satt och tittade igenom gamla saker på datan och hittade min uppsats till skolan om "Min drömkille". Till skillnad från de flesta andra så skrev jag inte om en kille jag bara drömde om utan han fanns. I min stad. I min skola. Så nära men ändå så långt bort. 1,5 år av galen förälskelse och .....tja inget hände. Vi var vänner men inget mer. När jag insåg det kunde jag inte fatta det först. Inget gensvar alls hur mycket jag än ville det. Och nu när man ser han i korridoren undrar man : Varför inte jag? Vad var det som var så oälskbart med mig? Man känner att allt man behöver göra jusst då är att vara med honom. Ligga i en för trång säng och kyssas tills det blir morgon igen. Olycklig kärlek är bland det svåraste och jobbigaste som finns. Men till slut går det även om det är svårt så är han min vän. Även om vi inte pratar så mycket så är vi det. Nära...lixom... Jag ser tillbaka och förstår varför jag skrev om jusst honom.

tack =) nä lätt är det verkligen inte.....