Som besökare på Dayviews samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
Forgotten password?
  • Logga in med
Tekniskt fel pågår. På grund av att en server kraschat är det vissa problem att ladda upp bilder. Flera äldre bilder har även försvunnit till följd av detta, vilket vi beklagar. Vi arbetar för att få igång det så snart som möjligt.
Annons
Sign up!

June 2017

M
T
W
T
F
S
S
 
 
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
 
 
 

July 2017

M
T
W
T
F
S
S
 
 
 
 
 
1
2
3
4
5
6
7
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
 
 
 
 
 
 
 

Monday 11 May 2015   photo 1/1

Eftersom jag varit rent ut sagt urusel att hålla det här kontot uppdaterat tänkte
jag dra en snabb sammanfattning om vad som hänt (vad gällande Zac) det
senaste... öh... typ... året? Två åren? När jag nu laddade upp sist.
Zac visade sig stel på vänstra bakbenet i början av förra sommaren
och efter att vi kollade upp det med ortoped och röntgade honom ur
alla vrår och kanter, så fick han diagnosen artros på vänster knä och has. Eftersom han inte
har detta på något annat av benen så är våra vilda gissningar (eftersom det är omöjligt
att säga) att det dels var en äcklig jävla hundattack när Zac var ett år gammal, som klippte
honom rakt över hasen och tänderna nära skrapade mot skelettet, samt den metallfixatur som
han fick när han bröt benet 2010, som skavt eller påverkat de kapslar som
omringar leder, som smörjer brosket, vilket i sin tur är det som gör att benen
kan glida så lätt mot varandra.
Kortfattat, alltså.
När vi väl fick diagnos så kontaktade jag hundfysioterapeuten på Ultuna och fick
åka dit för att gå igenom Zac. Fysion menade att han var väldigt stel i benet,
han böjde det inte lika mycket som alla andra ben och eftersom han avlastat
benet så pass mycket hade också muskelmassan minskat.
Vi började vattentraska, till en början två-tre gånger i veckan och sedan en gång
i veckan, och till sist hade vi en gång varannan vecka. Samtidigt fick jag
övningar och stretch- och massageinstruktioner om hur jag skulle ta hand om
Zacs ben, och vid jul 2014 var han mer eller mindre friskförklarad.
Hans muskler hade återhämtat sig oerhört mycket, nu skiljde det sig kanske
knappt någon centimeter till skillnad från när vi kom dit strax efter sommaren.
Han hade fått tillbaka full rörlighet i benet och tillsammans med övningarna
så var vi återigen redo att ta oss an äventyr ute i det vilda.
Bara det att vintern kom, och med vintern kom snö, och med snön blev det
närmast omöjliga vägar att gå på i skogarna. Antingen var det för mycket snö,
eller alldeles för mycket is. Och har man en hund som är överrörlig i lederna
så är is en lika bra idé som att släcka en eld med tändvätska, ungefär.
Nåväl, var bara att härda ut. Januari kom och det började spricka upp lite. Zac
var på superhumör och vi var ute och busade i snön en morgon. Jag byggde
snögubbar som han mördade per brutal övertygelse, jag kastade snöbollar
som han jagade och tog ett par extra varv efter att han sett till att krossa de
hemska snöbomberna mellan sina starka käftar.
Så upptäcker jag att det plötsligt är blodspår i snön. Efter noga granskning
visar det sig att sporren på hans vänstra framben (hans tumklo, if you will) har
spruckit. Tvärs över. Jag går hem för att tvätta och lägga om, men det har redan
slutat blöda lagom tills vi är hemma och Zac ägnar det ingen uppmärksamhet.
Tiden går och jag grubblar om jag verkligen borde åka in till vetten, för det är en
väldigt ren spricka, tvärs över, och bara på ovansidan. En morgon, någon vecka
senare, lägger jag om bandaget och då har spetsen på klon trillat av. Under är
en jättefin, vit och ren pulpa som redan hårdnat i skydd av den döda klokapseln.
Jag blir ändå osäker, eftersom internet formligen skriker "KLOKAPSELBROTT
ÄR LIKAMED AKUT IN TILL VETERINÄR ANNARS DÖDEN OMG NI FÖRSTÅR
INTE ALLVARET", så jag åker in med Zac.
Veterinären ger klon en snabb glans och säger att den måste dras. Jag frågar
varför och får något luddigt svar om att det kan finnas någon flisa någonstans
som kan eventuellt sticka in någonstans och eventuellt orsaka någon vidare
skada om man har riktig otur och bättre att börja om på nytt.
Efter tv

Eftersom jag varit rent ut sagt urusel att hålla det här kontot uppdaterat tänkte
jag dra en snabb sammanfattning om vad som hänt (vad gällande Zac) det
senaste... öh... typ... året? Två åren? När jag nu laddade upp sist.

Zac visade sig stel på vänstra bakbenet i början av förra sommaren
och efter att vi kollade upp det med ortoped och röntgade honom ur
alla vrår och kanter, så fick han diagnosen artros på vänster knä och has. Eftersom han inte
har detta på något annat av benen så är våra vilda gissningar (eftersom det är omöjligt
att säga) att det dels var en äcklig jävla hundattack när Zac var ett år gammal, som klippte
honom rakt över hasen och tänderna nära skrapade mot skelettet, samt den metallfixatur som
han fick när han bröt benet 2010, som skavt eller påverkat de kapslar som
omringar leder, som smörjer brosket, vilket i sin tur är det som gör att benen
kan glida så lätt mot varandra.
Kortfattat, alltså.

När vi väl fick diagnos så kontaktade jag hundfysioterapeuten på Ultuna och fick
åka dit för att gå igenom Zac. Fysion menade att han var väldigt stel i benet,
han böjde det inte lika mycket som alla andra ben och eftersom han avlastat
benet så pass mycket hade också muskelmassan minskat.
Vi började vattentraska, till en början två-tre gånger i veckan och sedan en gång
i veckan, och till sist hade vi en gång varannan vecka. Samtidigt fick jag
övningar och stretch- och massageinstruktioner om hur jag skulle ta hand om
Zacs ben, och vid jul 2014 var han mer eller mindre friskförklarad.
Hans muskler hade återhämtat sig oerhört mycket, nu skiljde det sig kanske
knappt någon centimeter till skillnad från när vi kom dit strax efter sommaren.
Han hade fått tillbaka full rörlighet i benet och tillsammans med övningarna
så var vi återigen redo att ta oss an äventyr ute i det vilda.

Bara det att vintern kom, och med vintern kom snö, och med snön blev det
närmast omöjliga vägar att gå på i skogarna. Antingen var det för mycket snö,
eller alldeles för mycket is. Och har man en hund som är överrörlig i lederna
så är is en lika bra idé som att släcka en eld med tändvätska, ungefär.

Nåväl, var bara att härda ut. Januari kom och det började spricka upp lite. Zac
var på superhumör och vi var ute och busade i snön en morgon. Jag byggde
snögubbar som han mördade per brutal övertygelse, jag kastade snöbollar
som han jagade och tog ett par extra varv efter att han sett till att krossa de
hemska snöbomberna mellan sina starka käftar.

Så upptäcker jag att det plötsligt är blodspår i snön. Efter noga granskning
visar det sig att sporren på hans vänstra framben (hans tumklo, if you will) har
spruckit. Tvärs över. Jag går hem för att tvätta och lägga om, men det har redan
slutat blöda lagom tills vi är hemma och Zac ägnar det ingen uppmärksamhet.

Tiden går och jag grubblar om jag verkligen borde åka in till vetten, för det är en
väldigt ren spricka, tvärs över, och bara på ovansidan. En morgon, någon vecka
senare, lägger jag om bandaget och då har spetsen på klon trillat av. Under är
en jättefin, vit och ren pulpa som redan hårdnat i skydd av den döda klokapseln.
Jag blir ändå osäker, eftersom internet formligen skriker "KLOKAPSELBROTT
ÄR LIKAMED AKUT IN TILL VETERINÄR ANNARS DÖDEN OMG NI FÖRSTÅR
INTE ALLVARET", så jag åker in med Zac.
Veterinären ger klon en snabb glans och säger att den måste dras. Jag frågar
varför och får något luddigt svar om att det kan finnas någon flisa någonstans
som kan eventuellt sticka in någonstans och eventuellt orsaka någon vidare
skada om man har riktig otur och bättre att börja om på nytt.
Efter två år på sjuksköterskeprogrammet säger jag bullshit, för öppna sår,
i synnerhet på hundar som springer med tassarna i backen utomhus konstant,
är likamed autobahn vad gäller inkörsport till infektioner.

Men, veterinären vet väl mest. Antar jag. Åkte dit med en glad, sprallig hund som
inte alls hade problem med sin klo som redan börjat läka. Får med mig en hund
som sitter och gnäller, gnölar och gnyr hela vägen hem och har så ont att han
knappt vill gå.
Tack, veterinären. Det här känns ju som ett bättre alternativ. Vilken tur att vi tog
det säkra före det osäkra och orsakade den här hunden massa smärta, när
han inte hade något tecken på infektion eller överhängande risk för skada.

Tiden går, trots att jag tvättar och rår efter så blir den bortslitna klon ändå
infekterad. Varför? För tydligen är det standard vad gäller Zac och hans klor,
för samma sak hände när han fick sår på baksporrarna när han bröt benet.
Jag åker tillbaka till vetten, säger i stort sett "titta vad ni gjort, om inte det
behövs antibiotika för det här så kan ni ta er någonstans".

Efter tre dagar på antibiotika så ser klon redan bättre ut, och efter ännu en
vecka så SER KLON IDENTISK UT SOM NÄR VI ÅKTE IN FÖRSTA GÅNGEN.
Det sitter till och med flisor kvar vid klobotten, som veterinären inte dragit bort!

Så, för att sammanfatta DEN episoden:
Jag spenderade massa tusenlappar på att orsaka min hund onödig smärta
och riskera hans hälsa och välmående med en elak infektion, för att man
hos veterinären skiter i att se till individen och kör på standardrutiner och
"så här brukar vi göra i sådana här fall". Missbruka inte er auktoritet, vettar,
bjud in ägare till diskussion innan ni fattar beslut, tack.

Till följd av detta och en vidrig höst så hamnade jag i ett mentalt deppträsk,
missade tre tentor och hamnade efter i skolan, PLUS eländig hund och bla
bla bla bla bla. Läser ni ännu?

I VILKET FALL
För att sammanfatta ändå
*pust*
Nu. Äntligen. Sedan sommaren. För första gången på åtta månader, är min
hund, a.k.a galenpannan nummer ett, Ä N T L I G E N frisk i ben och klor och
allt för att få springa i skogen igen och gå långa promenader. Vi testade gå
en halvmil i hård kuperad terräng tillsammans med hundbästisen, som
alltid förvärrar Zacs galenheter i kubik, så var han bara ynkepynke stel på
kvällen och visade inga tecken dagen efter på vare sig stelhet eller smärta.

Så, för att sammanfatta. IGEN.

Den här bilden gör mig glad.
För det är första bilden på så länge jag kan fota en glad hund i skogen, där
vi vandrade i över en timme, krälade på marken och fotade vitsippor och var
allmänt glada att få vara tillbaka i vår vardag och vårt liv som vi älskar.

We're back, baby!

Annons

Camera info

Camera Canon EOS 50D
Focal length 50 mm
Aperture f/1.8
Shutter 1/1600 s
ISO 100

Comment the photo

or log in:
 
huldrehamn Fri 29 May 2015 20:08
Vilken jäkla resa... =/ Tur den fick ett så bra slut! <3
Girona Sat 23 May 2015 20:28
Jag önskar att jag inte hade läst det här... det är precis sådant här jag inte ska läsa :(
Justin Kantner Wed 20 May 2015 04:48
ojj det var en del som hände :/ skönt att det äntligen går åt rätt håll :)
HobbyMupp Tue 19 May 2015 22:43
Usch usch och heja heja!

4 comments on this photo

Directlink:
http://dayviews.com/stillme/519848379/