Wednesday 24 September 2008 photo 1/1
|
En vän till mig har skrivit en helt underbar
kärleksnovell ni måste baraläsa
Simon som i Simona
Plötsligt stod du bara där. Inuti busskuren som var immig av alla mina tankar på saker jag ville skulle hända. Saker som borde hända. Du bara stod där och för en stund hördes inte regnet utanför lika tydligt. Du var blöt. En vit t-shirt som regnet hade fåt att strama åt runt din över kropp. Ruffisigt blöt hår. Vita skor med för stora snören.
"Hur mycket är klockan" frågade jag fast att jag visste att den var tio i tio och att bussen inte skulle komma fören fyra minuter över. orden kom ur mig automatiskt.Jag vet inte varför. Kanske ville jag bara höra din röst.
Du vände dig om och tittade på mig och jag såg att dina ögon var gröna.
"Ser jag ut som någon som skulle veta var klockan är?" frågade du och jag som borde ha rodnat bara log.
Dina kylda finger toppar letade sig in i din högra jeans ficka och drog fram ett söndrig cigarett paket.
"Har du en tändare?" frågade du med din gröna blick.
"Ser jag ut som någon som skulle ha det" sa jag.
Du tittade på min kanske lite väll strukna skjorta och min kanske lite väll präktiga frisyr. Sen log du och fast att du faktiskt inte var min typ så kunde jag inte låta bli att tänka att det borde vara förbjudet att le så. Du slängde det söndriga paketet på marken och stoppade händerna i fickan. Sen lutade du dig mot buss tidtabellen igen och tittade på mig.
"Hur gammal är du?" sa du.
"17" sa ja. Det blev tyst och du tittade på mig i väntan. Som om det var min tur att säga något.
"Ska du inte fråga hur gammal jag är?" frågade du efter en stund.
"Jag vet inte om jag vill veta" svarade jag och kunde inte förstå att jag vågade.
"Då behöver du inte det." sa du och jag vet inte hur det gick till men plötsligt var du betydligt närmare mig.
Jag tittade åt andra hållet men glas rutan var för immig för att jag skulle kunna se något annat än det vita. Jag hörde dina steg och innan jag han vända mig om kände jag att du satt jämte mig. Du log och innan jag förstod vad som höll på att hända så kysste du mig. Jag tror att jag försvan. För det kändes som jag föll eller trillade neråt. Jag kände bara dig. Ditt hår och dina händer . De var kalla runt min midja men det betydde ingenting. För allt runt omkring verkade inte finnas.
"Vilken buss?" frågade du i mellan kyssarna.
"10 vilken är din?" svarade jag.
"30" sa du.
Så jag kysste dig igen för jag visste att jag snart skulle behöva lämna dig ensam i det immiga. Den gråa vägen lystes upp och jag slet mig till verkligheten och lämnade dig ensam. Inga ord i min mun verkade vara de rätta och jag var på väg att stiga på när du ropade:
"Vad heter du?" och jag insåg att jag inte visste ditt namn.
"Simona" ropade jag i regnet.
"Jag heter Simon" ropade du. "Simon som i Simona".
kärleksnovell ni måste baraläsa
Simon som i Simona
Plötsligt stod du bara där. Inuti busskuren som var immig av alla mina tankar på saker jag ville skulle hända. Saker som borde hända. Du bara stod där och för en stund hördes inte regnet utanför lika tydligt. Du var blöt. En vit t-shirt som regnet hade fåt att strama åt runt din över kropp. Ruffisigt blöt hår. Vita skor med för stora snören.
"Hur mycket är klockan" frågade jag fast att jag visste att den var tio i tio och att bussen inte skulle komma fören fyra minuter över. orden kom ur mig automatiskt.Jag vet inte varför. Kanske ville jag bara höra din röst.
Du vände dig om och tittade på mig och jag såg att dina ögon var gröna.
"Ser jag ut som någon som skulle veta var klockan är?" frågade du och jag som borde ha rodnat bara log.
Dina kylda finger toppar letade sig in i din högra jeans ficka och drog fram ett söndrig cigarett paket.
"Har du en tändare?" frågade du med din gröna blick.
"Ser jag ut som någon som skulle ha det" sa jag.
Du tittade på min kanske lite väll strukna skjorta och min kanske lite väll präktiga frisyr. Sen log du och fast att du faktiskt inte var min typ så kunde jag inte låta bli att tänka att det borde vara förbjudet att le så. Du slängde det söndriga paketet på marken och stoppade händerna i fickan. Sen lutade du dig mot buss tidtabellen igen och tittade på mig.
"Hur gammal är du?" sa du.
"17" sa ja. Det blev tyst och du tittade på mig i väntan. Som om det var min tur att säga något.
"Ska du inte fråga hur gammal jag är?" frågade du efter en stund.
"Jag vet inte om jag vill veta" svarade jag och kunde inte förstå att jag vågade.
"Då behöver du inte det." sa du och jag vet inte hur det gick till men plötsligt var du betydligt närmare mig.
Jag tittade åt andra hållet men glas rutan var för immig för att jag skulle kunna se något annat än det vita. Jag hörde dina steg och innan jag han vända mig om kände jag att du satt jämte mig. Du log och innan jag förstod vad som höll på att hända så kysste du mig. Jag tror att jag försvan. För det kändes som jag föll eller trillade neråt. Jag kände bara dig. Ditt hår och dina händer . De var kalla runt min midja men det betydde ingenting. För allt runt omkring verkade inte finnas.
"Vilken buss?" frågade du i mellan kyssarna.
"10 vilken är din?" svarade jag.
"30" sa du.
Så jag kysste dig igen för jag visste att jag snart skulle behöva lämna dig ensam i det immiga. Den gråa vägen lystes upp och jag slet mig till verkligheten och lämnade dig ensam. Inga ord i min mun verkade vara de rätta och jag var på väg att stiga på när du ropade:
"Vad heter du?" och jag insåg att jag inte visste ditt namn.
"Simona" ropade jag i regnet.
"Jag heter Simon" ropade du. "Simon som i Simona".
Comment the photo
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/oedipus/270977592/