till sin allra första sömn i vår människorvärld. Det andra trädet fortsatte emellertid att växa och blev stort och kraftigt. Och till sist gjorde man ett stort kors av det, det kors som Jesus spikades upp på när han blev vuxen. Krubban av trä bör alltså vara något viktigt för oss. Och när ni blir stora, kommer livet att lära er hur de båda, korset och krubban, hör ihop.
(och mamma har förresten lagt till en till ängel där :P)