Tuesday 19 May 2009 photo 1/1
|
helt otroligt vad snabt tiden kan gå.
utan att man vet ordet av har det gått 3 år.
vad har jag spenderat min tid med,
vad har jag åstakommit, vad har jag gjort?
jag önskar att jag kunde svara på det.
det känns så otroligt nu, såhär efteråt.
hur allt kunde gå som det gick.
kan fortfarande inte sätta ord på det.
Minnen fladdrar förbi min näthinna.
och jag känner hur ont saknaden gör.
hur tomt mitt finger känns,
det känns konsigt att inte ha en ring där just idag.
för just i dag, var det exakt 3 år sedan jag förlovade mig.
som sagt, känns otroligt.
jag var så ung, idag skulle jag aldrig göra desamma.
eller kanske, om det var just han som frågade.
tomheten gör mig anfådd.
Saknaden värker och tynger ner min kropp.
jag var inte berädd på att förlora dig.
och om jag varit det, hade det varit lättare?
det är konsigt sånt där, kärlek.
för 3 år sedan skrattade jag mig lycklig.
och det gör jag än, för jag upplevde något otroligt.
men saknaden gör fruktansvärt ont.
det var en sak att förlora hans kärlek.
en helt annan att förlora hans vänskap.
för det fanns så mycket mer än bara kärlek.
han var min bästa vän, den jag litade på.
den jag anförtrodde mig hos, den som gav mig trygghet.
den som fick mig lugn när ångesten kom.
han var bättre än alla tabletter, all musik.
så det kanske inte är så konstigt att jag saknar det.
nej det är faktiskt inte konstigt alls.
jag får sakna, det vet jag, och jag får ha ont och lida.
jag ångrar inte en sekund med honom, även om jag
vet att jag skulle ha kunnat göra miljoner saker annorlunda.
jag vet att saker och ting sker av en anledning.
och anledningen vet ingen om, men ont det gör det ändå.
kärlek är en mäktig känsla.
så underbar samtidigt som den är så olidligt smärtsam.
men vad vore glädje utan sorg?
det vore likgiltighet.
precis som eld behöver både lågor och rök.
lågorna värmer och ger lugn, men röken sticker i ögonen och gör en tårfärdig.
det är inte lätt att älska, och kanske är det svårare att acceptera att man är älskad.
svårare att låta någon annan krypa under huden och låta den se ens inersa.
men det svåraste är att släppa taget.
jag har fortfarande inte släppt helt,
och det är jag medveten om.
men för mig är det mer att jag håller fast vid vänskapen,
det är mest den jag saknar nu.
visst, jag håller fast vid känslan med.
jag är kär i den kärleken vi delade tillsammans.
kanske är det just det som gör mig omöjlig i förhållanden nu.
kanske är det bara så att jag inte klarar av att släppa in någon annan så långt.
jag vågar inte blotta min själ, jag är livrädd.
mest för mig själv, rädd för att såra.
om jag inte låter någon komma mig tillräckligt nära kan jag inte heller såra dem.
eller hur?
det är konstigt, hur människor fungerar.
så oroligt märkligt, alla tänker så olika.
ingen agerar och handlar på samma sätt.
alla är unika.
du kan inte veta hur nästa person du stöter på ska reagera på just din historia.
du kan inte ligga ett steg före någon annan.
men ändå försöker vi det.
vi tror att vi vet hur folk tänker,
hur dom ska reagera och hur dom agerar.
men ärligt talat kan vi inte veta.
för vi vet inte ens själva hur vi kommer agera.
varför gör vi så?
varför dömmer vi och skaffar oss förutfattade meningar?
vad tjänar vi på det?
äh skit samma, tillbaka till poängen i denna text.
jag saknar som sagt min vän, min allra bästa vän.
han försvann utan ett ord för ca 5 månader sedan.
jag undrar nog mest bara vad som hänt.
orolig ja, rädd ja.
det var vanligt för honom att försvinna några veckor då och då.
men aldrig har det gått såhär lång tid.
det skrämmer mig, för jag vet inte vad som hänt.
jag har mina aningar, men kan aldrig veta säkert.
värsta är nog att jag vet att du inte längre finns där för mig.
du kan/vill(!?) inte längre ringa och lugna ner mig mitt i natten.
jag kan inte längre trösta dig när du inte längre vet vilken väg du ska gå.
du kan inte längre bara ringa och göra min dag.
det är ett stort tomrum här, det står ditt namn skrivet över det hela.
visste inte att du så lätt kunde skapa ett sådant gigantiskt hål i min själ.
jag förlorade mer än jag någonsin trodde jag skulle.
mer än jag var berädd på.
du blev så mycket för mig, precis som jag blev mycket för dig.
kanske var det just det som var felet, vi var så mycket mer.
inte bara ett förhållande.
vi hade något bra.
du är saknar Pontus.
det vet du mycket väl.
vi var så mycket mer än bara ett par.
tillsammans var vi oslagbara... trodde jag.
utan att man vet ordet av har det gått 3 år.
vad har jag spenderat min tid med,
vad har jag åstakommit, vad har jag gjort?
jag önskar att jag kunde svara på det.
det känns så otroligt nu, såhär efteråt.
hur allt kunde gå som det gick.
kan fortfarande inte sätta ord på det.
Minnen fladdrar förbi min näthinna.
och jag känner hur ont saknaden gör.
hur tomt mitt finger känns,
det känns konsigt att inte ha en ring där just idag.
för just i dag, var det exakt 3 år sedan jag förlovade mig.
som sagt, känns otroligt.
jag var så ung, idag skulle jag aldrig göra desamma.
eller kanske, om det var just han som frågade.
tomheten gör mig anfådd.
Saknaden värker och tynger ner min kropp.
jag var inte berädd på att förlora dig.
och om jag varit det, hade det varit lättare?
det är konsigt sånt där, kärlek.
för 3 år sedan skrattade jag mig lycklig.
och det gör jag än, för jag upplevde något otroligt.
men saknaden gör fruktansvärt ont.
det var en sak att förlora hans kärlek.
en helt annan att förlora hans vänskap.
för det fanns så mycket mer än bara kärlek.
han var min bästa vän, den jag litade på.
den jag anförtrodde mig hos, den som gav mig trygghet.
den som fick mig lugn när ångesten kom.
han var bättre än alla tabletter, all musik.
så det kanske inte är så konstigt att jag saknar det.
nej det är faktiskt inte konstigt alls.
jag får sakna, det vet jag, och jag får ha ont och lida.
jag ångrar inte en sekund med honom, även om jag
vet att jag skulle ha kunnat göra miljoner saker annorlunda.
jag vet att saker och ting sker av en anledning.
och anledningen vet ingen om, men ont det gör det ändå.
kärlek är en mäktig känsla.
så underbar samtidigt som den är så olidligt smärtsam.
men vad vore glädje utan sorg?
det vore likgiltighet.
precis som eld behöver både lågor och rök.
lågorna värmer och ger lugn, men röken sticker i ögonen och gör en tårfärdig.
det är inte lätt att älska, och kanske är det svårare att acceptera att man är älskad.
svårare att låta någon annan krypa under huden och låta den se ens inersa.
men det svåraste är att släppa taget.
jag har fortfarande inte släppt helt,
och det är jag medveten om.
men för mig är det mer att jag håller fast vid vänskapen,
det är mest den jag saknar nu.
visst, jag håller fast vid känslan med.
jag är kär i den kärleken vi delade tillsammans.
kanske är det just det som gör mig omöjlig i förhållanden nu.
kanske är det bara så att jag inte klarar av att släppa in någon annan så långt.
jag vågar inte blotta min själ, jag är livrädd.
mest för mig själv, rädd för att såra.
om jag inte låter någon komma mig tillräckligt nära kan jag inte heller såra dem.
eller hur?
det är konstigt, hur människor fungerar.
så oroligt märkligt, alla tänker så olika.
ingen agerar och handlar på samma sätt.
alla är unika.
du kan inte veta hur nästa person du stöter på ska reagera på just din historia.
du kan inte ligga ett steg före någon annan.
men ändå försöker vi det.
vi tror att vi vet hur folk tänker,
hur dom ska reagera och hur dom agerar.
men ärligt talat kan vi inte veta.
för vi vet inte ens själva hur vi kommer agera.
varför gör vi så?
varför dömmer vi och skaffar oss förutfattade meningar?
vad tjänar vi på det?
äh skit samma, tillbaka till poängen i denna text.
jag saknar som sagt min vän, min allra bästa vän.
han försvann utan ett ord för ca 5 månader sedan.
jag undrar nog mest bara vad som hänt.
orolig ja, rädd ja.
det var vanligt för honom att försvinna några veckor då och då.
men aldrig har det gått såhär lång tid.
det skrämmer mig, för jag vet inte vad som hänt.
jag har mina aningar, men kan aldrig veta säkert.
värsta är nog att jag vet att du inte längre finns där för mig.
du kan/vill(!?) inte längre ringa och lugna ner mig mitt i natten.
jag kan inte längre trösta dig när du inte längre vet vilken väg du ska gå.
du kan inte längre bara ringa och göra min dag.
det är ett stort tomrum här, det står ditt namn skrivet över det hela.
visste inte att du så lätt kunde skapa ett sådant gigantiskt hål i min själ.
jag förlorade mer än jag någonsin trodde jag skulle.
mer än jag var berädd på.
du blev så mycket för mig, precis som jag blev mycket för dig.
kanske var det just det som var felet, vi var så mycket mer.
inte bara ett förhållande.
vi hade något bra.
du är saknar Pontus.
det vet du mycket väl.
vi var så mycket mer än bara ett par.
tillsammans var vi oslagbara... trodde jag.
Comment the photo
oh det är bra minsan, va bara lite deppig då eftersom det var våran dag ^^
är glad och tacksam för det jag gått igenom även om det har och fortfarande är. <br />
tomrum behöver inte fyllas, för tomheten i sig tar plats nog.
Jag älskar dig :)<3
A: Mjöl han inte hoppa så högt
B: Jag har en söndag i bakfickan som bor i mitt vardagsrum
C: Ramlar man så får man ingen kladdkaka!
D: Jag säljer inte rep till huliganer
25 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/wanya/369057709/