March
Wednesday 1 July 2009 photo 1/1
|
Nu har det gått en vecka, och jag kan ändå inte förstå att hon inte längre finns.
Onsdagen den 24 juni, just för en vecka sedan gick jag ner till hästarna för att ta ut Fairy på en ridtur. Nere i hagen står alla hästar framme utom Fanty och så fort jag närmar mig börjar Fairy gå, utan att tänka efter följer jag efter som en trogen hund följer sin matte.
Allra längst borta i hagen stod hon, Fanty. Hon hade skrapsår längs benen och huden hängde som att hon var uttorkad. Först trodde jag att hon hade gått ner sig och tagit sig upp själv och stod där helt utmattad, men det som kom var värre.
Jag sprang iväg för att hämta Ella som väl nere säger åt mig att hämta vatten och termometrar. På vägen upp ringer jag mamma och sen hände allt så fruktanvärt fort.
Veterinären kom 19:25. Han undersökte Fanty och gav tillslut diagnosen tarmomvridning.
Mina tårar kunde inte sluta rinna och även om jag försökte stå emot fanns det inget stopp.
Veterinären gjorde allt han kunde men efter mycket gråt och tårar fanns det bara en väg kvar att följa.
Vägen att ställa henne i en transport och köra upp till Skara för att få samma diagnos och sedan avliva henne ändå fanns inte ens i mina tankar.
Jag stod där och grät, höll om henne och hoppades att mamma skulle förstå att jag inte ville att hon skulle åka, att jag visste att hon inte skulle klara det, att det endast skulle vara att dra ut på lidandet. När mamma sen tittade på mig, över Fantys rygg, och sa just de där fruktanvärda orden jag väntat på, att vi skulle ta bort henne, blev stenen i mitt hjärta tyngre än någonsin men ändå så lätt.
Jag ledde Fanty den sista biten då hon tog sina sista steg. Jag gick bredvid henne och sa att jag älskade henne och att allt skulle blir bra. Jag tror att hon förstod att vi gjorde det för hennes bästa. Jag tror hon drog en lättnads suck över att vi förstod att hon inte mådde bra och inte orkade mer.
Det var det mest fruktansvärda beslut jag tagit, men jag vet att jag gjorde det för det bästa. För henne. Jag saknar henne som en jävla idiot och sitter här med ögonen fulla av tårar och skriver de här orden som jag inte vet om jag ser som sanna. Men allt har sin tid,och tiden har sin gång och mening.
Jag vet att hon har det bra nu där hon går och betar på evigt gröna ängar.
Fanty.
Onsdagen den 24 juni, just för en vecka sedan gick jag ner till hästarna för att ta ut Fairy på en ridtur. Nere i hagen står alla hästar framme utom Fanty och så fort jag närmar mig börjar Fairy gå, utan att tänka efter följer jag efter som en trogen hund följer sin matte.
Allra längst borta i hagen stod hon, Fanty. Hon hade skrapsår längs benen och huden hängde som att hon var uttorkad. Först trodde jag att hon hade gått ner sig och tagit sig upp själv och stod där helt utmattad, men det som kom var värre.
Jag sprang iväg för att hämta Ella som väl nere säger åt mig att hämta vatten och termometrar. På vägen upp ringer jag mamma och sen hände allt så fruktanvärt fort.
Veterinären kom 19:25. Han undersökte Fanty och gav tillslut diagnosen tarmomvridning.
Mina tårar kunde inte sluta rinna och även om jag försökte stå emot fanns det inget stopp.
Veterinären gjorde allt han kunde men efter mycket gråt och tårar fanns det bara en väg kvar att följa.
Vägen att ställa henne i en transport och köra upp till Skara för att få samma diagnos och sedan avliva henne ändå fanns inte ens i mina tankar.
Jag stod där och grät, höll om henne och hoppades att mamma skulle förstå att jag inte ville att hon skulle åka, att jag visste att hon inte skulle klara det, att det endast skulle vara att dra ut på lidandet. När mamma sen tittade på mig, över Fantys rygg, och sa just de där fruktanvärda orden jag väntat på, att vi skulle ta bort henne, blev stenen i mitt hjärta tyngre än någonsin men ändå så lätt.
Jag ledde Fanty den sista biten då hon tog sina sista steg. Jag gick bredvid henne och sa att jag älskade henne och att allt skulle blir bra. Jag tror att hon förstod att vi gjorde det för hennes bästa. Jag tror hon drog en lättnads suck över att vi förstod att hon inte mådde bra och inte orkade mer.
Det var det mest fruktansvärda beslut jag tagit, men jag vet att jag gjorde det för det bästa. För henne. Jag saknar henne som en jävla idiot och sitter här med ögonen fulla av tårar och skriver de här orden som jag inte vet om jag ser som sanna. Men allt har sin tid,och tiden har sin gång och mening.
Jag vet att hon har det bra nu där hon går och betar på evigt gröna ängar.
Fanty.
Visa toppen
Show footer