Thursday 10 December 2009 photo 2/2
|
Alla sagor har sina slut,
men våran är inte slut än.
Jag blir rädd.Jag är rädd för att älska någon, älska någon som jag har gjort. Alla jag älskade försvann, kommer inte tillbaka. Inte på något vis. När alla andra svek stog du där,du fanns där för mig under hela tiden. Och du fick mig upp på fötterna, ja föll inte hela vägen,du tog i mot mig. Du fick mig inse att en framtid utan dom kunde funka,hade jag dig vid min sida igenom allt skulle vi fixa de. Jag vågar fortfarande inte tro på en framtid. Allt jag ser är bara tomma kapitel. En gång hade vi en fin,vacker o underbar framtid upplagt i våra händer. men allt ändrar sig så fort, jag hann knappt tänka tanken innan jag stog där igen.Jag har aldrig vart så rädd i hela mitt liv, när han sa de han aldrig fick säga. Jag ville inte höra,för de kunde inte vara sant. Efter allt som redan hade hänt vågade jag inte tänka tanken att jag kunde förlora dig med. Allt vände på en dag. Jag kommer ihåg allt han sa,men de va bara som en dimma, de är hans rod o bilderna i huvudet som gör jag inte kan sova. Jag är fortfarande rädd, rädd för att de han sa ska bli sant. Alla som jag verkligen älskar, och har kämpat för förlorar jag. Jag kommer aldrig släppa taget om dig. Allt du gjort för mig är obeskrivligt.Säg vad ni vill, jag är inte galen. Det blev bara för mycket på en gång,jag kunde inte smälta allt. Varje gång man trodde man skulle komma förbi de kom alltid något nytt o rev upp dom gamla såren.Jag vet många klagar på att jag fortfarande inte har släppt taget och gått vidare,men lyssna då på vad jag säger,jag vet inte hur jag ska bära mig.Jag vill kunna leva ett liv igen,de liv ja levde när dom även fanns med i mig.Men fotspåren är satta,märkena försvinner aldrig. Varje gång ja lyckats klättra mig upp,slog jag ner. Efter de värsta skadade sig Molly, allvarligt o hennes framtid är fortfarande skärmmande. Efter Molly blev jag totalt deprimerad,i Juni började jag rida Junior. Utan honom skulle jag av e anledning inte sitta här. Han fick mig upp en bit,hjälpte mig på vägen.Jag visste att han o jag hörde ihop.Och ahn ville jag ha över allt. Men jag har bara en liten röst i mitt eget val,tyvärr.. Efter honom kom Loopen. Obeskrivligt svårt att glömma han. Han kom och gick ut ur mitt liv på så kort tid, han va min ängel.Jag visste att med tid skulle jag få precis vad jag letade efter. Och nu ville även M o P ta hem honom,men som allt annat i de här skit livet gick han och skadade sig.. Jag vill inte tänka längre.Han är inte bra än,en dag hoppas jag otur som följer mitt liv vänder. I Juli träffade jag världens mysigaste underbaraste lilla häst. Jag föll för honom på direkten,även om han inte var min. På någon vecka va jag helt fast med honom,han mådde dåligt.Fy fan, att se en sån plågad liten själ. han fick smärtstillande en gång om dagen,ibland även flera gånger.. Den lilla stackaren hade all möjlig skit man kunde tänka sig. Och jag visste även själv jag inte borde fäst mig vid honom,för snart skulle även han lämna mig.Men jag gjorde de ändå,de gör ont när jag tänker på honom. Han slutade sina dagar i september. Det bästa som kunde hända honom.Först va de då Sorba,sen Kruse och Omega. Under tre månader försvann tre hästar.Tre månader senare, de låter skummt men precis tre månader efter på en tisdag, skadade sig Molly. Sorba avlivades på en måndag,även Kruse och Sorba. Jag ser mönstret, men jag vägrar följa de. Mitt liv tog en svän, en sväng av sin bana.En dag hoppas jag att jag hittar upp på min väg igen. Min väg som ska leda mig till rätta igen.
Jag vill bara säga tack till alla som har hjälpt mig,vissa har gjort mer än andra.Och vissa har itne gjort någonting alls. Vissa la den lilla stenen på plats, andra fyllde större hål.Och vissa av er rev tom ner muren jag byggde. I alla fall,tack för allt ni gjort för mig.Ni är guld,bättre än allt annat.mest av alla,borde Molly själv ha tack.Som aldirg gav upp, eller har gett upp. Hon är den enda som finns kvar som jag verkligen älskar. Och kärleken den växer,precis som banden gör till varandra.
Tack,tack för allt.
Tummen upp för er som orkade läsa
(y'
Hästar gör underverk med trasiga människor,
Comment the photo
Jag finns alltid här!!
Om jag är falsk lr äkta, har ingen aning.
Men det jag säger till dej, ska du veta... menar jag till 150% vart enda ord.. även om jag ibland är mållös över dina berätelser och det du skriver.. du du veta... att du är stark, ( som jag nästan alltid skriver) och jag vet att du klarar detta! Lova mej att aldrig ge upp! Jag finns alltid med dej, <3
Tack<3<br />
Du är äkta vara :D<br />
aww,ja vet att jag kan lita på dig,och de gör jag med. Jag lovar,har jag kommit så här långt på vägen är de inte slut än.<br />
<3
<3
jag älskar dig.
jag älskar dig med ju.<br />
<3
Aww, de kommer bara ut o de ända som ja kan göra är att skriva av mig då.
vet du om hur mycket jag älskar dig då? du är diamanten i min skithög <3
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/042105/429777369/