May
Thursday 2 June 2011 photo 1/1
|
Change
Tänkte jag skulle berätta vem Malou var, vad som hände och varför hon dog och så. Och innan jag börjar; Kommer antagligen börja gråta och sånt så förlåt om texten blir rörig, eller om det blir stavfel eller så..
Malou Fri, en häst jag vetat vem det är ända sen jag hade Pia för ca 2 år sen. När jag flyttade Breeze till Sikvik stod Malou i det stallet, och hon var lixom ingen speciell för mig eller så, utan bara en häst som stod i vårat stall. Sen såldes hon till en annan kvinna som har varit medryttare på henne ett tag, men hon stod kvar i stallet. Hon skötte sig inte så mycket så jag fick städa efter henne ganska ofta, ta hennes fodringar och mocka åt henne. Sen skaffade hon en medryttare, vad skönt tänkte jag, nu slipper jag göra allt jobb åt henne.
Men det blev inte så mycket bättre, vi red ibland och så alla tre, men ridturerna började gå överstyr då båda två är väldigt okunniga, vi blev ute i flera timmar, i hög snö och värme vilket jag ångrar djupt idag. Dom messade allt oftare och frågade om vi kunde mocka och fixa åt dem, och det gjorde vi, vilket jag ångrar ännu mer. De började missköta fodringarna och slutade ta hand om Mallan. De kom och red när de hade lust, och då blev det 3-4 timmars ridturer och hästarna (en av hästarna lånade de av stallägaren) lämnades i hagen genomsvettiga och utan vatten i hagen. Vi sa åt dem flera gånger att de måste sköta fodringar bättre och att mocka själva. Men det blev ingen förändring; snarare värre.
Vi fick reda på ett flertal gånger att de hade haft fest samma kväll som de sagt att "de var sjuka och kunde inte ta kvällsfodringen", eller "barnen är sjuka och vi kan inte åka hemifrån" och de har supit sig fulla och festat hela natten. Bägaren gick över när de slutade komma över huvud taget, Mallan blev inte skodd på flera månader, och hon tappade skor hela tiden. En dag hittade jag henne i hagen hoppandes på tre ben, och halva hoven hade nötts ut och det var sprucken. Vi fick fixa det, och så började jag ta hand om mallan allt mer, tog ut henne på promenader och ridturer och fixade rätt ofta, utan att de ens frågade mig. Även det var ett misstag för de började utnyttja mig. De tog för givet att jag skulle ta hand om henne varje dag, vilket jag nästan alltid gjorde. Jag fäste mig såklart vid henne väldigt mycket..
Hon började magra och fötterna blev väldigt långa trots hennes ålder. När kostnaderna började bli höga pga av vanvården (skoning, mat, bensin osv) gav de över henne helt. Vi fick inte tag på dem, de hade bara lämnat hästen där, så jag tog över henne. Nu var hon nästan min.
Nu stod jag inför ett val, jag fick köpa loss henne för en tusenlapp eller låta henne gå vidare till de evigt gröna ängarna. Det var verkligen det svåraste beslut jag någonsin fattat - jag lät mitt sunda förnuft bestämma och jag lät henne gå vidare. Så den 27 april 2011 kl 9:30 tog jag bussen till stallet. Slaktbilen skulle komma och hämta henne kl 12. Jag tog ut henne på en promenad, lät henne beta och gav henne massa gott. Jag grät ingenting vilket jag trodde jag skulle göra. Sen vid 11-12 kom Melinda också, och varje gång vi hörde en bil hoppade vi till.. Det var verkligen en hemsk väntan. Men slaktbilen kom aldrig, och vid 4 ringde jag, helt själv, till slaktaren och frågade när han skulle komma. Han bad om ursäkt och sa att han skulle hämta en anann häst först och skulle vara i Gävle vid sex. (Nu kommer tårarna.) Vi väntade och när han ringde och sa att han var vid Ica Maxi gick jag, Oscar och Melinda iväg bakom containern, knäppte massor med fina kort och kramades. Vi hade roligt och skrattade och log, men innerst inne hade vi nog panik alla tre.
Jag minns det så jävla väl, hur vi hörde hur ett stort fordon kom körandes på den gropiga grusvägen och Melindas blick, hennes panik i ögonen, när vi såg den stora containern komma runt hörnet. Vi gick till stallplanen, där vi började gråta båda två, jag gav Mallan en hastig kram och gick in till sadelkammaren, jag klarade verkligen inte av att se henne igen. Min syster kom och satte sig bredvid mig, och jag gick ut och sa hejdå till Mallan. Sen tog han grimskaftet ur handen på mig och gick. Melinda satt på foderlåret och grät, och jag gick fram och tillbaks. Jag gick ut flera gånger och såg hur hon sänkte huvudet ner i hinken och hur slaktaren lyfte bultpistolen mot hennes panna, men hur hon kastade upp huvudet igen.
Jag gick till sadelkammaren och kollade ut genom fönstret, och precis när jag vände mig om hörde jag knallet och dunsen, som jag aldrig kommer glömma, jag glömmer inte hur jag ser Melle kippa efter luft, och hur jag försöker krama om henne, hur jag försöker trösta henne... Hur Oscar kommer med hinken. "Det blev lite mat kvar.." sa han, och vi grät och vi grät och vi grät.
Jag gick ut, och jag såg henne ligga på marken. Livlös.. Så ensam.. Så borta. Jag mötte min syster som också grät, hon var i hagen, hade gett alla hästarna mat, men ingen var intresserad. Alla stod uppstressade vid grinden. Fattade vad som hade hänt, en familjemedlem var borta för alltid.
Melinda och Oscar åkte, och jag och Sofia stannade kvar och mockade, sen fixade jag ett kors och satte upp där hon blev skjuten. Det var en stor blodpöl, blodet är borta nu men det växer ingenting där.
Jag kommer verkligen inte glömma den här dagen.. Jag saknar henne så jävla mycket, det gör så ont, det väcker känslor när jag ser lastbilar, när jag hör skott, när ja ser bilder och när jag kollar på hennes grav och gör fint där.
Jag saknar dig Malou,
Vila i Frid! <3
Nu stod jag inför ett val, jag fick köpa loss henne för en tusenlapp eller låta henne gå vidare till de evigt gröna ängarna. Det var verkligen det svåraste beslut jag någonsin fattat - jag lät mitt sunda förnuft bestämma och jag lät henne gå vidare. Så den 27 april 2011 kl 9:30 tog jag bussen till stallet. Slaktbilen skulle komma och hämta henne kl 12. Jag tog ut henne på en promenad, lät henne beta och gav henne massa gott. Jag grät ingenting vilket jag trodde jag skulle göra. Sen vid 11-12 kom Melinda också, och varje gång vi hörde en bil hoppade vi till.. Det var verkligen en hemsk väntan. Men slaktbilen kom aldrig, och vid 4 ringde jag, helt själv, till slaktaren och frågade när han skulle komma. Han bad om ursäkt och sa att han skulle hämta en anann häst först och skulle vara i Gävle vid sex. (Nu kommer tårarna.) Vi väntade och när han ringde och sa att han var vid Ica Maxi gick jag, Oscar och Melinda iväg bakom containern, knäppte massor med fina kort och kramades. Vi hade roligt och skrattade och log, men innerst inne hade vi nog panik alla tre.
Jag gick ut, och jag såg henne ligga på marken. Livlös.. Så ensam.. Så borta. Jag mötte min syster som också grät, hon var i hagen, hade gett alla hästarna mat, men ingen var intresserad. Alla stod uppstressade vid grinden. Fattade vad som hade hänt, en familjemedlem var borta för alltid.
Annons
Anonymous
Fri 12 Aug 2011 11:05
Vilken hemsk historia, att sånt folk ens får ha häst är helt sjukt! Skönt att du lyckades ta ett sånt tufft beslut.
Usch vilken hemsk historia! Men ni gjorde det rätta för henne. Hoppas du slipper vara med om det igen! <3
svantessonnn
Fri 12 Aug 2011 09:59
fy fan för en del mäniskor altså
värkade som du gjorde det rätta valet för hennes skull
värkade som du gjorde det rätta valet för hennes skull
KamakuraSimb
Fri 12 Aug 2011 09:54
Sorglig och rörande historia... Nästan så jag själv började gråta
colin2010
Fri 12 Aug 2011 08:27
åh hemskt, verkligen tråkigt när folk inte kan ta hand om sina djur själv. :(
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ridtravargrupp/494608420/
Visa toppen
Show footer