July
Sunday 9 November 2008 photo 1/1
|
det var så...
många saker jag ville göra
många saker jag ville säga
många viktiga saker jag ville berätta
många människor jag ville träffa
många länder jag ville besöka
många platser jag ville se...
...men du förstörde allt, låste in mig i ett fängelse. men jag fick inget bröd, bara vatten, de kvittade vad jag gjorde du blev aldrig nöjd. men efter en tid sa kroppen stopp, den orkade inte längre. all kraft och envishet som funnits där var borta, jag orkade inte tänka längre...
...men innan allt var försent fick jag åka iväg, till ett nytt fängelse. men där var reglerna anorlunda. jag blev fastkedjar, kunde inte röra mig, inom mig skrek du och rev med dina vassa klor. men de hjälpte inte, jag satt fast ändå. jag grät, grät tills det inte fanns några tårar kvar, jag skrek, skrek tills min röst var så hes att jag inte hördes, men de hjälpte inte, jag var fast. men de värsta var ända näringen, näringen de tvingade i mig. slangen med vätskan som skulle in i min kropp och förstöra, förstöra allt jag kämpat för. trots att jag var fastbunden var de tvugna att vara fem, fem för att hålla mig, en vid varje ben, en vid vaje arm och en med slangen, slangen med näringen...
.. de kvittade hur mycket de försökte, de insåg tillslut att de inte var någon ide, näringen kom aldrig in hur mycket de än försökte. men jag fick blod, blod i mi väntra arm, de sa att jag skulle dö direkt annars, att min hjärna skulle stanna, men jag förstod inget, de pratade inte mitt språk, de förstod inte mig, hur jag mådde, hur jag kände, och de hade inget mörker i sig...
... jag trodde jag var ensam, ensam i världen. men nu vet jag att jag inte är de
många saker jag ville göra
många saker jag ville säga
många viktiga saker jag ville berätta
många människor jag ville träffa
många länder jag ville besöka
många platser jag ville se...
...men du förstörde allt, låste in mig i ett fängelse. men jag fick inget bröd, bara vatten, de kvittade vad jag gjorde du blev aldrig nöjd. men efter en tid sa kroppen stopp, den orkade inte längre. all kraft och envishet som funnits där var borta, jag orkade inte tänka längre...
...men innan allt var försent fick jag åka iväg, till ett nytt fängelse. men där var reglerna anorlunda. jag blev fastkedjar, kunde inte röra mig, inom mig skrek du och rev med dina vassa klor. men de hjälpte inte, jag satt fast ändå. jag grät, grät tills det inte fanns några tårar kvar, jag skrek, skrek tills min röst var så hes att jag inte hördes, men de hjälpte inte, jag var fast. men de värsta var ända näringen, näringen de tvingade i mig. slangen med vätskan som skulle in i min kropp och förstöra, förstöra allt jag kämpat för. trots att jag var fastbunden var de tvugna att vara fem, fem för att hålla mig, en vid varje ben, en vid vaje arm och en med slangen, slangen med näringen...
.. de kvittade hur mycket de försökte, de insåg tillslut att de inte var någon ide, näringen kom aldrig in hur mycket de än försökte. men jag fick blod, blod i mi väntra arm, de sa att jag skulle dö direkt annars, att min hjärna skulle stanna, men jag förstod inget, de pratade inte mitt språk, de förstod inte mig, hur jag mådde, hur jag kände, och de hade inget mörker i sig...
... jag trodde jag var ensam, ensam i världen. men nu vet jag att jag inte är de
Visa toppen
Show footer