May
Tuesday 20 September 2011 photo 14/28
![Att träna trots gravid/bebis! [Del 1]
Kände att för skoj skulle skriva av mig lite, även om flera här kanske inte har barn eller har så tänkte jag det kunde vara roligt att få berätta min "historia" som mamma som ej givit upp sitt hobby för att jag blev gravid eller fått barn. Så ni vet kan de finnas stavfel, men jag har dyslexi.
Vi hade inte ens skaffat Dampen när jag upptäckte att jag var gravid. Det var i November den 20 som jag gjorde ett plus på graviditets stickan. Jag hade då ett år försökt bli gravid tillsammans med min fästman Markus, fick dock ett missfall 2010 på sommaren. Jag tänkte att jag inte vågade lita på att detta barnet i magen skulle gå vägen så jag brydde mig inte värst mycket.
Kan berott på att jag givit upp hopet om att lyckas få igenom en graviditet. Så i början på februarie då jag var i fjärde månaden åkte vi för att titta på Dampen. Vi hade ju sett annonsen på hastnet och som ni tidigare kanske läst, så tänkte jag att denna hästen kommer inte vara något för mig eftersom det är en travare. Fråga mig inte varför jag har sånt uppfattning, men jag gillar inte travare egentligen. Dem är liksom inte mitt ras helt enkelt!
Men vi åkte ju dit och när jag såg denna stora nallebjörns liknande hästen med de så otroligt snälla ögonen så vann han mitt förtroende direkt. Jag prov red honom, trots att jag var gravid. Men det var något med honom som fick mig att verkligen lita på honom, jag kände i mig att han vill mig inget illa!
Men vi tog hem denna 16åringen i slutet av Februarie/början på mars. Han kom hem till oss och jag sade till mig själv, "fäst dig inte vid denna hästen, Kristine". Två veckor efter att han bott hos oss fick jag åka ner till Lund Lasarett. Jag hade graviditets komplikationer och dem trodde att min son Alvin ville komma ut för tidigt (var i v. 24 då) och Halmstad´s Lasarett kunde inte ta hand om för tidigt födda bebisar under graviditets vecka 28. Så ja, en månad fick jag tillbringa där nere.
Under den månaden insåg jag hur mycket jag saknade hemmet, hästarna och mitt "normala" liv. Men istället för att sitta och deppa bestämde jag mig för att skriva en träningsdagbok till Dampen. Sagt och gjort, jag satt varje dag och fundera ut hur jag skulle lägga upp träningarna på honom. Rita upp olika övningsmoment vi skulle gå igenom.
Det var riktigt plågsamt att inte få vara hemma, varje samtal av min fästman gjorde att jag grät mig till sömns. Jag dog av längtan till att få krama om min lilla shettis där hemma. Jag ville visa dagar bara ge upp och stoppa en kniv i mig, för så som de såg ut då trodde jag aldrig jag skulle få komma hem.
Hade min son fötts då, hade han fått ligga med slangar och kuvös. Så jag hade givit upp allt hopp i mig själv och vågade aldrig riktigt hoppas.
När jag var i graviditets vecka 28 fick jag flytta till Halmstads Lasarett. Skönt var det, för då kunde min fästman hälsa på mig varje dag. Men det var fortfarande jobbigt. Jag flyttade till Halmstad på en torsdag, på fredagen fick jag reda på att dem tänkte skicka hem mig på permition. De trodde att det inte var så farligt mer. Jag själv blev överlycklig, ringde samtal till alla nära och kära.
Så fick jag komma hem, när jag kom hem sprang jag ner till hagen. Överlycklig var jag. Kramade om Dampen och satte mig ner på marken där min lille shettis låg och bara grät av lycka i hans man. Kunde sitta där en bra stund för att bara titta på dem, få känna hästlukten. Kände mig verkligen lycklig för stunden!
Jag vilade någon dag, men sedan körde jag igång med att träna Dampen. Jag hade fått redigt sug efter att träna honom när jag satt nere i Lund och skrev en träningsdagbok. Läkare och mina nära hade dock sagt att jag var dum i huvudet om jag ens tänkte på att ta hand om hästar](http://cdn07.dayviews.com/95/_u3/_u1/_u7/_u2/_u0/_u5/u3172051/fs_496383484_44002_1316536615/Att_trana_trots_gravid_bebis_Del_1_Kande_att_for_skoj_skulle_skriva_av_mig_lite_aven_om_flera_har.jpg)
|
Change
Att träna trots gravid/bebis! [Del 1]
Kände att för skoj skulle skriva av mig lite, även om flera här kanske inte har barn eller har så tänkte jag det kunde vara roligt att få berätta min "historia" som mamma som ej givit upp sitt hobby för att jag blev gravid eller fått barn. Så ni vet kan de finnas stavfel, men jag har dyslexi.
Vi hade inte ens skaffat Dampen när jag upptäckte att jag var gravid. Det var i November den 20 som jag gjorde ett plus på graviditets stickan. Jag hade då ett år försökt bli gravid tillsammans med min fästman Markus, fick dock ett missfall 2010 på sommaren. Jag tänkte att jag inte vågade lita på att detta barnet i magen skulle gå vägen så jag brydde mig inte värst mycket.
Kan berott på att jag givit upp hopet om att lyckas få igenom en graviditet. Så i början på februarie då jag var i fjärde månaden åkte vi för att titta på Dampen. Vi hade ju sett annonsen på hastnet och som ni tidigare kanske läst, så tänkte jag att denna hästen kommer inte vara något för mig eftersom det är en travare. Fråga mig inte varför jag har sånt uppfattning, men jag gillar inte travare egentligen. Dem är liksom inte mitt ras helt enkelt!
Men vi åkte ju dit och när jag såg denna stora nallebjörns liknande hästen med de så otroligt snälla ögonen så vann han mitt förtroende direkt. Jag prov red honom, trots att jag var gravid. Men det var något med honom som fick mig att verkligen lita på honom, jag kände i mig att han vill mig inget illa!
Men vi tog hem denna 16åringen i slutet av Februarie/början på mars. Han kom hem till oss och jag sade till mig själv, "fäst dig inte vid denna hästen, Kristine". Två veckor efter att han bott hos oss fick jag åka ner till Lund Lasarett. Jag hade graviditets komplikationer och dem trodde att min son Alvin ville komma ut för tidigt (var i v. 24 då) och Halmstad´s Lasarett kunde inte ta hand om för tidigt födda bebisar under graviditets vecka 28. Så ja, en månad fick jag tillbringa där nere.
Under den månaden insåg jag hur mycket jag saknade hemmet, hästarna och mitt "normala" liv. Men istället för att sitta och deppa bestämde jag mig för att skriva en träningsdagbok till Dampen. Sagt och gjort, jag satt varje dag och fundera ut hur jag skulle lägga upp träningarna på honom. Rita upp olika övningsmoment vi skulle gå igenom.
Det var riktigt plågsamt att inte få vara hemma, varje samtal av min fästman gjorde att jag grät mig till sömns. Jag dog av längtan till att få krama om min lilla shettis där hemma. Jag ville visa dagar bara ge upp och stoppa en kniv i mig, för så som de såg ut då trodde jag aldrig jag skulle få komma hem.
Hade min son fötts då, hade han fått ligga med slangar och kuvös. Så jag hade givit upp allt hopp i mig själv och vågade aldrig riktigt hoppas.
När jag var i graviditets vecka 28 fick jag flytta till Halmstads Lasarett. Skönt var det, för då kunde min fästman hälsa på mig varje dag. Men det var fortfarande jobbigt. Jag flyttade till Halmstad på en torsdag, på fredagen fick jag reda på att dem tänkte skicka hem mig på permition. De trodde att det inte var så farligt mer. Jag själv blev överlycklig, ringde samtal till alla nära och kära.
Så fick jag komma hem, när jag kom hem sprang jag ner till hagen. Överlycklig var jag. Kramade om Dampen och satte mig ner på marken där min lille shettis låg och bara grät av lycka i hans man. Kunde sitta där en bra stund för att bara titta på dem, få känna hästlukten. Kände mig verkligen lycklig för stunden!
Jag vilade någon dag, men sedan körde jag igång med att träna Dampen. Jag hade fått redigt sug efter att träna honom när jag satt nere i Lund och skrev en träningsdagbok. Läkare och mina nära hade dock sagt att jag var dum i huvudet om jag ens tänkte på att ta hand om hästarna nu när jag hade de komplikationer och problem. Men ingen fick hindra mig, jag brydde mig inte ett ord av det dem sade för jag litade på mina hästar och viste att dem aldrig skulle göra mig något ont.
Trots att jag inte alls känt Dampen så länge då så litade jag enormt på honom, började longera och jobba honom från marken. Han gick så otroligt fint när jag verkligen fick igång honom. Kände mig så oerhört stolt över honom, kunde inte förstå att det var en travare jag höll på att träna. Förr kunde jag aldrig se mig själv med en travare.
Vi hann med att bli väldigt nära vänner jag och Dampen på bara två veckor. Men så den 23 Juni så stod jag och träna lilla BozMoss (min shettis), löshoppade honom. Och då sprang jag ju själv lite, men det tänkte inte jag på.
Jag hade lyckats komma till graviditets vecka 35, och jag hade inte så stora tankar fortfarande om barnet. Jag trodde hela tiden att han skulle dö ifrån mig, jag istället för att tänka på det aktivera jag mig med hästarna. Hehe, men efter att löshoppat honom kände jag riktigt hur det började göra lite obehagligt ont.
Hade då redan haft tillräckligt mycket sjukhus besök så jag sa till min fästman, "Nej, du får inte köra mig till sjukhuset!"
Haha, en annan gravid hade säkert varit livrädd för barnets skull och åkt in. Men inte jag! Så vi lade oss vid elva, fast jag kunde inte somna. Det gjorde ont mellan åt. Insåg att jag då hade förverkar, men försökte ignorera det. Min fästman hade somnat, medans jag låg och kroma mig. Försökte hitta andan mellan varven, så kändes de som jag kissade på mig lite. Sprang in på toan och då hade jag fått blod i trosorna. Först då började jag se lite allvar i det hela och blev rädd.
Jag skreck över hela huset och min fästman kom springades in. Så vi åkte in till sjukhuset. Jag var inte alls glad över det!
Innan, sprang jag snabbt till hästarna för att pussa hejdå för denna gång. Tänkte nu kommer jag säkert få ligga inne igen...
24 Juni kom lilla Alvin äntligen, 5 veckor för tidigt av kejsarsnitt. Jag var dock väldigt glad att jag slapp magen. Men nu väntade jag bara på att få komma hem och börja rida. Hehe, jag var så sugen på att träna så det var helt galet. Läkarna tyckte jag var helt dum i huvudet, dem gnällde på att jag skulle ta hand om min kropp istället för att tänka på rida. Rida kunde jag ju göra isåfall efter tre månader, helst nästa år.
Jag tänkte, "tre-månader"... Det är en väldigt lång tid, så länge har jag inget tålamod till. Så efter 3 dagar fick vi komma hem, och då tog jag det självklart lugnt. Sade till min fästman att jag iaf skulle vänta tre-fyra veckor tills jag hoppar upp. Men de dröjde bara två veckor tills jag satte mig i sadeln och började skritta runt.
Efter fyra veckor så började jag träna normalt, men jag märkte flera gånger att det inte var bra. Det gjorde ganska ont i mitt snitt när jag red för mycket. Travade jag på, så kunde jag få rätt bra kramp och fick hoppa av en stund. Men det hindrade aldrig mig!
Jag bara fortsatte och än nu, efter tre månader snart (lördag) så rider jag nästan varje dag. Som jag sagt till andra, så säger jag det igen. Ingen kommer någonsin kunna hindra mig ifrån att träna mina hästar, även om jag är gravid eller har barn, brutit armen/benet eller vad som helst så kommer aldrig något hindra mig ifrån det!
Fortsättning kommer....
//Kezelie
Annons
Camera info
Camera FinePix HS10 HS11
Focal length 13 mm
Aperture f/4.0
Shutter 1/140 s
ISO 200
Jag har också funderat om detta med barn.. Och jag har bestämt att hästarna kommer jag aldrig sälja/sluta med fast jag väntar/får barn..
Min man lär nog få slita mig från stallet.. Det fick han göra då jag skadat ryggen i en ridolycka.. Läkanra ville att jag skulle hålla mig från stallet i minst 3 veckor och jag fick inte rida på minst 2 månader..
Fast jag hade så ont i ryggen att jag åt tabletter för att ens kunna stå upp så tog det 2 dagar så var jag sen i stallet och pysslade om hästarna.. tvingade min man att rida så jag stod och tränade han då han red.. Men efter en vecka var jag på hästryggen igen.. Jag red ju bara 10 minuter första gången men det var så skönt att kunna skritta, trava och galoppera några steg :D
Min man lär nog få slita mig från stallet.. Det fick han göra då jag skadat ryggen i en ridolycka.. Läkanra ville att jag skulle hålla mig från stallet i minst 3 veckor och jag fick inte rida på minst 2 månader..
Fast jag hade så ont i ryggen att jag åt tabletter för att ens kunna stå upp så tog det 2 dagar så var jag sen i stallet och pysslade om hästarna.. tvingade min man att rida så jag stod och tränade han då han red.. Men efter en vecka var jag på hästryggen igen.. Jag red ju bara 10 minuter första gången men det var så skönt att kunna skritta, trava och galoppera några steg :D
Anonymous
Wed 21 Sep 2011 16:38
Är skönt när det finns människor som faktiskt tycker som jag! :D
Ja jag har upptäckt att vi tycker och tänker lika :D
JonZson
Tue 20 Sep 2011 18:44
Oj vilken historia! Mycket hyllning till dig. riktiga hästmänniskor ger aldrig upp. Dom kämpar<3
Anonymous
Tue 20 Sep 2011 18:56
Precis! Har många jag känner som gett upp hästarna tack vare graviditet eller barn. Men jag ser inte meningen med det! :P
Jag lever helt enkelt för min hobby och kommer nog alltid att göra! ;)
Jag lever helt enkelt för min hobby och kommer nog alltid att göra! ;)
25 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ridtravargrupp/496383484/
Visa toppen
Show footer