Det är inte på natten men det var nästan att gårdagnattens Man i kön hade rätt angående att jag inte skulle skratta. Det brände otroligt innanför ögonlocken denna tidiga festivaltimma. Det var inte av sorg, givetvis, utan av den gränslösa känslan av att inte veta hur man ska reagera eller var man ska ta vägen. Denna känsla förändrades, utan att försämras utan snarare förädlas av en viss varg pojkes publikkontakt. att det där långt borta och alldeles oåtkomliga var så nära att det talade till oss, dansade mot oss, sjöng inför oss, klädde av sig framför oss utan att förstöra sin (jag ska inte dra till med gudomlighet) salighet (äsh jag kunde inte låta bli) var bra för allas våra själar. detta medger jag utan att för den delen påstå att vi inte gick därifrån med darrande ben och halsen full av magic position.

Bilden är fruktansvärd men dock ett minne för resten av denna livslånga åskådning

Annons

The photo has no tags

July 2009