September
Thursday 16 October 2008 photo 1/1
|
När man var liten, fick man all den kärlek man var värd att få, och allt stöd och hjälp.
Man hade en mamma som älskade en, och alltid fanns där. Jag kunde titta på min mamma, när jag hade gjort något bra, och ge henne ett leénde, jag minns så väl, och att jag alltid fick ett leénde tillbaka. De var mamma och jag! Ett bråk kunde vara att jag gick för nära spisen, eller retade min bror, men de var endast en tillsägelse, och inget mer. Inget big deal. Hon lärde mig saker, och var glad för allt jag gjorde, till och med glad för en teckning jag hade kämpat med på morgonen , för att väcka min mamma och ge henne den, och få hennes leénde tillbaka. Jag hjälpte min mamma med matlagning, men bara om jag ville, inget var tvingat. Allt var av min egen vilja, för att jag älskade min mamma och ville göra allt med henne som liten.
Men idag, är jag 17 snart 18 och de känns som att de ända vi har gjort, sen jag var runt 13 år, är att bråka, tjaffsat, och allt där till. Nu när man gjort något bra, bryr man sig inte att berätta de. De får vara. Nu är de inte bara tillsägelser som händer, utan nu har de blivit till bråk, och skrikande som varar länge! Nu vill jag knappt väcka henne på morgonen, för då börjar bråket. Nu har man blivit stor, och måste hjälpa till. Idag, nu, finns de ingen relation " mamma och dotter" vi är mer som vänner som är osams ständigt. Vilket är väldigt synd. jag vill inte hata min mamma, jag vill inte heller kalla henne hemska saker, vilket jag aldrig vågat gjort till min mamma, för någon slags respekt finns de endå. Men ibland som barn behöver man få bli omhändertagen och få känslan att jag har en mamma som älskar mig, särskilt när mamma och dotter står varandra så nära. Men jag saknar de.. enormt.
Man hade en mamma som älskade en, och alltid fanns där. Jag kunde titta på min mamma, när jag hade gjort något bra, och ge henne ett leénde, jag minns så väl, och att jag alltid fick ett leénde tillbaka. De var mamma och jag! Ett bråk kunde vara att jag gick för nära spisen, eller retade min bror, men de var endast en tillsägelse, och inget mer. Inget big deal. Hon lärde mig saker, och var glad för allt jag gjorde, till och med glad för en teckning jag hade kämpat med på morgonen , för att väcka min mamma och ge henne den, och få hennes leénde tillbaka. Jag hjälpte min mamma med matlagning, men bara om jag ville, inget var tvingat. Allt var av min egen vilja, för att jag älskade min mamma och ville göra allt med henne som liten.
Men idag, är jag 17 snart 18 och de känns som att de ända vi har gjort, sen jag var runt 13 år, är att bråka, tjaffsat, och allt där till. Nu när man gjort något bra, bryr man sig inte att berätta de. De får vara. Nu är de inte bara tillsägelser som händer, utan nu har de blivit till bråk, och skrikande som varar länge! Nu vill jag knappt väcka henne på morgonen, för då börjar bråket. Nu har man blivit stor, och måste hjälpa till. Idag, nu, finns de ingen relation " mamma och dotter" vi är mer som vänner som är osams ständigt. Vilket är väldigt synd. jag vill inte hata min mamma, jag vill inte heller kalla henne hemska saker, vilket jag aldrig vågat gjort till min mamma, för någon slags respekt finns de endå. Men ibland som barn behöver man få bli omhändertagen och få känslan att jag har en mamma som älskar mig, särskilt när mamma och dotter står varandra så nära. Men jag saknar de.. enormt.
Comment the photo
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/omvadvethur/281092736/
Visa toppen
Show footer