Hej, alla underbara och starka människor.
Jag är ny moderator här så tänkte att en presentation är på sin plats.

Jag heter Tess, är en 16årig hen som tampas med världen och mig själv.

Jag har varit mobbad under hela min skolgång, tio år.

Under mina tidigare skolår så var de jag trodde var mina vänner de som krossade mig mest. Tryckte upp mig mot väggarna å tafsade, drev med mig, använde mig osv.

Det samt utfrysningen, smutskastningen, ryktena och hatet mot mig smulade sönder mig i småbitar.

Jag hatar mig själv ännu mer än de gjorde.

Jag var helt säker på att jag inte skulle leva tills jag fyllde tretton.

Jag hade fel.

Till sjuan så bytte jag skola, vilket i den här stan är helt normalt, de flesta från gamla klassen gjorde det.

Jag hoppades på att allt skulle vara över.

Ännu en gång hade jag fel.

I klassen jag går i nu och har gått i sen sjuan är jag fortfarande utfryst, folk flyttar på sig om jag sätter mig bredvid dom, kommer med kommentarer, har låst in mig ett flertal gånger i skåp eller inne på toaletter och skrattat åt mig och min panik.

Min djupa depression från 5e klass till 9an har såklart blivit påverkad av mobbningen, det förstår ju vem som helst?

När jag blev våldtagen så blev ingenting bättre direkt.

Detta hände i början av åttan. Jag påminns fortfarande om det varje dag, detta och andra trauman har orsakat min PTSS.

Kort sagt, tänkte skriva så mycket mer men känner att det här nästan blev lite för känsligt.

I vilket fall så lider jag av OCD, depression, ångest, PTSS, Borderline och just nu utreds jag för Schizofreni/andra psykossjukdomar.

Tänker inte gå in så mycket mer på det men kan säga som så att det känns rätt hopplöst när de säger "det kommer nog inte gå att bestämma vilken psykosrelaterad diagnos du ska ha, du är för svår" nu när jag verkligen vill ha hjälp. Hng.

Ändå mår jag så mycket bättre nu samtidigt som jag mår skitkasst.

Jag har inte självskadat på 5 dagar och 19 timmar och hoppas på att jag en dag ska vara helt fri från mitt 6 år långa självskadande och att jag inte ska hamna på akuten efter självmordsförsök igen.

Jag är inte längre konstant djupt deprimerad utan mår faktiskt rätt bra från och till, vilket till 99% är min underbara pojkväns förtjänst.

Utan honom hade jag inte fortsatt att andas, utan honom hade jag inte kämpat så hårt som jag gör.

Han är den största glädjen i mitt liv, min ädelsten, min livskamrat, min själsfrände och min framtid.

Han har fått mig att tro på att det kan bli bättre.

Det kan bli bättre för alla, det är aldrig försent.

Och behöver ni skriva av er till någon så är det bara att slänga iväg ett PM till mig. Jag dömer er inte.

kan du skicka ett pm?