Monday 7 September 2009 photo 1/1
|
Ännu en dag i så kallade Paradiset som visa inbillar sig att det är...
Jaa denna dag har flippat tycker jag...jag vet liksom inte riktigt vad jag ska säga när jag ska öppna munnen om jag ska skratta eller gråta när jag ser er... ska jag gömma mig eller låtsas som ingenting?
Tomhets känslan ökar ju närmare natten jag kommer... att ligga i min säng känns hemskt det går inte jag kan inte...lögnerna som spelats i den går inte att glömma och dem tar bokstavligt kol på mig...det kommer få bli golvet för mig dem närmaste veckorna.
Jag ska vara ärlig och säga att jag har lust att supa mig riktigt full, så där så jag inte känner längre sen... sådär så att jag inte har någon som helst kontroll.
Jag kan nog klara mig...jag skulle gjort de innan dig iallafall men du gjorde mig osjälvständig...jag la hela mig själv i ditt ansvar...jag tror det var ganska dumt gjort. För det känns som om du har kvar mitt hjärta för något saknas som jag hade innan...och jag känner hur du river, sliter och trycker sönder mitt hjärta jag ber dig ge mig de tillbaka..
Jag undrar om jag skulle klara av att du någon gång skulle säga att hej emmelie...jag har hittat en ny flicka som är helt underbar...jag är läskigt rädd för att jag kommer gå sönder väääldigt mycket inombords!
men jag får nog försöka ta mig ur det här...jag vet att jag klarar de jag är stark...jag har alltid klarat mig själv innan såå de kommer att gå fint!
(jag försöker iallafall inbilla mig själv det)
Jag vet inte ens om du någonsin kommer läsa allt det jag skrivit men det känns liite bättre att få ut de iallafall...egenlitgen behöver ingen läsa bara jag vet att de finns där.
Jaa denna dag har flippat tycker jag...jag vet liksom inte riktigt vad jag ska säga när jag ska öppna munnen om jag ska skratta eller gråta när jag ser er... ska jag gömma mig eller låtsas som ingenting?
Tomhets känslan ökar ju närmare natten jag kommer... att ligga i min säng känns hemskt det går inte jag kan inte...lögnerna som spelats i den går inte att glömma och dem tar bokstavligt kol på mig...det kommer få bli golvet för mig dem närmaste veckorna.
Jag ska vara ärlig och säga att jag har lust att supa mig riktigt full, så där så jag inte känner längre sen... sådär så att jag inte har någon som helst kontroll.
Jag kan nog klara mig...jag skulle gjort de innan dig iallafall men du gjorde mig osjälvständig...jag la hela mig själv i ditt ansvar...jag tror det var ganska dumt gjort. För det känns som om du har kvar mitt hjärta för något saknas som jag hade innan...och jag känner hur du river, sliter och trycker sönder mitt hjärta jag ber dig ge mig de tillbaka..
Jag undrar om jag skulle klara av att du någon gång skulle säga att hej emmelie...jag har hittat en ny flicka som är helt underbar...jag är läskigt rädd för att jag kommer gå sönder väääldigt mycket inombords!
men jag får nog försöka ta mig ur det här...jag vet att jag klarar de jag är stark...jag har alltid klarat mig själv innan såå de kommer att gå fint!
(jag försöker iallafall inbilla mig själv det)
Jag vet inte ens om du någonsin kommer läsa allt det jag skrivit men det känns liite bättre att få ut de iallafall...egenlitgen behöver ingen läsa bara jag vet att de finns där.