Min allra första universitetsdag!

Vad gör man när ens värsta farhåga blir verklighet? När man inte hittar rätt till sin allra första lektion? Den gamla Jessica hade nog sprungit runt och sett vilsen ut och tillslut fattat modet att fråga någon om hjälp. Och om jag inte fått det så hade jag säkert tillslut, gråtande, ringt någon som fått lugna mer mig och sen KANSKE jag hade hittat rätt någon gång. Eller så hade jag åkt hem.

Men det hände inte. Jag var iofs fortfarande väldigt vilsen, och tro mig - jag ville gråta! Men jag gjorde inte det. Jag frågade typ hundra personer och prang mellan byggnader tills fötterna gjorde ont och öppnade åtskilliga salsdörrar innan jag tillslut, en halvtimme sen, hittade till rätt sal. De hade nämligen gjort en schemaändring. Och jag var den enda som inte hittade! Pinsamt! JA. Men vad gör man? Jag sa till mig själv; ska jag skratta eller gråta?

SÅ jag skrattade och gick vidare. Och visst har allt en mening. Hade jag inte kommit sent så hade jag säkert inte börjat prata med Rebecca.

Resten av dagen gick skapligt snabbt. För det värsta hade ju redan hänt, så det kunde ju inte bli värre :P

Men det känns som att det kan gå bra. Det SKA fan gå bra! Det har ajg bestämt! ;)

Det kommer att gå bra!