November
![Mörkrets Fall
[mitt bidrag till tävlingen]
"Hon var verkligen ett barn utav stjärnorna".
Meningen ur den gångna nattens dröm ekade i hans minne när vagnen hanfärdades i for iväg längs grusvägen, bort från henne, den fängslade oskulden.Ett lättnadens suck föddes djupt inne i hans kropp när han lämnade det områdesom på något märkligt sätt dominerades av hennes aura, och medan de vitahästarna stretade vidare i den becksvarta natten fylldes luften av en bedövandetystnad.
Tankarna virvlade som ett upprört hav inuti hans huvud och funderingarnakring hennes person lämnade många frågetecken, men mycket få svar. Minnet av hennes uppenbarelse där inne i cellen hörn, knäckt av fysiskapåfrestningar men med en vaken, energisk glim i ögonen, påverkade honom, en manav fin börd, på ett sätt som ingen, allra minst han, hade kunnat förutspå.
Hon väckte den del av hans samvete som ständigt tvivlade på om hansgärningar alltid varit de rätta. I hans förflutna fanns skuggor som den bundnakvinnans blotta närvaro hotade att väcka. Han kastade en blick ut i den tunga, svarta natten och de plågsammaminnena sköljde över honom med styrkan och intensiteten som hos enframstörtande fors. Hennes änglalika ansikte gled fram inför hans inre syn närhan slöt ögonen, och i sitt hjärta återvända han till Marias fängelse, och tillhennes besynnerliga historia. Färden hon vidtagit för att finna den rätta vägen hade fört henne in ien tragedi vars kulmen nu blivit hennes dödsdom. Hon delgav honom bilder ursitt förflutna och för honom verkade dessa händelser utan mening ochsammanhang.
Ensam vandrade Maria längs med strandkanten. Med de lömska klipporna somsitt enda sällskap inväntade hon sina förföljare. När hon hörde hästarsfrustande på backkrönet visste hon att tiden var mogen.
Hon skulle få sona den synd hennes fall medfört. VInden fattade tag ihennes långa hår och havsvattnet skyndade sig att sudda ut hennes fotspår närhon förgäves började att springa.
Han väcktes ur sitt minne av en vargs sorgsna ylande som bröt stillheten. Stearingljuset i hans hand, nattens enda ljuskälla, flämtade ochnär vinden utanför bytte riktning slocknade lågan. Då förstod han.
Förskräckt ropade han till kusken att återvända dit vartifrån de justkommit. Han var tvungen att förhindra den stundande katastrofen. Medan de vita springarna i en rasande fart förde honom tillbaka till fästningen hängav hansig å](http://cdn07.dayviews.com/96/_u3/_u2/_u1/_u6/_u8/_u0/u3216800/sfs_498462611_32846_1321017067.jpg)
Show more 
Monday 9 January 2012 photo 18/28
|
Change
Hi again.
Okej eftersom förra bidraget till denna tävling blev för långt gjorde jag en ny text.
Se det som en prolog för den andra! =)
Solen var nästan nere och skuggorna började ta över. Eleanora visste att hon fortfarande hade tid, men hon ville inte riskera något. Så hon tog sin lilla packning och klev ut från den trygga hyddan hon byggt sig år tidigare.
Trots att hon började bli van vid den måntliga förvandlingen hade smärtan ännu inte dämpats. Då hon följde den mest använda stigen till sitt träd såg hon hur fullmånen reste sig, i all sin majestätiska glans, på himlavalet.
När hon varit yngre, hade Eleanoras far berättat sagor om månen. Att den silvriga klotet var maka till solen, och ville vaka över sina skyddslingar även på natten. Snabbt skickade hon upp en snabb bön, som hon alltid gjorde denna natt vid varje månvarv, om att smärtan skulle minskas, och förvandlingen bli kort och skoningsfull.
Hon hittade sitt träd, där stannade hon och tog av sig manteln och virade runt byltet innan hon försiktigt lade det inuti stammen.
Naken fortsatte Eleanora sin vandring. Hennes hud lyste som silver och fick hennes nattsvarta hår se ännu mörkare ut. Hon kom till en tjärn och tvättade sig snabbt och drack några djupa klunkar. Just innan hon skulle resa sig fångade en spegelbild hennes blick. Hon stirrade ner på den unga kvinnan med bärnstensfärgade stora ögon, smal mun och liten näsa. Hennes blick vandrade till ena kinden där ett groteskt ärr, ett minne från det förflutna, vanställde den bild som annars kunde ha varit acceptabel.
"Numera är du bara ett monster", viskade hon till sin egen spegelbild, innan hon i ett raseriutfall slog mot vattenytan för att bilden skulle försvinna.
Istället för att gå ifrån vattnet stannade hon och väntade på det som skulle komma.
Då fullmånen stod i topp, kände hon den. Förvandlingen från människa till odjur. Hon föll ihop på alla fyra, stönade, flämtande, flåsade, allt för att försöka minska smärtan som sköts som pilar genom kroppen. Hennes bröstkorg expanderades och ett skrik slets ur hennes strupe, samtidigt som ryggraden förlängdes. Hennes händer ändrades till stora tassar, med klor som pressades ut från huden vid fingertopparna. Benen kröktes, en svans växte ut. Hennes ansikte och näsa förlängdes till en nos, hennes mun blev till käftar med sylvassa huggtänder. Hennes skrik ändrades till ylande och gnyn. Hennes sinne fördunklades och blev ersatt av bestens.
Skogen glittrade av silversken. Dofterna slog emot henne, träd, växter, djur, även vattnet hade sin egna doft. Vargen flinade och visade sina tänder för världen. Besten ville ut och leka, den ville inte stanna vid säkerheten tjärnen utgjorde.
Nej, den ville jaga.
Trots att hon började bli van vid den måntliga förvandlingen hade smärtan ännu inte dämpats. Då hon följde den mest använda stigen till sitt träd såg hon hur fullmånen reste sig, i all sin majestätiska glans, på himlavalet.
När hon varit yngre, hade Eleanoras far berättat sagor om månen. Att den silvriga klotet var maka till solen, och ville vaka över sina skyddslingar även på natten. Snabbt skickade hon upp en snabb bön, som hon alltid gjorde denna natt vid varje månvarv, om att smärtan skulle minskas, och förvandlingen bli kort och skoningsfull.
Hon hittade sitt träd, där stannade hon och tog av sig manteln och virade runt byltet innan hon försiktigt lade det inuti stammen.
Naken fortsatte Eleanora sin vandring. Hennes hud lyste som silver och fick hennes nattsvarta hår se ännu mörkare ut. Hon kom till en tjärn och tvättade sig snabbt och drack några djupa klunkar. Just innan hon skulle resa sig fångade en spegelbild hennes blick. Hon stirrade ner på den unga kvinnan med bärnstensfärgade stora ögon, smal mun och liten näsa. Hennes blick vandrade till ena kinden där ett groteskt ärr, ett minne från det förflutna, vanställde den bild som annars kunde ha varit acceptabel.
"Numera är du bara ett monster", viskade hon till sin egen spegelbild, innan hon i ett raseriutfall slog mot vattenytan för att bilden skulle försvinna.
Istället för att gå ifrån vattnet stannade hon och väntade på det som skulle komma.
Då fullmånen stod i topp, kände hon den. Förvandlingen från människa till odjur. Hon föll ihop på alla fyra, stönade, flämtande, flåsade, allt för att försöka minska smärtan som sköts som pilar genom kroppen. Hennes bröstkorg expanderades och ett skrik slets ur hennes strupe, samtidigt som ryggraden förlängdes. Hennes händer ändrades till stora tassar, med klor som pressades ut från huden vid fingertopparna. Benen kröktes, en svans växte ut. Hennes ansikte och näsa förlängdes till en nos, hennes mun blev till käftar med sylvassa huggtänder. Hennes skrik ändrades till ylande och gnyn. Hennes sinne fördunklades och blev ersatt av bestens.
Skogen glittrade av silversken. Dofterna slog emot henne, träd, växter, djur, även vattnet hade sin egna doft. Vargen flinade och visade sina tänder för världen. Besten ville ut och leka, den ville inte stanna vid säkerheten tjärnen utgjorde.
Nej, den ville jaga.
Annons
Comment the photo
4 comments on this photo
Visa toppen
Show footer