November
Saturday 18 October 2014 photo 1/1
|
Change
En pojke som ville vara ingenting
En pojke. Liten och ynklig för världen kanske, men trots allt levande och kännande. Precis som alla andra. Att vara liten kan vara svårt ibland. De oskrivna reglerna som gäller är komplicerade och tempot är för snabbt för att hänga med i svängarna. Istället ramlar du omkull, med knäna uppskrapade och kinderna rosiga. Det är pinsamt när man inte hänger med.
Det är jobbigt att vara liten. Att stå upp för sig själv och säga ifrån är tabu. Istället ska man vara tyst, låta det ske. Inte streta emot. Vara en duktig pojke och ta emot det med öppna armar. Välkomna det när det svider till i ansiktet när en knytnäve flyger fram.
Vill inte gråta, men tårarna kommer ändå. Jävla tårar. Nu ser de att man är svag, att man är någon som man kan roa sig med. En sak. Något roligt. Som en pissmyra man trampar på, bara för att, för att få känna sig större än vad man egentligen är en kort stund.
Spring inte när de kommer. Det blir värre då. Det kommer göra mer ont och du kommer gråta än mer. Låt dem komma. Låt dem få tag på dig, trycka ned dig i det kalla och blöta, få köra ner snö i halsen på dig. Låt de bara. De tröttnar om du inte slår och sparkar och skriker. Kläderna kommer vara blöta och du har väl säkert mask i magen efteråt. Men det går över. Det är ju det alla vuxna säger, i alla fall. Sätt plåster på såren och fortsätt med dagen.
Det gör ont att ljuga, men ljuga ska man. Annars får man skit för det. Annars är man en jävla tjallare, som de brukar säga. Vill ju egentligen tala sanning, säga som det är. Berätta allt. Få ventilera denna förjävliga ångest för lyssnande öron. Då kanske det blir lättare att andas sen. Men ljuga, det ska man. Ramlade i en trappa är standard. Då får man höra att man är klumpig, att man ska skärpa sig och se sig för vart man sätter foten. Och då ska man självklart nicka och hålla med, för rimligtvis så är ju det det enda rätta.
Att vara ledsen vid middagsbordet får man inte vara. Nej, för då ska man prata om hur bra dagen har varit och hur duktig man har varit i skolan. Äta allt på tallriken måste man också göra. Inget får lämnas kvar, för tänk på barnen i de fattiga länderna som inte är lika lyckligt lottade. Tänker på dem gör man när man får höra om det dagligen. Allt ska ätas upp. In i munnen och svälj. Men det är äckligt att äta när man är tjock. Att vara centrum för vakande ögon gör det bara ännu svårare att öppna käften och sätta gaffeln i munnen. Blir inte ens glad över att det är favoritmaten som serveras. Det kunde likväl varit ärtsoppa och det hade varit lika äckligt ändå. Tom i magen ska man vara, för annars är man fet och äcklig. Det är ju det alla säger. Ljug för mamma när hon frågar. Säg att du inte är hungrig. Ryck på axlarna, gå från bordet, och lämna maten orörd.
Att gråta sig till sömns är inte ovanligt längre. Svepa in sig i täcket och försvinna under det mjuka känns mer som en trygghet nu för tiden. Att slippa synas och bara se svart är mer än välkomnande. Att inte höras är en annan femma. Det gör ont i bröstet när hulkandet vill komma ut och göra sig hörd. Trycka ansiktet mot kudden för att dämpa sorgen är det enda man kan göra. Snyfta och gråta tills tyget ligger blött och fuktigt mot ansiktet, men låt ingen höra. Låt ingen höra att du är ledsen, låt ingen få veta att allt är pest och pina.
Det är utmattande att spela teater hela tiden. Axlarna sjunker ned av tyngden som väger mer än bly. Det svider i ögonen av sömnlösheten och tårarna som aldrig tycks få ett slut. Vill gärna få ett slut. På allt. Få slut på hjärnspökena och känslorna som bara ställer till med ändlösa problem. Få slippa att inte kunna andas hälften av tiden. Få slippa gömma nedkissade byxor i tvättkorgen. Få glömma bort definitionen av kroppsideal. Få sluta existera. Bara försvinna och inte finnas mer. Vara ingenting.
Ingenting är vad du kommer svara om någon frågar vad du vill bli när du bli stor, för det är precis det du vill bli. Ingenting.
En pojke. Liten och ynklig för världen kanske, men trots allt levande och kännande. Precis som alla andra. Att vara liten kan vara svårt ibland. De oskrivna reglerna som gäller är komplicerade och tempot är för snabbt för att hänga med i svängarna. Istället ramlar du omkull, med knäna uppskrapade och kinderna rosiga. Det är pinsamt när man inte hänger med.
Det är jobbigt att vara liten. Att stå upp för sig själv och säga ifrån är tabu. Istället ska man vara tyst, låta det ske. Inte streta emot. Vara en duktig pojke och ta emot det med öppna armar. Välkomna det när det svider till i ansiktet när en knytnäve flyger fram.
Vill inte gråta, men tårarna kommer ändå. Jävla tårar. Nu ser de att man är svag, att man är någon som man kan roa sig med. En sak. Något roligt. Som en pissmyra man trampar på, bara för att, för att få känna sig större än vad man egentligen är en kort stund.
Spring inte när de kommer. Det blir värre då. Det kommer göra mer ont och du kommer gråta än mer. Låt dem komma. Låt dem få tag på dig, trycka ned dig i det kalla och blöta, få köra ner snö i halsen på dig. Låt de bara. De tröttnar om du inte slår och sparkar och skriker. Kläderna kommer vara blöta och du har väl säkert mask i magen efteråt. Men det går över. Det är ju det alla vuxna säger, i alla fall. Sätt plåster på såren och fortsätt med dagen.
Det gör ont att ljuga, men ljuga ska man. Annars får man skit för det. Annars är man en jävla tjallare, som de brukar säga. Vill ju egentligen tala sanning, säga som det är. Berätta allt. Få ventilera denna förjävliga ångest för lyssnande öron. Då kanske det blir lättare att andas sen. Men ljuga, det ska man. Ramlade i en trappa är standard. Då får man höra att man är klumpig, att man ska skärpa sig och se sig för vart man sätter foten. Och då ska man självklart nicka och hålla med, för rimligtvis så är ju det det enda rätta.
Att vara ledsen vid middagsbordet får man inte vara. Nej, för då ska man prata om hur bra dagen har varit och hur duktig man har varit i skolan. Äta allt på tallriken måste man också göra. Inget får lämnas kvar, för tänk på barnen i de fattiga länderna som inte är lika lyckligt lottade. Tänker på dem gör man när man får höra om det dagligen. Allt ska ätas upp. In i munnen och svälj. Men det är äckligt att äta när man är tjock. Att vara centrum för vakande ögon gör det bara ännu svårare att öppna käften och sätta gaffeln i munnen. Blir inte ens glad över att det är favoritmaten som serveras. Det kunde likväl varit ärtsoppa och det hade varit lika äckligt ändå. Tom i magen ska man vara, för annars är man fet och äcklig. Det är ju det alla säger. Ljug för mamma när hon frågar. Säg att du inte är hungrig. Ryck på axlarna, gå från bordet, och lämna maten orörd.
Att gråta sig till sömns är inte ovanligt längre. Svepa in sig i täcket och försvinna under det mjuka känns mer som en trygghet nu för tiden. Att slippa synas och bara se svart är mer än välkomnande. Att inte höras är en annan femma. Det gör ont i bröstet när hulkandet vill komma ut och göra sig hörd. Trycka ansiktet mot kudden för att dämpa sorgen är det enda man kan göra. Snyfta och gråta tills tyget ligger blött och fuktigt mot ansiktet, men låt ingen höra. Låt ingen höra att du är ledsen, låt ingen få veta att allt är pest och pina.
Det är utmattande att spela teater hela tiden. Axlarna sjunker ned av tyngden som väger mer än bly. Det svider i ögonen av sömnlösheten och tårarna som aldrig tycks få ett slut. Vill gärna få ett slut. På allt. Få slut på hjärnspökena och känslorna som bara ställer till med ändlösa problem. Få slippa att inte kunna andas hälften av tiden. Få slippa gömma nedkissade byxor i tvättkorgen. Få glömma bort definitionen av kroppsideal. Få sluta existera. Bara försvinna och inte finnas mer. Vara ingenting.
Ingenting är vad du kommer svara om någon frågar vad du vill bli när du bli stor, för det är precis det du vill bli. Ingenting.
Visa toppen
Show footer