Wednesday 2 July 2008 photo 1/1
|
klockan är bara halv 3... och jag kommer inte kunna sova på timmar...
det enda just nu är att sitta och kedjeröka till kent...
Sömn är så överskattat... även om den kommer som en befrielse,
får mig att slippa tänka, slippa känna för en stund.
istället jagas jag av allt hemskare och jobbigare drömmar, som
om min numera enda fristad plötsligt ryckts bort ifrån mig.
På bara någon vecka har mitt lyckorus bytts ut mot det här...
en slags blandning mellan ett fullständigt apatiskt beteende och känslor, blandat med rastlöshet,
Min pappa... han är borta... och jag måste lära mig leva med det...
Jag måste bära den oändliga sorgen hela livet och försöka komma över det hela...
Hur ska jag någonsin kunna göra det..?
sömnen har varit min enda flykt... tills någon annan kom in i bilden... du vet inte ens om mitt tillstånd,
hur sjuk jag faktikst är... hur sjukdomen likt cancer äter upp mig inifrån... Jag vet inte hur jag någonsin
skulle kunna få dig att förstå... jag vet inte ens om jag vill lägga vetskapen på dina axlar...
Du är så långt borta, du kan väl inte ens gissa dig till hur mycket jag behöver dig nu... du blev
lykten jag behövde från verkligheten, ruset av känslor jag behövde för att kunna skratta igen...
...men älskling vi ska alla en gång dö.
det enda just nu är att sitta och kedjeröka till kent...
Sömn är så överskattat... även om den kommer som en befrielse,
får mig att slippa tänka, slippa känna för en stund.
istället jagas jag av allt hemskare och jobbigare drömmar, som
om min numera enda fristad plötsligt ryckts bort ifrån mig.
På bara någon vecka har mitt lyckorus bytts ut mot det här...
en slags blandning mellan ett fullständigt apatiskt beteende och känslor, blandat med rastlöshet,
Min pappa... han är borta... och jag måste lära mig leva med det...
Jag måste bära den oändliga sorgen hela livet och försöka komma över det hela...
Hur ska jag någonsin kunna göra det..?
hur sjuk jag faktikst är... hur sjukdomen likt cancer äter upp mig inifrån... Jag vet inte hur jag någonsin
skulle kunna få dig att förstå... jag vet inte ens om jag vill lägga vetskapen på dina axlar...
Du är så långt borta, du kan väl inte ens gissa dig till hur mycket jag behöver dig nu... du blev
lykten jag behövde från verkligheten, ruset av känslor jag behövde för att kunna skratta igen...
...men älskling vi ska alla en gång dö.
Comment the photo
Flykt kan komma på många olika sätt det vet du.. och ibland kanske det behövs lite Arn på bio XD :)
Nä men för att bli allvarlig ibland.. även om vi tappat kontakt lite så är jag här lika mycket som innan
tack. det vet jag egentligen <3
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/xvinterdrog/232328158/