November
![Mörkrets Fall
[mitt bidrag till tävlingen]
"Hon var verkligen ett barn utav stjärnorna".
Meningen ur den gångna nattens dröm ekade i hans minne när vagnen hanfärdades i for iväg längs grusvägen, bort från henne, den fängslade oskulden.Ett lättnadens suck föddes djupt inne i hans kropp när han lämnade det områdesom på något märkligt sätt dominerades av hennes aura, och medan de vitahästarna stretade vidare i den becksvarta natten fylldes luften av en bedövandetystnad.
Tankarna virvlade som ett upprört hav inuti hans huvud och funderingarnakring hennes person lämnade många frågetecken, men mycket få svar. Minnet av hennes uppenbarelse där inne i cellen hörn, knäckt av fysiskapåfrestningar men med en vaken, energisk glim i ögonen, påverkade honom, en manav fin börd, på ett sätt som ingen, allra minst han, hade kunnat förutspå.
Hon väckte den del av hans samvete som ständigt tvivlade på om hansgärningar alltid varit de rätta. I hans förflutna fanns skuggor som den bundnakvinnans blotta närvaro hotade att väcka. Han kastade en blick ut i den tunga, svarta natten och de plågsammaminnena sköljde över honom med styrkan och intensiteten som hos enframstörtande fors. Hennes änglalika ansikte gled fram inför hans inre syn närhan slöt ögonen, och i sitt hjärta återvända han till Marias fängelse, och tillhennes besynnerliga historia. Färden hon vidtagit för att finna den rätta vägen hade fört henne in ien tragedi vars kulmen nu blivit hennes dödsdom. Hon delgav honom bilder ursitt förflutna och för honom verkade dessa händelser utan mening ochsammanhang.
Ensam vandrade Maria längs med strandkanten. Med de lömska klipporna somsitt enda sällskap inväntade hon sina förföljare. När hon hörde hästarsfrustande på backkrönet visste hon att tiden var mogen.
Hon skulle få sona den synd hennes fall medfört. VInden fattade tag ihennes långa hår och havsvattnet skyndade sig att sudda ut hennes fotspår närhon förgäves började att springa.
Han väcktes ur sitt minne av en vargs sorgsna ylande som bröt stillheten. Stearingljuset i hans hand, nattens enda ljuskälla, flämtade ochnär vinden utanför bytte riktning slocknade lågan. Då förstod han.
Förskräckt ropade han till kusken att återvända dit vartifrån de justkommit. Han var tvungen att förhindra den stundande katastrofen. Medan de vita springarna i en rasande fart förde honom tillbaka till fästningen hängav hansig å](http://cdn07.dayviews.com/96/_u3/_u2/_u1/_u6/_u8/_u0/u3216800/sfs_498462611_32846_1321017067.jpg)
Show more 
Tuesday 19 June 2012 photo 28/28
|
Change
Tävlingsbidrag: Vandraren
Du är så trött. Så fruktansvärt trött. Du vill bara lägga dig ner och låta mörkret skölja över ditt sinne. Upphöra att existera. Det vore det bästa, tänkte du. Det är ändå inget kvar av den du en gång var, eller de människor som utgjorde ditt allt. Men "det" vill att du fortsätta din oändliga vandring, vilket du också gör. Det finns inget du kan sätta emot. Kroppen är inte längre din att styra. Något annat har tagit över. Något djuriskt.
Ängens gräs når dig upp till knäna och byxorna blir blöta av morgondaggen. Du önskar att du kunde andas in den friska luften. Kanske få njuta av solens värme en sista gång. Skärselden, det är kanske där du befinner dig just nu. En av många förtappade själar, brinnandes i evigheten. Varför känner du inte eldens lågor då? Tomhet är allt som finns. Den och hungern som river dig itu.
Du är så trött. Så fruktansvärt trött. Du vädrar i luften och stegen blir allt snabbare. Likt en magnet drar något dig till sig. Det är lukten av kött. Den fyller hela ditt sinne och allt annat tycks blekna. Med ett vrål kastar du dig över kullens krön och hugger ditt byte i halsen. Flickan skriker i panik innan nacken knäcks mellan dina händer. Hon är söt. Påminner lite om din egen dotter, tror du i alla fall. Hade inte hon också haft bruna lockar?
Ett skott ekar över ängen och en kula bäddar sig in i din axel. Du tittar förvånat upp och ser en man med ett höjt gevär. Han skriker. Vem är det han skriker åt? I ögonvrån ser du att fler människor kommer springandes ut på ängen. Borde du bry dig? Nej. Du sliter ett stort stycke kött från flickans skuldra och njuter av det varma blodet som rinner ner för hakan och halsen. Hungern manar på dig och du kan inte få nog. Aldrig har du velat ha något så mycket som nu.
Något träffar dig hårt i sidan och du hamnar på rygg. En kvinna står över dig med en yxa höjd över huvudet. Hennes ansikte är förvridet av sorg och ilska. Hon skriker hysteriskt. Kan det vara din fru? Brukar inte hon också skrika på dig? Yxan föll med stor kraft mot ditt huvud. Ett krasande ljud hördes.
"Elli lägg ner yxan! Den är död! Hör du mig? Död."
"Han tog Alice" snyftade kvinnan. "Vandraren tog min dotter."
Du är så trött. Så fruktansvärt trött. Du vill bara lägga dig ner och låta mörkret skölja över ditt sinne. Upphöra att existera. Det vore det bästa, tänkte du. Det är ändå inget kvar av den du en gång var, eller de människor som utgjorde ditt allt. Men "det" vill att du fortsätta din oändliga vandring, vilket du också gör. Det finns inget du kan sätta emot. Kroppen är inte längre din att styra. Något annat har tagit över. Något djuriskt.
Ängens gräs når dig upp till knäna och byxorna blir blöta av morgondaggen. Du önskar att du kunde andas in den friska luften. Kanske få njuta av solens värme en sista gång. Skärselden, det är kanske där du befinner dig just nu. En av många förtappade själar, brinnandes i evigheten. Varför känner du inte eldens lågor då? Tomhet är allt som finns. Den och hungern som river dig itu.
Du är så trött. Så fruktansvärt trött. Du vädrar i luften och stegen blir allt snabbare. Likt en magnet drar något dig till sig. Det är lukten av kött. Den fyller hela ditt sinne och allt annat tycks blekna. Med ett vrål kastar du dig över kullens krön och hugger ditt byte i halsen. Flickan skriker i panik innan nacken knäcks mellan dina händer. Hon är söt. Påminner lite om din egen dotter, tror du i alla fall. Hade inte hon också haft bruna lockar?
Ett skott ekar över ängen och en kula bäddar sig in i din axel. Du tittar förvånat upp och ser en man med ett höjt gevär. Han skriker. Vem är det han skriker åt? I ögonvrån ser du att fler människor kommer springandes ut på ängen. Borde du bry dig? Nej. Du sliter ett stort stycke kött från flickans skuldra och njuter av det varma blodet som rinner ner för hakan och halsen. Hungern manar på dig och du kan inte få nog. Aldrig har du velat ha något så mycket som nu.
Något träffar dig hårt i sidan och du hamnar på rygg. En kvinna står över dig med en yxa höjd över huvudet. Hennes ansikte är förvridet av sorg och ilska. Hon skriker hysteriskt. Kan det vara din fru? Brukar inte hon också skrika på dig? Yxan föll med stor kraft mot ditt huvud. Ett krasande ljud hördes.
"Elli lägg ner yxan! Den är död! Hör du mig? Död."
"Han tog Alice" snyftade kvinnan. "Vandraren tog min dotter."
Comment the photo
4 comments on this photo
Visa toppen
Show footer